Och så kommer det nya saker...

...

Ja, så kan man ju säga... Ibland känner jag mig verkligen som en riktig klagomoster men det blir gärna så när jag är mitt inne i ett skov. Och detta skovet beter sig inte som det "brukar". När jag fick min diagnos för ett antal år sedan fick jag även ett litet kompendium av läkaren på reumatologen så att jag skulle ha någonting att visa när jag kom till en ny läkare eftersom att den typ av reumatism som jag har är rätt ovanlig. Jag läste igenom det och lade undan det men nu har jag plockat fram det igen. Dels för att jag ska till ännu en ny läkare men även pga att jag har fått ont på nya ställen - ställen jag aldrig förut har haft ont i. Jag har i stort försökt att ignorera smärtorna men nu går det inte längre för jag kan knappt gå! Nu har det satt sig i hälsenorna - försök att gå som en vettig människa då... sen kom nästa grej - käkmusklerna... Jamen - vad tusan är detta? Går som en kratta och kan inte äta på ett vettigt sätt - det är ju bara såååå roligt... men men

Anledningen till att jag inte läste det där kompendiumet var och är för att om jag tror att om jag läser mig full av alla olika uttryck för min sjukdom så kommer jag att på något sätt frammana dem själv. Alltså vill jag inte påverka mig själv eller vad man ska kalla det för. Jag vill inte ha dem som typ självuppfyllande profetior som det så vackert heter. Och alltså blir jag således så här förvånad och förtvivlad när sjukdomen tar sig nya uttryck. Om jag går omkring och känner efter och lixom skapar dem får jag ju skylla mig själv. Så här (några exempel på hur jag menar översatt i andra, fiktiva händelser):

Dottern, 15 år är ute med vänner. Hemma sitter mamma och är helt övertygad om att hon dricker och när dottern kommer hem har mamma utfrågning av sin dotter och nästan tvingar henne till att erkänna att hon druckit - vilket hon inte har! Detta sker nästan varje gång dottern är ute med sina vänner och till slut tar hon den där ölen/vinet eller groggen för mamman har ju redan dömt henne! Hon påstår ju varenda gång att dottern dricker och ljuger för sin mor när hon nekar till drickandet som alltså inte existerat. Då har ju moderns påpekanden blivit för mycket för dottern som ändå känner sig dömd av sin mor "så vad spelar det då för roll om hon dricker - morsan tror ju ändå att jag gör det...." I det läget tycker jag mamman får skylla sig själv...

Mannen och kvinnan har ett förhållande. Mannen ger uttryck för sin oro att kvinnan "säkert" är otrogen mot honom varje gång hon är i väg med sitt jobb. Kvinnan har arbete där hon reser mycket. Nästan varje gång hon kommer hem ställer mannen henne mot väggen och frågar henne om hon varit otrogen. Om hon nu inte varit det så kanske hon hade haft lust att vara det med någon? Säger till henne att hon säkert varit det och att hon ljuger när hon nekar. Och så fortsätter det... Till slut är kvinnan otrogen - mannen har ju ändå dömt henne och bestämt sig för att hon ändå är det... så det är väl "lika bra" att ge honom rätt. I ett sånt läge tycker jag nästan att man tvingat fram otroheten rätt för jag kan ge mig sjutton på (har sett det själv hos vänner) att mannen kommer att sitta bland sina vänner och säga att "jag visste! Jag hade rätt!" och fy så synd det är om honom... Det tycker jag är rätt patetiskt...

Kvinnan vill bli befodrad på jobbet men tycker att alla andra blir det istället. Hon börjar nedvärdera sig själv. Till slut har hon nedvärderat sig själv såpass mycket att hon faktiskt börjar slarva med sitt jobb. Chefen hade dock haft henne i åtanke för befodran men tyckte ju nu att det inte var aktuellt längre... Även det en självuppfyllande profetia.

Det är därför jag inte läst de där pappren och det är därför jag blir lika förvånad varje gång det kommer något nytt. Jag vill inte påverka mig själv till att "skapa" några symptom. Och jag tycker jag gör rätt i det men det innebär att jag får fortsätta att bli lika förvånad varje gång...