Fortfarande hemma

Fortfarande hemma med Lillfjompan som har huvudvärk och ont i halsen. Tycker inte om det... Nu är hon ju 10, nästan 11 år gammal men ändå har jag svårt att låta henne vara ensam när hon är sjuk även fast hon kanske mest ligger i sitt rum och lyssnar på musik. Någonstans tycker jag att eftersom att möjligheten ändå finns att vara hemma med barnen när de är sjuka så tycker jag att jag kan vara det. Vet att det finns mer än en som tycker att eftersom att hon är så "stor" så kan hon vara hemma själv men jag tvekar. Och jag lyssnar på mitt modershjärta... Och sen beror det lite på vad hon är för sjuk med och huvudvärk med halsont har jag största respekt för... så jag är hemma :)

Det är rätt så tråkigt egentligen - lika tråkigt som att faktiskt vara hemma för att man är sjuk själv och det är väl egentligen så det ska vara - man är ju inte hemma och är sjuk för att det är "roligt"? Så vad gör man när man är hemma så här mitt i veckan och har tråkigt? Man ser alla tråkiga och roliga tv-serier som finns på dumburken. Man surfar Facebook och lite annat och man gör inte så mycket annat. Tvättar en maskin tvätt och hänger och lagar mat. Och sen är det färdigt...

Har hittat på ett nytt uttryck för att illustrera hur smärtan i ärmarna känns - jo - den rinner i lederna... så känns det, som om smärtan rinner omkring och mellan rinnandet sticker någon en kniv in i underärmarna... Så skönt så... inte alls men vad tusan - det är mitt liv och jag lever med det så vad ska jag göra? Igår gjorde det ont bara jag gick ut på balkongen och kände hur vinden blåste på mig... ungefär som om någon tog tag hårt i armen och lixom ruskade runt den... Har fått en ny läkare och jag hoppas verkligen att hon lyssnar på vad jag säger för så här fungerar det ju inte.

Usch - känner mig som en klagomoster och det är väl inte riktigt likt mig. Jag kanske låter lite nere men egentligen konstaterar jag bara att så här är det. Jag förstår de människor som faktiskt tar livet av sig av denna smärta för den är verkligen obeskrivbar ibland. Jag är ju inte den som brukar gråta men den vanligaste anledning till tårar nu för tiden är just smärtan. Jag har aldrig gråtit när jag vaknat upp efter en operation, när jag fött barn eller tom efter mc-olyckan men denna smärta kan tårarna inte motstå. Jaja... det är väl tur att jag känner mig levande i varje fall - trots att jag har ont.

Samlar på goa saker här i livet och en av dem är ju sången och i kväll är det kör. Det är en sån sak som ger mig styrka och kraft. Jag kan må dåligt när jag åker dit men oftast är jag stark och går med lätta steg där ifrån efteråt. Man kan få körsång på recept idag och jag förstår verkligen varför :)

Nej, nu blir det lite mer Xena att se på... Jo, en sak till - jag har ju färgat mitt hår brunt efter att ha varit blond av naturen hela mitt liv och jag känner mig mer hemma i min nya hårfärg än vad jag någonsin gjort i mitt blonda. Äntligen kan man ju få vara så intelligent som man faktiskt är... det är ju verkligen dumt att vara blondin när man inte är det inombords...