Efter att regnet då öst ner över midsommarhelgen lyser nu solen med full kraft. I skuggan på balkongen är det just nu 24 grader så vad det blir när solen kommer dit vågar jag bara tänka på. Barnen är ute, fjompen är hos en kompis och lillfjompan är och badar med en kompis. Alla hennes kompisar får gå till badplatsen själv (utom en) och eftersom att hon lärde sig simma för ett par år sedan får hon följa med. Under förutsättning att hon hör av sig med jämna mellanrum. Själv låter jag stranden vara idag, blev lite röd igår på ryggen så jag avstår idag och låter kroppen vila. För första gången har jag inhandlat en bikini, eller rättare sagt för första gången sen jag var 16 år och ramlade på mc'n. Konstigt egentligen, ärren syns ju hur som helst men det sitter väl mer i psyket antar jag. Det tog ett par år innan jag började bada i baddräkt, var väl ett unikum som länge badade i sånna där shorts som var och varannan tjej badar i idag.
När jag var på väg hem idag ringde storfjompan och berättade om sina betyg och här sitter nu en stolt mamma. Undrar vem hon fått sin studiemotivation ifrån och vem som intelligensen är ett arv ifrån? Hur som helst har man i Norge en 6-gradig skala och hon har fått ett par 6:or, flest 5:or och några 4:or! 1-5 är samma som i Sverige och sen kommer 6:an då som ett bevis på att man har ett stort plus i kanten. Så nu är som sagt var mamma urstolt över sin stora tjej, tänk att hon är så duktig. Ja, jag är naturligtvis stolt över alla mina barn, de har huvudet på skaft allihopa och jag hoppas att hon skickar mig betygen så att jag kan få se dem och torka en tår i ögonvrån. Nästa år ska jag tametusan åka till Norge när hon blir russ! Och jag kommer att gråta - var så säker.
Så nu ska jag göra henne ett vackert kort och skicka över. Det är inte samma som en kram av mamma men det är gjort av mig och det vet jag att hon uppskattar...
Min stora, lilla tjej...
tisdag 23 juni 2009
måndag 22 juni 2009
Unionen
Han hette Sverige och hon hette Norge. De älskade varandra från första stund.
-Vill du förena dej med mej, sa Sverige till Norge en vacker vinterdag.
-Ja, gutten min, sa Norge och log med hela Sognefjord.
-Låt oss ligga tillsammans mellan Östersjön och Atlanten, sa han.
-Hvor du vil, min elskede, sa hon.
Så lade de sig tätt sammanpressade. Han smekte henne mjukt över Nordkalotten.
-Så sterk du er, min elskede, sa Norge. Og ikke er du særskilt neutral heller, som stygge tunger vil ha det til.
Han kysste henne varligt på Galdhöpiggen och Glittertinden.
-Du kjennes meget bedre enn Danmark, viskade hon.Han kände ilningar ända uppifrån lappmarken och långt ner i Småland.
Boren och Roxen vattrade sig förväntansfullt.Plötsligt sa han:
-Du, jag har aldrig varit i Oslo.
-Da syns jeg det är på tide, sa Norge smeksamt uppfordrande.
Han tog vägen över Morokulien. De älskade häftigt, så att marken skalv, ty ingen kärlek är så stark som den mellan två länder. Snön smälte undan ända upp till Treriksröset, och det pryda Finland bankade upprört i väggen.
-Du är underbart mjuk på Hardangervidda, viskade Sverige ömt.
-Vær stille, min elskede, sa hon och smekte honom över Gävle.
De smalt samman i en väldig omfamning längs hela Kölen.
De älskade länge, länge.
Unionen upplöstes först 1905.
(Min far kommer från Norge - min mor från Sverige. Min dotter bor i Norge och är tillsammans med en Norrman så i min familj består unionen...)
-Vill du förena dej med mej, sa Sverige till Norge en vacker vinterdag.
-Ja, gutten min, sa Norge och log med hela Sognefjord.
-Låt oss ligga tillsammans mellan Östersjön och Atlanten, sa han.
-Hvor du vil, min elskede, sa hon.
Så lade de sig tätt sammanpressade. Han smekte henne mjukt över Nordkalotten.
-Så sterk du er, min elskede, sa Norge. Og ikke er du særskilt neutral heller, som stygge tunger vil ha det til.
Han kysste henne varligt på Galdhöpiggen och Glittertinden.
-Du kjennes meget bedre enn Danmark, viskade hon.Han kände ilningar ända uppifrån lappmarken och långt ner i Småland.
Boren och Roxen vattrade sig förväntansfullt.Plötsligt sa han:
-Du, jag har aldrig varit i Oslo.
-Da syns jeg det är på tide, sa Norge smeksamt uppfordrande.
Han tog vägen över Morokulien. De älskade häftigt, så att marken skalv, ty ingen kärlek är så stark som den mellan två länder. Snön smälte undan ända upp till Treriksröset, och det pryda Finland bankade upprört i väggen.
-Du är underbart mjuk på Hardangervidda, viskade Sverige ömt.
-Vær stille, min elskede, sa hon och smekte honom över Gävle.
De smalt samman i en väldig omfamning längs hela Kölen.
De älskade länge, länge.
Unionen upplöstes först 1905.
(Min far kommer från Norge - min mor från Sverige. Min dotter bor i Norge och är tillsammans med en Norrman så i min familj består unionen...)
Disig morgon
Vaknade runt 6-tiden i morse, tog morgontidningen och gick ut för att sätta mig på balkongen. Över den stora ängen ser jag två harar leka i morgondiset och vilket dis det var! Som ett tjockt böljande, gräddvitt täcke låg det över dalgångarna längre bort och över älven. Sådana mornar, när man ser hararnas skuttande och lyssnar på fåglarna glömmer jag ofta bort min morgontidning. Bara sitter och tittar ut över naturen. Över ängen har jag även sett rådjur gå och beta, rävar som smyger sig fram, vilda kaniner och långörade harar leka på både kvällar och tidiga mornar. Bor ju hela 2,5 mil utanför Göteborg och när man ser dessa djur känns det som om man är på rena rama landet. Vilket jag nog faktiskt gör när jag tänker efter...
Morgontidningen idag hade väl en hel del gott att bjuda på men det var med störst intresse jag faktiskt läste om gårdagens begivenhet inne i Göteborg, det vill säga besöket på Ullevi av AC/DC. Jag tycker att de gjort en hög av bra låtar men det är inte ett av de banden jag är ledsen för att jag missade att se. Jag har gått på en hel del bra konserter (men även en hel del urkassa). Skall jag välja ut min bästa får det nog bli en Springsteenkonsert på Stadion i Stockholm för en hel massa år sedan. Eller var det Deep Purple den där gången när Thomas blev så aspackad och man såg Vicke klättra upp på en av högtalarna? Eller Rod Stewart i ösregn på Råsunda? Eller Queen som jag faktiskt inte alls tänkt gå på? Skulle hem till en kompis som bodde precis bredvid Råsunda och när jag kom från tunnelbanan stod det massor med folk och i princip gav (!) bort biljetter till konserten. Detta var när Queen spelat i Sydafrika och tom fansen bojkottade dem och min biljett blev väldigt billig, jag har för mig att jag gav en 10:a för den. Ja, den konserten var bra den - vädret var bra och bandet lirade för drottning och fosterland för att återupprätta den snea kronan och hela Råsunda var med på noterna. Av fadäsen vad gällde Sydafrika märktes ingenting. Även jag hade alltså bojkottat dem men inte ens min principfasthet kunde stå stark när jag frågade om jag inte kunde få biljetten så billigt och killen sa ja!
En annan grym konsert jag varit på på just Råsunda är Robert Wells. Redan när han blev känd för första "Rhapsody in Rock" tyckte jag att han var grym, jag har alltid haft en vurm för uppoppad klassisk musik och när han spelade sitt första gig på "sin" hemmaarena gav han mer än allt och bäst av allt var en av mina "hemliga" favoriter - Jerry Williams. Då var jag lycklig. Mindre lycklig var jag den gången jag sålt min biljett till Monsters of Rock på samma arena. Vilka som skulle spela minns jag inte men jag minns vad jag gjorde istället. Istället för att vara på Monsters of Rock den 25 augusti 1984 sålde jag min biljett till en kompis som kände någon som ville gå och jag var ju kär i Thomas och han skulle ju komma ut till ön jag bodde så mig gjorde det ju inget att jag inte gick på den konserten man längtat efter ett par månader. (Så typiskt tjejigt). Hur som helst satte jag mig på min MC någon gång mitt på dagen för att åka ner till den dåvarande pojkvännen, efter ca 4 km körde jag in i framförvarande bil som väjde för en bil och en joggare, tog en flygtur på ca 10-15 meter och slog ner i vägen med höger ben brutet helt av på två ställen. Efter 3 veckor och 26 operationer var jag hemma igen på ön... Om jag ångrat att jag sålde min biljett??? Skämtar du??? (Många gånger....). När monsters of Rock kom tillbaka 1986 hade jag ingen lust att gå...
Jag älskar musik och att gå på konsert, känna rytmen slå i magen och bara vara ett med musiken. Jag går ofta helt in i den och det behöver inte vara något kännt band- huvudsaken är att de spelar bra musik. Många gånger har man gått på lokala spelningar i den lilla staden i Roslagen och njutit som sjutton av musiken och bara varit... lycklig just pga musiken. Så jag förstår dem som gick hem från Ullevi i går kväll med onda fötter men säkert alldeles överlyckliga - hoppas ni njöt medans det varade.
Idag blir det nya jobbansökningar för mig. Berättade ju om förra jobbet där jag inte fick vara hemma med sjukt barn så nu söker jag på nytt. Förra veckan skickade jag 20 ansökningar, stackars de som söker arbetskraft, de blir ju nedhopade av ansökningar, ca 250 ansökningar till en plats är ingen ovanlighet i dagens Sverige. I torsdags eftermiddag ringde en kille från ett företag jag sökt hos och till dem ska jag på intervju på tisdag så det är bara att hålla tummen för att man gör ett gott intryck. Sen hoppas jag på att de ringer från jobbet jag var på intervju hos och säger att jag gått vidare till nästa intervjuomgång för det är ett jobb jag mer än gärna skulle vilja ha. Inte för att lönen faktiskt är riktigt bra utan just för att det verkar vara en så himla roligt och inspirerande jobb... så håll era tummar för mig och hoppas på att de ringer med ett gott besked...
Så- ha en bra dag nu, själv ska jag surfa in på Arbetsförmedlingens hemsida för att påbörja dagens runda bland de som söker arbetskraft...
Morgontidningen idag hade väl en hel del gott att bjuda på men det var med störst intresse jag faktiskt läste om gårdagens begivenhet inne i Göteborg, det vill säga besöket på Ullevi av AC/DC. Jag tycker att de gjort en hög av bra låtar men det är inte ett av de banden jag är ledsen för att jag missade att se. Jag har gått på en hel del bra konserter (men även en hel del urkassa). Skall jag välja ut min bästa får det nog bli en Springsteenkonsert på Stadion i Stockholm för en hel massa år sedan. Eller var det Deep Purple den där gången när Thomas blev så aspackad och man såg Vicke klättra upp på en av högtalarna? Eller Rod Stewart i ösregn på Råsunda? Eller Queen som jag faktiskt inte alls tänkt gå på? Skulle hem till en kompis som bodde precis bredvid Råsunda och när jag kom från tunnelbanan stod det massor med folk och i princip gav (!) bort biljetter till konserten. Detta var när Queen spelat i Sydafrika och tom fansen bojkottade dem och min biljett blev väldigt billig, jag har för mig att jag gav en 10:a för den. Ja, den konserten var bra den - vädret var bra och bandet lirade för drottning och fosterland för att återupprätta den snea kronan och hela Råsunda var med på noterna. Av fadäsen vad gällde Sydafrika märktes ingenting. Även jag hade alltså bojkottat dem men inte ens min principfasthet kunde stå stark när jag frågade om jag inte kunde få biljetten så billigt och killen sa ja!
En annan grym konsert jag varit på på just Råsunda är Robert Wells. Redan när han blev känd för första "Rhapsody in Rock" tyckte jag att han var grym, jag har alltid haft en vurm för uppoppad klassisk musik och när han spelade sitt första gig på "sin" hemmaarena gav han mer än allt och bäst av allt var en av mina "hemliga" favoriter - Jerry Williams. Då var jag lycklig. Mindre lycklig var jag den gången jag sålt min biljett till Monsters of Rock på samma arena. Vilka som skulle spela minns jag inte men jag minns vad jag gjorde istället. Istället för att vara på Monsters of Rock den 25 augusti 1984 sålde jag min biljett till en kompis som kände någon som ville gå och jag var ju kär i Thomas och han skulle ju komma ut till ön jag bodde så mig gjorde det ju inget att jag inte gick på den konserten man längtat efter ett par månader. (Så typiskt tjejigt). Hur som helst satte jag mig på min MC någon gång mitt på dagen för att åka ner till den dåvarande pojkvännen, efter ca 4 km körde jag in i framförvarande bil som väjde för en bil och en joggare, tog en flygtur på ca 10-15 meter och slog ner i vägen med höger ben brutet helt av på två ställen. Efter 3 veckor och 26 operationer var jag hemma igen på ön... Om jag ångrat att jag sålde min biljett??? Skämtar du??? (Många gånger....). När monsters of Rock kom tillbaka 1986 hade jag ingen lust att gå...
Jag älskar musik och att gå på konsert, känna rytmen slå i magen och bara vara ett med musiken. Jag går ofta helt in i den och det behöver inte vara något kännt band- huvudsaken är att de spelar bra musik. Många gånger har man gått på lokala spelningar i den lilla staden i Roslagen och njutit som sjutton av musiken och bara varit... lycklig just pga musiken. Så jag förstår dem som gick hem från Ullevi i går kväll med onda fötter men säkert alldeles överlyckliga - hoppas ni njöt medans det varade.
Idag blir det nya jobbansökningar för mig. Berättade ju om förra jobbet där jag inte fick vara hemma med sjukt barn så nu söker jag på nytt. Förra veckan skickade jag 20 ansökningar, stackars de som söker arbetskraft, de blir ju nedhopade av ansökningar, ca 250 ansökningar till en plats är ingen ovanlighet i dagens Sverige. I torsdags eftermiddag ringde en kille från ett företag jag sökt hos och till dem ska jag på intervju på tisdag så det är bara att hålla tummen för att man gör ett gott intryck. Sen hoppas jag på att de ringer från jobbet jag var på intervju hos och säger att jag gått vidare till nästa intervjuomgång för det är ett jobb jag mer än gärna skulle vilja ha. Inte för att lönen faktiskt är riktigt bra utan just för att det verkar vara en så himla roligt och inspirerande jobb... så håll era tummar för mig och hoppas på att de ringer med ett gott besked...
Så- ha en bra dag nu, själv ska jag surfa in på Arbetsförmedlingens hemsida för att påbörja dagens runda bland de som söker arbetskraft...
söndag 21 juni 2009
Dagens tankar
Idag vill inte min kropp prata alls med mig. Den gör så när vädret växlar hela tiden- är man reumatiker så är man, inte tu tal om det. För min reumatism finns ingen verksam medicin och eftersom att det är en typisk kvinnosjukdom så bedrivs ingen speciell forskning på den heller. Den drabbar 90% kvinnor vilket gör att den inte är prioriterad, det finns ett ställe i Sverige, i Lund som har en forskning på den och ingen i Europa vad jag vet. Sen- vem vill bedriva en forskning på en sjukdom som orsakar grav övervikt, smärta i muskler och drabbar kvinnor??? Låter i mina öron dömt som att misslyckas från första början - det kan ju knappast vara ansedd som en prioriterad reumatisk sjukdom...
Den reumatism jag har blir inte hjälpt av sk biologiska läkemedel och egentligen tror jag det är tur för då skulle vi runt 10.000 som har den gå under. Biologiska läkemedel är bra men kostar för mycket, det rör sig kanske för en person om 100-tusentals kronor per år. Eftersom att de är så dyra drar landstingen nu in på dem - i varje fall i Västra Götaland vilket innebär att det sitter en sjukvårdsnämnd och tar beslut om att Bertil i Uddevalla ska få men inte Kristin i Kungsbacka. I det läget är det mesta faktiskt beroende på hur bra läkare du har, som kan argumentera både skriftligt och muntligt för din sak. Min tilltro på sjukvården säger mig att en ren kvinnosjukdom som orsakar övervikten och värken inte skulle hamna på prio 1 i den debatten.
På tal om min tilltro till sjukvården sjunker den mer och mer och speciellt till den privata vården. Min närmaste vårdcentral bedrivs av Praktikertjänst, och när jag flyttade hit och valde läkare så tog jag den närmsta vårdcentralen och valde chefen över bygget som läkare och det beslutet har jag ångrat många, många gånger. För det första har de den stroppigaste mottagningssköterska jag någonsin träffat på och man blir rent otrevligt bemött i telefon. Läkaren har gjort en halv undersökning på ca en halv minut av mig. Klart att det gör ont när man har en smärtsjukdom men undersökningarna måste ju ändå göras men han har nu hoppat över dem i över 2 års tid. Han frågar mig vad jag ska ha för medicin och skriver ut vad jag begär - utom det jag helst av allt vill ha för det kan jag bli beroende av!!!
Nej, beroende är inte bra men har du smärtsjukdomar brukar inte beroende av läkemedel vara det som utmärker sig - speciellt inte vid min sjukdom där det vid forskning visat sig att de allra flesta har en tendens till att inte bli beroende av läkemedel hur starka de än är och ärligt - om jag fick välja mellan att använda det morfinplåster som hjälpt många med min sjukdom och att ha så ont som idag.... så är valet väldigt lätt. Riktigt lätt - jag hade valt plåstret vilken dag som helst. Istället skriver han ut starka smärtstillande som jag får hämta i drivor på apoteket. Ärligt så förstår jag inte vitsen med det hela...
Jag hade ju hellre haft en läkare som gjorde sin undersökning av kroppen även fast det gjorde ont men som försökte förstå sig på min sjukdom nu när man skall gå till öppenvården istället för tex reumatologen. Jag hade ju hellre haft en läkare som faktiskt läste in sig lite på den sjukdom jag har och kom med lite förslag om vad man kan göra istället för att varje gång fråga mig hur min sjukdom yttrar sig och om jag har några förslag - som han ändå sen nekar till...
Så, nu när de ändrat reglerna och man kommer att få en förfrågan om vilken vårdcentral man ska välja kommer jag att välja en annan, landstingsägd denna gång. Någon som har ett bra förslag???
Den reumatism jag har blir inte hjälpt av sk biologiska läkemedel och egentligen tror jag det är tur för då skulle vi runt 10.000 som har den gå under. Biologiska läkemedel är bra men kostar för mycket, det rör sig kanske för en person om 100-tusentals kronor per år. Eftersom att de är så dyra drar landstingen nu in på dem - i varje fall i Västra Götaland vilket innebär att det sitter en sjukvårdsnämnd och tar beslut om att Bertil i Uddevalla ska få men inte Kristin i Kungsbacka. I det läget är det mesta faktiskt beroende på hur bra läkare du har, som kan argumentera både skriftligt och muntligt för din sak. Min tilltro på sjukvården säger mig att en ren kvinnosjukdom som orsakar övervikten och värken inte skulle hamna på prio 1 i den debatten.
På tal om min tilltro till sjukvården sjunker den mer och mer och speciellt till den privata vården. Min närmaste vårdcentral bedrivs av Praktikertjänst, och när jag flyttade hit och valde läkare så tog jag den närmsta vårdcentralen och valde chefen över bygget som läkare och det beslutet har jag ångrat många, många gånger. För det första har de den stroppigaste mottagningssköterska jag någonsin träffat på och man blir rent otrevligt bemött i telefon. Läkaren har gjort en halv undersökning på ca en halv minut av mig. Klart att det gör ont när man har en smärtsjukdom men undersökningarna måste ju ändå göras men han har nu hoppat över dem i över 2 års tid. Han frågar mig vad jag ska ha för medicin och skriver ut vad jag begär - utom det jag helst av allt vill ha för det kan jag bli beroende av!!!
Nej, beroende är inte bra men har du smärtsjukdomar brukar inte beroende av läkemedel vara det som utmärker sig - speciellt inte vid min sjukdom där det vid forskning visat sig att de allra flesta har en tendens till att inte bli beroende av läkemedel hur starka de än är och ärligt - om jag fick välja mellan att använda det morfinplåster som hjälpt många med min sjukdom och att ha så ont som idag.... så är valet väldigt lätt. Riktigt lätt - jag hade valt plåstret vilken dag som helst. Istället skriver han ut starka smärtstillande som jag får hämta i drivor på apoteket. Ärligt så förstår jag inte vitsen med det hela...
Jag hade ju hellre haft en läkare som gjorde sin undersökning av kroppen även fast det gjorde ont men som försökte förstå sig på min sjukdom nu när man skall gå till öppenvården istället för tex reumatologen. Jag hade ju hellre haft en läkare som faktiskt läste in sig lite på den sjukdom jag har och kom med lite förslag om vad man kan göra istället för att varje gång fråga mig hur min sjukdom yttrar sig och om jag har några förslag - som han ändå sen nekar till...
Så, nu när de ändrat reglerna och man kommer att få en förfrågan om vilken vårdcentral man ska välja kommer jag att välja en annan, landstingsägd denna gång. Någon som har ett bra förslag???
fredag 19 juni 2009
Midsommar - en uppdatering
Så har man då firat midsommar... i regn och rusk, ja det som numer liksom hör till. Barndomens minnen av soliga midsommar verkar vara just minnen:) Nej, men visst händer det att solen lyser och värmer på midsommarafton men det är alltid bäst att ställa in sig på regn...
Vi åkte på förmmiddagen ut till Gunnebo Slott för att fira midsommar. Det såg då inte grått ut på himlen åt det hållet när vi tittade ut genom fönstret. Vi kom ut dit och solen lyste. Tog oss dit vi skulle och sen blåste det till och de gråa molnen dök och och sen blev det hällregn. Stod i ett buskage och skrattade för att sedan rusa upp tillbaka till slottet och fjompbarnen följde efter. Köpte sockerklubbor och sen åkte vi där i från. Förbi centralen och köpte gott kaffe med choklad, vispad mjölk och grädde och sen tillbaka hem. Installerade Sims och sen var vi fast tills vi åkte iväg för sill och färskpotatis.
I goda vänners lag tillbringades sedan en lugn midsommar. Då jag var den som styrde bilen ikväll tittade jag och barnen på när de goda dryckerna inmundigades. H drack en citron- och limedrink som nästan fick mig att ångra beslutet om att vara den som körde- man kanske skulle ta taxi hem?
Nu ligger alla sött i sina sängar och Pebbles sitter här, kl 8 minuter över midnatt och ska ta en sista cigarett och sedan krypa ner i sängen....
En helt okej midsommar
Vi åkte på förmmiddagen ut till Gunnebo Slott för att fira midsommar. Det såg då inte grått ut på himlen åt det hållet när vi tittade ut genom fönstret. Vi kom ut dit och solen lyste. Tog oss dit vi skulle och sen blåste det till och de gråa molnen dök och och sen blev det hällregn. Stod i ett buskage och skrattade för att sedan rusa upp tillbaka till slottet och fjompbarnen följde efter. Köpte sockerklubbor och sen åkte vi där i från. Förbi centralen och köpte gott kaffe med choklad, vispad mjölk och grädde och sen tillbaka hem. Installerade Sims och sen var vi fast tills vi åkte iväg för sill och färskpotatis.
I goda vänners lag tillbringades sedan en lugn midsommar. Då jag var den som styrde bilen ikväll tittade jag och barnen på när de goda dryckerna inmundigades. H drack en citron- och limedrink som nästan fick mig att ångra beslutet om att vara den som körde- man kanske skulle ta taxi hem?
Nu ligger alla sött i sina sängar och Pebbles sitter här, kl 8 minuter över midnatt och ska ta en sista cigarett och sedan krypa ner i sängen....
En helt okej midsommar
Midsommar
Idag är det midsommar. Läste i tidningen att det är en myt att det är varmt på midsommarafton och det håller jag med om. Ibland har det mer kännts som om det är snöstorm och drivis. Hur många gånger har man inte nästan regnat bort denna fruktbarhetsdag?
Midsommar är ju dagen då man firar fruktbarheten förklarade min fröken Karin som jag hade mellan 4-6 klass. Från början var det bara en pinne ner i marken för att symbolisera fruktbarheten men detta kunde ju inte kyrkan med så de satte ju tvärslån över för att kristna det hela men folket var starkare och satte således dit fruktbarhetsringarna... och ordningen var återställd. Jaja, fruktbarhet eller inte - midsommar skall firas med midsommardans - även fast jag inte dansar själv. Inte ens som liten såg jag tjusningen i att hoppa runt själva stången. Till min stora lättnad har detta inte heller varit barnens stora favorit även fast de dansat även de när de var mindre, det hörde ju liksom till... Men en midsommarplats tillhör mina måsten och i år har familjen ställt siktet mot Gunnebo slott. Molnen hänger tunga men det är ju midsommar.
I år blir ännu ett av åren jag inte åker till Hälsingland. 2 gånger har jag hyrt hus i Västra Götaland för att fira midsommar och i år är jag kvar här hemma, i Västra Götaland där jag numer är bosatt. Jag har helt enkelt ingen lust att åka alla milen, sitta minst 8 timmar i bilen, se på när folk blir fulla och fullare - ett midsommarbråk eller två brukar nästan alltid bryta ut och sen ska man hem igen på söndagen. Det enda jag kommer sakna är Hälsingeostkakan men jag är ledsen kära släkt, jag kommer inte sakna er så mycket. Jag är med min familj på ett slott och kvällen firas med goda vänner och när alkoholhalten blivit för stor kan jag med gott samvete ta min bil och åka hem.
Nej - jag är inte nykterist, jag dricker bara inte särskilt mycket. Jag drack rabarbercider senast igår kväll och den kan jag verkligen rekomendera. Men eftersom att jag numer äter en hel del smärtstillande blir det mindre alkohol än vad som är brukligt för mig... alltså nästan ingen. Har sänkt min toleransnivå mot onyktra människor och de blir bara ett stort... åhh... utom sambon faktiskt för han blir aldrig jobbig när han blir full - han blir bara så oerhört söt...
Jo- ska på en anställningsintervju på tisdag... bara hoppas på att den går okej så att jag i varje fall får ett jobb över sommaren....
GLAD, TREVLIG MIDSOMMAR PÅ ER:)
Midsommar är ju dagen då man firar fruktbarheten förklarade min fröken Karin som jag hade mellan 4-6 klass. Från början var det bara en pinne ner i marken för att symbolisera fruktbarheten men detta kunde ju inte kyrkan med så de satte ju tvärslån över för att kristna det hela men folket var starkare och satte således dit fruktbarhetsringarna... och ordningen var återställd. Jaja, fruktbarhet eller inte - midsommar skall firas med midsommardans - även fast jag inte dansar själv. Inte ens som liten såg jag tjusningen i att hoppa runt själva stången. Till min stora lättnad har detta inte heller varit barnens stora favorit även fast de dansat även de när de var mindre, det hörde ju liksom till... Men en midsommarplats tillhör mina måsten och i år har familjen ställt siktet mot Gunnebo slott. Molnen hänger tunga men det är ju midsommar.
I år blir ännu ett av åren jag inte åker till Hälsingland. 2 gånger har jag hyrt hus i Västra Götaland för att fira midsommar och i år är jag kvar här hemma, i Västra Götaland där jag numer är bosatt. Jag har helt enkelt ingen lust att åka alla milen, sitta minst 8 timmar i bilen, se på när folk blir fulla och fullare - ett midsommarbråk eller två brukar nästan alltid bryta ut och sen ska man hem igen på söndagen. Det enda jag kommer sakna är Hälsingeostkakan men jag är ledsen kära släkt, jag kommer inte sakna er så mycket. Jag är med min familj på ett slott och kvällen firas med goda vänner och när alkoholhalten blivit för stor kan jag med gott samvete ta min bil och åka hem.
Nej - jag är inte nykterist, jag dricker bara inte särskilt mycket. Jag drack rabarbercider senast igår kväll och den kan jag verkligen rekomendera. Men eftersom att jag numer äter en hel del smärtstillande blir det mindre alkohol än vad som är brukligt för mig... alltså nästan ingen. Har sänkt min toleransnivå mot onyktra människor och de blir bara ett stort... åhh... utom sambon faktiskt för han blir aldrig jobbig när han blir full - han blir bara så oerhört söt...
Jo- ska på en anställningsintervju på tisdag... bara hoppas på att den går okej så att jag i varje fall får ett jobb över sommaren....
GLAD, TREVLIG MIDSOMMAR PÅ ER:)
måndag 15 juni 2009
En aning snedvridet...
... ja, det är en aning snedvridet. Läser i morgontidningen om att flickor i Kina, Vietnam men även Azerbadjan och en del andra länder i det området, aborteras bort. Anledningen till denna lite sena uppvaknandet i de övriga länderna förutom Kina är att fosterdiagnostiken inte varit så effektiv i de övriga länderna men nu har tex ultraljud blivit allt vanligare och flickfoster aborteras bort.
Detta har man kommit fram till då man tagit en median av födda barn och upptäckt att det går 105 pojkar på 100 födda flickor och talet brukar vara jämt. Detta syns nu i flera länder och jag tycker att det är avskyvärt. Snedvridet blir det som överskriften anger eftersom att det blir ett underskott på flickor och sedemera kvinnor och då blir det problem med den framtida produktionen av nya bebisar för att förenkla på ett ruggigt enkelt sätt. Detta har i sin tur medfört att andelen kidnappade och bortrövade kvinnor har ökat eftersom att männen inte har några kvinnor att gifta sig med. Det enda som verkar possitivt med denna utgallring verkar vara att prostitutionen minskar eftersom att kvinnorna behövs i familjen och till barnafödande men det bidrar även till att kvinnor i dessa kulturer som utbildar sig minskar.
I dessa kulturer är det vanligaste att männen när de blir vuxna stannar i sina föräldrars närhet och tar till sig kvinnan han gifter sig med. Med andra ord så försvinner kvinnorna från sina föräldrahem och vem ska ta hand om föräldrarna när de blir gamla? Alltså tar man "det goda före det onda" och skaffar sig medvetet barn som stannar kvar på gården. Men man tänker kortsiktigt, för hur ska det kunna födas några barn när tillgången på kvinnor minskar?
Det finns en del kulturer där kvinnorna stannar och där skulle detta fenomen vara omvänt, att man aborterade pojkfoster men det gör man inte tack och lov. Funderar över hur man ska kunna motarbeta detta men jag finner ingen lösning. I Kina har man arbetat mot detta i tiotalet år men förändringen går långsamt och nu har man alltså drabbats av ett bakslag och aborteringen av flickfoster har ökat igen. Bara att hoppas på att att det vänder igen. Jag hoppas verkligen att informationen om att kvinnan behövs i samhället får ett genombrott så snart som möjligt annars kommer världens befolkning att bli helt snedvriden...
Tack och lov att man bor i ett land och kultur där alla kön är lika värda och lika önskvärda.
Detta har man kommit fram till då man tagit en median av födda barn och upptäckt att det går 105 pojkar på 100 födda flickor och talet brukar vara jämt. Detta syns nu i flera länder och jag tycker att det är avskyvärt. Snedvridet blir det som överskriften anger eftersom att det blir ett underskott på flickor och sedemera kvinnor och då blir det problem med den framtida produktionen av nya bebisar för att förenkla på ett ruggigt enkelt sätt. Detta har i sin tur medfört att andelen kidnappade och bortrövade kvinnor har ökat eftersom att männen inte har några kvinnor att gifta sig med. Det enda som verkar possitivt med denna utgallring verkar vara att prostitutionen minskar eftersom att kvinnorna behövs i familjen och till barnafödande men det bidrar även till att kvinnor i dessa kulturer som utbildar sig minskar.
I dessa kulturer är det vanligaste att männen när de blir vuxna stannar i sina föräldrars närhet och tar till sig kvinnan han gifter sig med. Med andra ord så försvinner kvinnorna från sina föräldrahem och vem ska ta hand om föräldrarna när de blir gamla? Alltså tar man "det goda före det onda" och skaffar sig medvetet barn som stannar kvar på gården. Men man tänker kortsiktigt, för hur ska det kunna födas några barn när tillgången på kvinnor minskar?
Det finns en del kulturer där kvinnorna stannar och där skulle detta fenomen vara omvänt, att man aborterade pojkfoster men det gör man inte tack och lov. Funderar över hur man ska kunna motarbeta detta men jag finner ingen lösning. I Kina har man arbetat mot detta i tiotalet år men förändringen går långsamt och nu har man alltså drabbats av ett bakslag och aborteringen av flickfoster har ökat igen. Bara att hoppas på att att det vänder igen. Jag hoppas verkligen att informationen om att kvinnan behövs i samhället får ett genombrott så snart som möjligt annars kommer världens befolkning att bli helt snedvriden...
Tack och lov att man bor i ett land och kultur där alla kön är lika värda och lika önskvärda.
lördag 13 juni 2009
I ilskans fotspår...
Igår åkte jag hemmifrån kl 07.20 för att ta mig till jobbet.
Kl 07.55 stiger jag ur bilen och 08.00 in på kontoret.
Kl 09.00 stiger jag in genom min ytterdörr igen!
Vad hände där emellan måntro? Nu följer en liten historia om dagens Sverige:
Lillfjompan blev hemskickad från skolan i måndags med fruktansvärt ont i magen. Jag var hemma med henne i 4 dagar, oroade mig, tröstade och var hos läkaren (och så värkte ju min hand). Nu skall magen utredas efter sommaren, först tog de lite prover och så ska vi minimera intaget av det som storfjompan är allergisk mot och se om det blir bättre. Jättebra och trevlig läkare, lugnade mamma och lillfjompan. På torsdagen kämpade vi oss iväg till skolavslutning trots att hon hade ont. Idag mår hon bättre och leker med en kamrat. Hoppas att förbättringen håller i sig.
Kom så då till jobbet, vi är två som blir inkallade till el chefo - vi två som har barn och är då således över 23 år och det är då vi får höra att de "egentligen bara vill ha anställda som är yngre och som inte har barn". (Kunde de inte sagt det när man sökte jobbet??)
Jaha, tyckte vi - vad ska vi göra åt detta, vi har dom, vi älskar dom och är dom sjuka är vi hemma med dom. Så är det och det är vår rätt.
Nästa mening han får ur sig gör mig således helt rosenrasande (milt sagt):
- så nu vill jag att ni lovar att inte vara hemma för vård av barn igen. Barn på 10 år kan vara ensamma hemma om de är sjuka. Om ni inte lovar det kommer er anställning hos oss inte övergå till fast anställning.
Varpå Pebbles (den lilla stenen) reser sig upp och säger att han inte behöver oroa sig. Jag går och jag går nu för ingen j_vla idiot till barnlös karl ska sitta på sitt arschle och säga till mig att mina barn inte får gå först för mig. Talade om för honom att det han gjorde var olagligt att kräva varpå på han ryckte på axlarna:
- inte mitt problem!
Talade om att jag ville ha ett intyg på den tid jag varit där, då säger han "får se". Varpå jag tittar på honom och säger att om jag inte får mitt intyg vänder jag mig till facket och då blir han svart i ögonen och börjar spy galla om facket, politiker, toppstyrning och att han gör som han vill.
Medans han höll på där som bäst gick jag. Tog min datamus, mitt block och papper och sa hej då och gick och åkte hem. Väl hemma stod ungarna som fån och jag bara grät. Gick in till fjompsambon som var ledig och bara stod. Han undrade vad jag gjorde hemma och jag berättade. Han sa jag gjort rätt och ja, det har jag gjort men nu sitter man här utan arbete, har varit sjuk innan så har inte fått tillräckligt med arbetad tid i mitt fack så nu är jag hänvisad till det sociala systemet som vi så bra har i Sverige. Knatade ner till arbetsförmedlingen för att anmäla mig. Innan jag gjorde det skickade jag iväg några ansökningshandlingar till företag - på arbetsförmedlingen sa de att det skulle vara skönt om alla var så självgående när det gäller sitt arbetssökande och så talade de om för mig att jag var inte ensam om att ha råkat ut för detta!
Det finns en uppsjö av svin på arbetsmarknaden som inte gör annat än att utnyttja oss arbetslösa stackare och ställer orimliga krav på oss. Det händer flera gånger i veckan att (företrädesvis) kvinnor kommer och berättar om hur arbetsgivare ställt liknande ultimatum om VAB:ande. Jag blir mer än förbannad över sånt. Det är ju ingenting man döljer på en intervju - att man har ungar och hur viktiga de är. Men anställ oss inte då för böveln! Nej, man är duktig på sitt jobb ända tills ungarna blir sjuka, då blir man ett inkomstbortfall och då är man inte välkommen tillbaka.
När jag gick från mitt fd jobb frågade jag efter killen som suttit bredvid mig, han brukar alltid vara punktlig nämligen. Han har slutat fick jag veta. Ehh... jaha - varför då? Nu visade det sig att bebben han väntade på hade kommit och när han ville vara ledig sina 10 pappadagar fick han sig till livs att "antingen var han hemma med ungen som frun kunde klara själv men då var han inte välkommen tillbaka - eller så kunde han visa att han var man och således på sitt arbete". Behöver jag berätta att han gick hem han med på studs, precis som jag gjorde?
Så nu sitter jag här i ilskans fotspår och lusläser nätet efter arbete.
Någon som har ett arbete att dela ut till en trevlig, social, intelligent kvinna med 3 barn varav 2 bor hemma? Helst i Göteborg då det är där jag bor. Trivs med folk, kan sälja, mycket driv, en hejare på dator och administration. Många olika erfarenheter, trivs med att vara en del av ett nav och är nyfiken.... Alla kontors/affärs och roliga arbeten kommer att läsas nyfiket men om du har någonting emot barn - back off!!!
Kl 07.55 stiger jag ur bilen och 08.00 in på kontoret.
Kl 09.00 stiger jag in genom min ytterdörr igen!
Vad hände där emellan måntro? Nu följer en liten historia om dagens Sverige:
Lillfjompan blev hemskickad från skolan i måndags med fruktansvärt ont i magen. Jag var hemma med henne i 4 dagar, oroade mig, tröstade och var hos läkaren (och så värkte ju min hand). Nu skall magen utredas efter sommaren, först tog de lite prover och så ska vi minimera intaget av det som storfjompan är allergisk mot och se om det blir bättre. Jättebra och trevlig läkare, lugnade mamma och lillfjompan. På torsdagen kämpade vi oss iväg till skolavslutning trots att hon hade ont. Idag mår hon bättre och leker med en kamrat. Hoppas att förbättringen håller i sig.
Kom så då till jobbet, vi är två som blir inkallade till el chefo - vi två som har barn och är då således över 23 år och det är då vi får höra att de "egentligen bara vill ha anställda som är yngre och som inte har barn". (Kunde de inte sagt det när man sökte jobbet??)
Jaha, tyckte vi - vad ska vi göra åt detta, vi har dom, vi älskar dom och är dom sjuka är vi hemma med dom. Så är det och det är vår rätt.
Nästa mening han får ur sig gör mig således helt rosenrasande (milt sagt):
- så nu vill jag att ni lovar att inte vara hemma för vård av barn igen. Barn på 10 år kan vara ensamma hemma om de är sjuka. Om ni inte lovar det kommer er anställning hos oss inte övergå till fast anställning.
Varpå Pebbles (den lilla stenen) reser sig upp och säger att han inte behöver oroa sig. Jag går och jag går nu för ingen j_vla idiot till barnlös karl ska sitta på sitt arschle och säga till mig att mina barn inte får gå först för mig. Talade om för honom att det han gjorde var olagligt att kräva varpå på han ryckte på axlarna:
- inte mitt problem!
Talade om att jag ville ha ett intyg på den tid jag varit där, då säger han "får se". Varpå jag tittar på honom och säger att om jag inte får mitt intyg vänder jag mig till facket och då blir han svart i ögonen och börjar spy galla om facket, politiker, toppstyrning och att han gör som han vill.
Medans han höll på där som bäst gick jag. Tog min datamus, mitt block och papper och sa hej då och gick och åkte hem. Väl hemma stod ungarna som fån och jag bara grät. Gick in till fjompsambon som var ledig och bara stod. Han undrade vad jag gjorde hemma och jag berättade. Han sa jag gjort rätt och ja, det har jag gjort men nu sitter man här utan arbete, har varit sjuk innan så har inte fått tillräckligt med arbetad tid i mitt fack så nu är jag hänvisad till det sociala systemet som vi så bra har i Sverige. Knatade ner till arbetsförmedlingen för att anmäla mig. Innan jag gjorde det skickade jag iväg några ansökningshandlingar till företag - på arbetsförmedlingen sa de att det skulle vara skönt om alla var så självgående när det gäller sitt arbetssökande och så talade de om för mig att jag var inte ensam om att ha råkat ut för detta!
Det finns en uppsjö av svin på arbetsmarknaden som inte gör annat än att utnyttja oss arbetslösa stackare och ställer orimliga krav på oss. Det händer flera gånger i veckan att (företrädesvis) kvinnor kommer och berättar om hur arbetsgivare ställt liknande ultimatum om VAB:ande. Jag blir mer än förbannad över sånt. Det är ju ingenting man döljer på en intervju - att man har ungar och hur viktiga de är. Men anställ oss inte då för böveln! Nej, man är duktig på sitt jobb ända tills ungarna blir sjuka, då blir man ett inkomstbortfall och då är man inte välkommen tillbaka.
När jag gick från mitt fd jobb frågade jag efter killen som suttit bredvid mig, han brukar alltid vara punktlig nämligen. Han har slutat fick jag veta. Ehh... jaha - varför då? Nu visade det sig att bebben han väntade på hade kommit och när han ville vara ledig sina 10 pappadagar fick han sig till livs att "antingen var han hemma med ungen som frun kunde klara själv men då var han inte välkommen tillbaka - eller så kunde han visa att han var man och således på sitt arbete". Behöver jag berätta att han gick hem han med på studs, precis som jag gjorde?
Så nu sitter jag här i ilskans fotspår och lusläser nätet efter arbete.
Någon som har ett arbete att dela ut till en trevlig, social, intelligent kvinna med 3 barn varav 2 bor hemma? Helst i Göteborg då det är där jag bor. Trivs med folk, kan sälja, mycket driv, en hejare på dator och administration. Många olika erfarenheter, trivs med att vara en del av ett nav och är nyfiken.... Alla kontors/affärs och roliga arbeten kommer att läsas nyfiket men om du har någonting emot barn - back off!!!
tisdag 9 juni 2009
Behöver ju glas...
...eftersom att jag leker glaskross allt som oftast. Det är ju bara en av baksidorna av min sjukdom, greppandet när jag diskar har en tendens att bli en aningen svagt men skulle det hindra mig från att diska? Nej inte alls...
När det gäller sjukdom ja. Läser ju det mesta som handlar om kronisk smärta och att leva med kroniskt smärtsyndrom, jag menar - det är ju det jag själv gör. Tyvärr när jag läser stöter jag på en hel del som gett upp, som inte vågar längre och det gör mig så bedrövad. Det finns ett talesätt - att man måste vara frisk för att orka vara sjuk - och det stämmer väldigt långt, det håller jag med om. När man ändå är där i skiten måste man ändå våga, ändå våga säga till sin kropp att den inte ska vinna. Jag är nästan i ständig konflikt med min kropp eftersom att jag vägrar låta sjukdomen vinna och jag finner då en hel del saker som faktiskt gör mig bättre som jag vet kanske inte borde göra det.
Det jag mest av allt tänker på är det här med närhet och sexualitet. Många som har ont vågar inte låta andra komma nära för att man är rädd för att det kommer att göra ont och visst, jag förstår dem men ändå inte. Jag tror inte att jag är unik men jag tror att jag är en av de som undrat och som vågat. Vågat utmana kroppen och komma på att närhet och sex är en av de absolut bästa smärtstillande medlen. I min morgontidning som jag läser fick jag det även verifierat i helgen där de hade en stor artikel om lust och sexualitet och där stod det, svart på vitt: närhet och sex är ett av de bästa smärtstillande medlen. Det ger inte bestående smärtstillande men det ger en smärtlindring och en avkopplinng som är helt enorm. Så ja, det har hänt mer än en gång att jag säger till Fjompsambon att jag vill ha sex bara FÖR att jag har ont för jag vet att min smärta lindras enormt av det och jag om någon är lycklig för att jag kommit på det och jag önskar att flera faktiskt vågade komma på det, för det handlar om att våga.
Våga utmana din kropp, våga känna närhet och våga din respektive komma nära.
Men hur var det med glasen? Ja, de minskar ju i antal så jag tänkte att familjen skall få äta på McDonalds 1 gång i veckan, de har ju än en gång glas man får. Denna gången ser de ju roliga ut....
När det gäller sjukdom ja. Läser ju det mesta som handlar om kronisk smärta och att leva med kroniskt smärtsyndrom, jag menar - det är ju det jag själv gör. Tyvärr när jag läser stöter jag på en hel del som gett upp, som inte vågar längre och det gör mig så bedrövad. Det finns ett talesätt - att man måste vara frisk för att orka vara sjuk - och det stämmer väldigt långt, det håller jag med om. När man ändå är där i skiten måste man ändå våga, ändå våga säga till sin kropp att den inte ska vinna. Jag är nästan i ständig konflikt med min kropp eftersom att jag vägrar låta sjukdomen vinna och jag finner då en hel del saker som faktiskt gör mig bättre som jag vet kanske inte borde göra det.
Det jag mest av allt tänker på är det här med närhet och sexualitet. Många som har ont vågar inte låta andra komma nära för att man är rädd för att det kommer att göra ont och visst, jag förstår dem men ändå inte. Jag tror inte att jag är unik men jag tror att jag är en av de som undrat och som vågat. Vågat utmana kroppen och komma på att närhet och sex är en av de absolut bästa smärtstillande medlen. I min morgontidning som jag läser fick jag det även verifierat i helgen där de hade en stor artikel om lust och sexualitet och där stod det, svart på vitt: närhet och sex är ett av de bästa smärtstillande medlen. Det ger inte bestående smärtstillande men det ger en smärtlindring och en avkopplinng som är helt enorm. Så ja, det har hänt mer än en gång att jag säger till Fjompsambon att jag vill ha sex bara FÖR att jag har ont för jag vet att min smärta lindras enormt av det och jag om någon är lycklig för att jag kommit på det och jag önskar att flera faktiskt vågade komma på det, för det handlar om att våga.
Våga utmana din kropp, våga känna närhet och våga din respektive komma nära.
Men hur var det med glasen? Ja, de minskar ju i antal så jag tänkte att familjen skall få äta på McDonalds 1 gång i veckan, de har ju än en gång glas man får. Denna gången ser de ju roliga ut....
Majblomman
Trots att handen fortfarande värker som sjutton måste jag bara få berätta...
Lillfjompan sålde ju Majblommor när det begav sig, gjorde sitt bästa och slet med sig storebror ut med lite övertalning från mamma och sålde, allt blev inte sålt men det viktigaste var att hon gjorde sitt bästa. Min mor har alltid köpt Majblommor och på gamla Gezzie hade vi en rad med Majblommor i olika färger på bakrutan och nu har alla dessa Majblommor fått visa vad som är meningen med dem. Jag ska berätta:
Lillfjompans fröken ringde och berättade att Lillfjompan i sin portfolio skrivit om att hennes högsta önskan var att få åka till en bondgård. Hon älskar ju djur av alla de slag (men är inte dödligt förtjust i hästar direkt...) och jag vet att hon trivs på bondgård, vi har ju firat semester på sådana 3 gånger på den tiden man var stadd vid kassa. De hade fått med sig en broschyr hem med sommaraktiviteter och fröken berättade om hur hon drömmande sagt att hon ville åka. Fröken Karin tänkte till och ringde till mig för att berätta detta och för att fråga om hon fick söka pengar från Majblommefonden? Eh- ja, visst fick hon det.
Pratade med Lillfjompan som med drömmande ögon berättade om längtan efter att få åka på detta läger men varje mening avslutades med "jag vet att vi inte har råd mamma". Det värker i mitt modershjärta när jag hör detta. Tittar in på Majblommans hemsida och upptäcker att det är en lång ansökan som ska göras och blir ju jättenervös, det var ju fröken som velat skriva den. Fröken Karin ringde på onsdagen och sa att jag var tvungen att skriva under ansökan och vi bestämmer att jag ska komma ner på torsdag morgon. Sagt och gjort -kl 07.50 är jag där för att skriva under och frågar om det där med "jätte-ansökan"? Nu visar det sig att en av damerna i kommitéen arbetar på skolan och vi rusar i väg i korridoren och får tag på damen som intygar att detta räcker men att jag gärna får skriva till lite om Lillfjompan och hennes situation. Så jag skriver ner om saknad efter pappa som är bosatt i USA, Storfjompan som är bosatt i Norge, flytten över Sverige, svårigheterna med kompisar och om mig själv. Hoppas, hoppas...
Går som på nålar hela dagen. På väg hem från jobbet ringer telefonen och det är Kajsa, ordförande i den lokala Majblommeföreningen som berättar att de tillstyrkt hela summan på 1950:- så att Lillfjompan kan få åka till sin bondgård. Jag blir så lycklig att jag börjar gråta. Det är sånt här som gör att jag återfår tron på mänsklighetens godhet.
Väl hemma sätter jag mig ner och scrappar ihop ett kort till min Lillfjompa och jag ser framför mig hur lycklig hon kommer att bli när hon får det. Efter middagen är det färdigt och jag kallar henne till mig ut på balkongen och hon får det röda kuvertet med blommor på.
- Vad är det?
- Öppna och titta.
- Men vad är det?
- Öppna gumman, öppna!
Sakta öppnar hon kuvertet och får ut kortet och läser framsidan.
- Vad är det för något?
- Det får du se när du läser.
- Men säg!
- Nej gumman, läs nu.
Hon öppnar och läser. Läser igen. Börjar hoppa upp och ner. Läser igen.
Hon börjar få tårar i ögonen, tittar på mig och stammar fram ett tack.
Hon läser det igen, tittar frågande på mig
- Ska jag verkligen få åka?
- Ja, gumman, du ska åka. Jag har bokat plats åt dig den veckan som det står.
- Nu vet du varför Majblommor säljs.
- Ja mamma, det vet jag.
- Är det säkert att jag ska åka?
- Ja, gumman - det är säkert.
Hon rusar in till fjompsambon för att visa kortet och säga tack för att vi tillsammans med Fröken Karin gjort detta möjligt för henne. Hennes glädje är så oförstörbar, så total. Hon går omkring med kortet jag gjort hela kvällen och på natten ligger det bredvid henne i sängen och det första jag ser när jag kommer upp på fredag morgon är kortet på köksbordet. Hon lägger varsamt in det på sängen innan hon går till skolan. Hon går iväg tidigt till skolan och går in till fröken Karin och säger tack och ger henne en stor kram. Fröken Karin blir så glad när hon ser hennes glädje.
På lördagen ringde Kajsa från Majblomman och sa att hon hade pengarna hemma, vi bestämde att de skulle avhämtas på lördagen och Lillfjompan fick följa med. Hon var så nervös och så glad. Hon fick ta emot kuvertet och hon tackade fint men ack så blygt. Hon bar kuvertet försiktigt hem och nu ligger det här på tv-bänken och väntar på att bli inbetalade till rätt postgirokonto.
Så - alla ni som gått förbi Majblommebarnen, tänk en gång extra nästa gång. En majblomma kostar 10:-, många majblommor ger så mycket glädje åt så många barn. 24% av fondens pengar går till sommaraktiviteter såsom Lillfjompans men även till glasögon, medicin, kläder och annat de kan behöva men som de faktiskt inte har råd till. Det är alla vi som i alla år köpt majblommor som gör detta möjligt för dessa barn, däribland min egen Lillfjompa. Tack alla ni som köpt majblommor och tack till alla er som kommer att köpa i framtiden - era majblommor kommer att göra andra barn i vårt samhälle lika lyckliga som min Lillfjompa och jag får ståpäls när jag tänker på alla de föräldrar som kommer att få se sina barn så lyckliga som jag fick se mitt.
Tack Majblomman! Tack fröken Karin för att du kom med idén!
Lillfjompan sålde ju Majblommor när det begav sig, gjorde sitt bästa och slet med sig storebror ut med lite övertalning från mamma och sålde, allt blev inte sålt men det viktigaste var att hon gjorde sitt bästa. Min mor har alltid köpt Majblommor och på gamla Gezzie hade vi en rad med Majblommor i olika färger på bakrutan och nu har alla dessa Majblommor fått visa vad som är meningen med dem. Jag ska berätta:
Lillfjompans fröken ringde och berättade att Lillfjompan i sin portfolio skrivit om att hennes högsta önskan var att få åka till en bondgård. Hon älskar ju djur av alla de slag (men är inte dödligt förtjust i hästar direkt...) och jag vet att hon trivs på bondgård, vi har ju firat semester på sådana 3 gånger på den tiden man var stadd vid kassa. De hade fått med sig en broschyr hem med sommaraktiviteter och fröken berättade om hur hon drömmande sagt att hon ville åka. Fröken Karin tänkte till och ringde till mig för att berätta detta och för att fråga om hon fick söka pengar från Majblommefonden? Eh- ja, visst fick hon det.
Pratade med Lillfjompan som med drömmande ögon berättade om längtan efter att få åka på detta läger men varje mening avslutades med "jag vet att vi inte har råd mamma". Det värker i mitt modershjärta när jag hör detta. Tittar in på Majblommans hemsida och upptäcker att det är en lång ansökan som ska göras och blir ju jättenervös, det var ju fröken som velat skriva den. Fröken Karin ringde på onsdagen och sa att jag var tvungen att skriva under ansökan och vi bestämmer att jag ska komma ner på torsdag morgon. Sagt och gjort -kl 07.50 är jag där för att skriva under och frågar om det där med "jätte-ansökan"? Nu visar det sig att en av damerna i kommitéen arbetar på skolan och vi rusar i väg i korridoren och får tag på damen som intygar att detta räcker men att jag gärna får skriva till lite om Lillfjompan och hennes situation. Så jag skriver ner om saknad efter pappa som är bosatt i USA, Storfjompan som är bosatt i Norge, flytten över Sverige, svårigheterna med kompisar och om mig själv. Hoppas, hoppas...
Går som på nålar hela dagen. På väg hem från jobbet ringer telefonen och det är Kajsa, ordförande i den lokala Majblommeföreningen som berättar att de tillstyrkt hela summan på 1950:- så att Lillfjompan kan få åka till sin bondgård. Jag blir så lycklig att jag börjar gråta. Det är sånt här som gör att jag återfår tron på mänsklighetens godhet.
Väl hemma sätter jag mig ner och scrappar ihop ett kort till min Lillfjompa och jag ser framför mig hur lycklig hon kommer att bli när hon får det. Efter middagen är det färdigt och jag kallar henne till mig ut på balkongen och hon får det röda kuvertet med blommor på.
- Vad är det?
- Öppna och titta.
- Men vad är det?
- Öppna gumman, öppna!
Sakta öppnar hon kuvertet och får ut kortet och läser framsidan.
- Vad är det för något?
- Det får du se när du läser.
- Men säg!
- Nej gumman, läs nu.
Hon öppnar och läser. Läser igen. Börjar hoppa upp och ner. Läser igen.
Hon börjar få tårar i ögonen, tittar på mig och stammar fram ett tack.
Hon läser det igen, tittar frågande på mig
- Ska jag verkligen få åka?
- Ja, gumman, du ska åka. Jag har bokat plats åt dig den veckan som det står.
- Nu vet du varför Majblommor säljs.
- Ja mamma, det vet jag.
- Är det säkert att jag ska åka?
- Ja, gumman - det är säkert.
Hon rusar in till fjompsambon för att visa kortet och säga tack för att vi tillsammans med Fröken Karin gjort detta möjligt för henne. Hennes glädje är så oförstörbar, så total. Hon går omkring med kortet jag gjort hela kvällen och på natten ligger det bredvid henne i sängen och det första jag ser när jag kommer upp på fredag morgon är kortet på köksbordet. Hon lägger varsamt in det på sängen innan hon går till skolan. Hon går iväg tidigt till skolan och går in till fröken Karin och säger tack och ger henne en stor kram. Fröken Karin blir så glad när hon ser hennes glädje.
På lördagen ringde Kajsa från Majblomman och sa att hon hade pengarna hemma, vi bestämde att de skulle avhämtas på lördagen och Lillfjompan fick följa med. Hon var så nervös och så glad. Hon fick ta emot kuvertet och hon tackade fint men ack så blygt. Hon bar kuvertet försiktigt hem och nu ligger det här på tv-bänken och väntar på att bli inbetalade till rätt postgirokonto.
Så - alla ni som gått förbi Majblommebarnen, tänk en gång extra nästa gång. En majblomma kostar 10:-, många majblommor ger så mycket glädje åt så många barn. 24% av fondens pengar går till sommaraktiviteter såsom Lillfjompans men även till glasögon, medicin, kläder och annat de kan behöva men som de faktiskt inte har råd till. Det är alla vi som i alla år köpt majblommor som gör detta möjligt för dessa barn, däribland min egen Lillfjompa. Tack alla ni som köpt majblommor och tack till alla er som kommer att köpa i framtiden - era majblommor kommer att göra andra barn i vårt samhälle lika lyckliga som min Lillfjompa och jag får ståpäls när jag tänker på alla de föräldrar som kommer att få se sina barn så lyckliga som jag fick se mitt.
Tack Majblomman! Tack fröken Karin för att du kom med idén!
måndag 8 juni 2009
Hade ju så mycket att skriva om
… att skriva om idag men så blir det inte. Det får vänta några dagar.
Skulle dela valsedlar idag kl 18.00 men så blev det inte heller. Just nu sitter jag i min soffa med en värkande högerhand. Medans ugnen blev varm tänkte jag vara effektiv och diska av den disk som fanns, när jag nästan var färdig högg jag tag i ett glas med vänster hand och körde ner högerhanden i det och vred om…
Det gjorde ont utav bara fan!!! Släppte glaset och drog upp handen ur baljan och där var det nu ett ca 4 cm långt skärskår rakt ner på insidan av handen, jämte tummen. Blodet bara sprutade - ropade på sambon som satt vid datorn.
-Jaha gumman, det är bara att åka till sjukhuset. Han sprang och hämtade bilen och det hällregnade ute. När vi kom till Kungälv gick vi in till akuten och de skickade in oss till jouren som hade mer plats. Nu följde rengöring och en rolig läkare kom och tittade, såret hade slutit sig jättefint under min frottéhanduk så de gjorde rent det och tejpade ihop såret med ett gäng tejpstripes, satte ett tryckförband och så en gaslinda så nu kan jag knappt röra handen - vilket var meningen sa sköterskan. Så frågade då sambon om jag kunde jobba… hon skriver på datorn mycket. Hemma minst ett par dagar blev svaret. Får inte böja höger pekfinger (böjer f_n inget pekfinger, gör ju ont av bara f_n), inte diska, inte blöta ner, inte använda handen och inte skriva dator på helst 1 vecka! Dom “bestämde” att jag blir hemma ett par dagar och påpekade snällt att man får ju fakiskt vara hemma 1 vecka utan läkarintyg… Jaja - det blir inget jobb i morgon i varje fall - det inser jag med.
Väl hemma igen blev hela familjen engagerade i kvällens tvättid. Jag stod där och kände mig onyttig och dirigerade vart allt skulle. Nu är det väl lätt att tro att jag skulle trivas med detta men det är “inte jag”, det finns saker jag trivs med att göra och tvätten är en av dem. Om sanningen ska fram hade jag uttrit svårt att låta bli men sambon var “hård” mot mig - “du låter bli!”.
Så nu sitter jag här och är allmänt drogad på starka smärtstillande med ett stort vitt bandage runt handen. För mig som skriver snabbt utan att titta på tangenterna är detta jättesvårt - att skriva med pekfingervalsen…
Nåja - i morgblir det mer skrift - måste ju bara berätta om Majblomman, bra smärtstillande och lite andra funderingar….
Skulle dela valsedlar idag kl 18.00 men så blev det inte heller. Just nu sitter jag i min soffa med en värkande högerhand. Medans ugnen blev varm tänkte jag vara effektiv och diska av den disk som fanns, när jag nästan var färdig högg jag tag i ett glas med vänster hand och körde ner högerhanden i det och vred om…
Det gjorde ont utav bara fan!!! Släppte glaset och drog upp handen ur baljan och där var det nu ett ca 4 cm långt skärskår rakt ner på insidan av handen, jämte tummen. Blodet bara sprutade - ropade på sambon som satt vid datorn.
-Jaha gumman, det är bara att åka till sjukhuset. Han sprang och hämtade bilen och det hällregnade ute. När vi kom till Kungälv gick vi in till akuten och de skickade in oss till jouren som hade mer plats. Nu följde rengöring och en rolig läkare kom och tittade, såret hade slutit sig jättefint under min frottéhanduk så de gjorde rent det och tejpade ihop såret med ett gäng tejpstripes, satte ett tryckförband och så en gaslinda så nu kan jag knappt röra handen - vilket var meningen sa sköterskan. Så frågade då sambon om jag kunde jobba… hon skriver på datorn mycket. Hemma minst ett par dagar blev svaret. Får inte böja höger pekfinger (böjer f_n inget pekfinger, gör ju ont av bara f_n), inte diska, inte blöta ner, inte använda handen och inte skriva dator på helst 1 vecka! Dom “bestämde” att jag blir hemma ett par dagar och påpekade snällt att man får ju fakiskt vara hemma 1 vecka utan läkarintyg… Jaja - det blir inget jobb i morgon i varje fall - det inser jag med.
Väl hemma igen blev hela familjen engagerade i kvällens tvättid. Jag stod där och kände mig onyttig och dirigerade vart allt skulle. Nu är det väl lätt att tro att jag skulle trivas med detta men det är “inte jag”, det finns saker jag trivs med att göra och tvätten är en av dem. Om sanningen ska fram hade jag uttrit svårt att låta bli men sambon var “hård” mot mig - “du låter bli!”.
Så nu sitter jag här och är allmänt drogad på starka smärtstillande med ett stort vitt bandage runt handen. För mig som skriver snabbt utan att titta på tangenterna är detta jättesvårt - att skriva med pekfingervalsen…
Nåja - i morgblir det mer skrift - måste ju bara berätta om Majblomman, bra smärtstillande och lite andra funderingar….
Tillbaka till brottsplatsen!
Började blogga för ett år sen - cirka. På Blogspot.
Bytte i vintras till ett annat ställe men nu är jag tillbaka, ty blogsport är helt överlägsen. På min gamla blogg fick jag så mycket spam att det inte var klokt.
Men jag ska inte skriva mer idag - min hand värker...
Bytte i vintras till ett annat ställe men nu är jag tillbaka, ty blogsport är helt överlägsen. På min gamla blogg fick jag så mycket spam att det inte var klokt.
Men jag ska inte skriva mer idag - min hand värker...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)