Unionen

Han hette Sverige och hon hette Norge. De älskade varandra från första stund.
-Vill du förena dej med mej, sa Sverige till Norge en vacker vinterdag.
-Ja, gutten min, sa Norge och log med hela Sognefjord.
-Låt oss ligga tillsammans mellan Östersjön och Atlanten, sa han.
-Hvor du vil, min elskede, sa hon.
Så lade de sig tätt sammanpressade. Han smekte henne mjukt över Nordkalotten.
-Så sterk du er, min elskede, sa Norge. Og ikke er du særskilt neutral heller, som stygge tunger vil ha det til.
Han kysste henne varligt på Galdhöpiggen och Glittertinden.
-Du kjennes meget bedre enn Danmark, viskade hon.Han kände ilningar ända uppifrån lappmarken och långt ner i Småland.
Boren och Roxen vattrade sig förväntansfullt.Plötsligt sa han:
-Du, jag har aldrig varit i Oslo.
-Da syns jeg det är på tide, sa Norge smeksamt uppfordrande.
Han tog vägen över Morokulien. De älskade häftigt, så att marken skalv, ty ingen kärlek är så stark som den mellan två länder. Snön smälte undan ända upp till Treriksröset, och det pryda Finland bankade upprört i väggen.
-Du är underbart mjuk på Hardangervidda, viskade Sverige ömt.
-Vær stille, min elskede, sa hon och smekte honom över Gävle.
De smalt samman i en väldig omfamning längs hela Kölen.
De älskade länge, länge.

Unionen upplöstes först 1905.

(Min far kommer från Norge - min mor från Sverige. Min dotter bor i Norge och är tillsammans med en Norrman så i min familj består unionen...)