Så har då...

... Sverige fått en ny prinsessa. Vilket faktiskt gläder mig. De som har barn vet ju så väl hur det är att gå och bära sitt barn i 9 månader och man vill ju för allt i världen inte mista det så visst är jag glad över att allt gick bra för de nya föräldrarna. Jag tror inte att känslorna inför det nya som komma skiljer sig från oss andra som får barn. I ett sånt läge är de ju "bara" föräldrar...

Men min far vidhåller med en "dåres" envishet att det finns bara 3 prinsessor: Prinsessan (jag) och prinsessorna (mina två prinsessor). Första gången han sa till mig att jag var den enda prinsessan var när Kronprisessan Victoria föddes. Storprinsessan och hennes morfar har alltid haft en enorm kärlek för varandra. Morfar var den enda, förutom mamma, som fick krama henne när hon var liten. Fanns inte mamma i närheten var morfar den enda som kunde trösta. Fortfarande är mamma OCH morfar de första hon ringer så fort någonting stort händer i hennes liv och om hon inte ringer själv så måste mamma ringa till honom. Det var enorm kärlek från första gången de träffades på BB, inget kan nog komma emellan Storprinsessan och hennes morfar. Trots sin pappa och sen när han flyttade till Norge hade hon sin bonuspappa (som hon fortfarande kallar för pappa) så är morfar den enda hon har haft som manlig förebild. "Papporna" är liksom oviktiga för henne. Nu är hennes morfar 75 år gammal och jag bävar verkligen för den dagen han dör - det kommer "ta livet av" henne.

Jag känner så väl igen den relation som dom har - då jag och min far har samma relation. Mamma brukar berätta om att hon var "svartsjuk" redan på BB. På den tiden låg man på BB i närmare en vecka och varje gång pappa kom upp så existerade inte min mor. Pappa bara satt med mig i famnen och pysslade med mina fingrar, det gjorde han ofta även när jag var äldre och kröp upp i hans famn och tittade på TV. Än idag är jag totalsåld på när en man jag tycker om pysslar med mina fingrar... Jag var alltid pappas prinsessa och det var pappa som tog de där "jobbiga" diskussionerna som föräldrar har med sina barn. Jag antar att det är vanligast att det är mammor som diskuterar det där med mens, killar, röka och kröka med sina döttrar men inte i min familj.

Jag tyckte i ärlighetens namn att det var lite pinsamt när min far kom dragandes med bindor och tamponger - redan innan jag fått mens... Eller när vi skulle gå igenom "alla dumma saker" som pojkar skulle vilja göra med mig - år innan jag ens tänkt tanken i dom banorna. "Jaha - idag ska vi prata om kondomer..."! Men hallå liksom!!! När jag som 14-åring fick min första cysta på äggstocken jobbade pappa så det var mamma som fick skjutsa in mig till akuten på Danderyds sjukhus men den första jag frågade efter då jag vaknade upp ur operationen var pappa. Pappa var den som pratade med läkaren och fick klart för sig att ett sätt att förhindra uppkomst av cystor är att äta P-piller så pappa bad läkaren att skriva ut recept. Jag höll på att skämmas ihjäl. Han satt inte med geväret på trappen utanför huset men ibland kändes det som så för han satt gärna där på trappen och hade utfrågning av eventuella pojkvänsprospekt. De enda som inte blev utfrågade var 2 av hjärtevännerna - Christer och Mattias och de var (och är) fortfarande mina hjärtevänner.

Det var även pappa som söp mig full första gången för att jag skulle veta vad jag gav mig in på om jag drack sprit. Än idag dricker jag fortfarande inte rödvin... Det är ju inte direkt någonting som jag saknar heller om sanningen ska fram. Däremot så älskar jag öl - när jag var liten så var inte alkoholens effekter på människor lika klargjorda som de är idag och jag älskade öl redan som liten. Jag brukade tjata på min far och få smaka ur hans öl i matskedar! Idag skulle han ju aldrig ha gjort det med vetskap om alkoholens faror men då visste man väl inte bättre helt enkelt. Och det var ju inga mängder utan en matsked då och då. Pappa var inte så vidare värst lycklig när jag kom upp i den åldern att pojkvännerna faktiskt började dyka upp. Regelräta förhör och reglerna var hårda - inga pojkvänner fick sova över hos mig! Om de skulle sova över fick de sova i lillstugan och det fanns inte det minsta lilla utrymme för diskussion vad gällde dessa regler. De enda 2 som var godkända för övernattning var just Christer och Mattias för de var ju liksom helt safe...

Fortfarande är det pappa som jag ringer först så fort det är någonting. När jag ringde från boendet i Askim trodde mamma att han skulle få en hjärtattack och han ringde mig hur många gånger som helst under dagarna jag var kvar.

Men en sak är säker - för min far finns det bara en Prinsessa och 2 små prinsessor :)

Nej... nu ska jag sno mig en kram och i morgon är det dags att ringa och få svar på första delprovet av det prov jag tog förra veckan. Hoppas att de har kunnat odla tillräckligt för att jag ska kunna få första delsvaret. De sa att det inte var någon idé att ringa innan en vecka så jag har hållit mig men det var inte säkert att de skulle kunna ha något delsvar heller så det är väl bara att ha is i magen...

Kram kram :)