Den senaste veckan och...

... dagen har innehållit två diskussioner med två olika vänner. Boende på helt olika orter i Sverige och de känner inte varandra. Man och kvinna - och ändå tar de upp egentligen helt samma sak. Flera förvirrade stackare? På ett sätt - absolut, på ett annat - nej, inte alls. Det är även frågor som jag funderat över själv - både när det gäller mig själv men även andra. Jag frågade henne om jag fick skriva om det och det var okej, så länge jag höll min vana trogen att inte skriva namn (jag har säkert missat att inte skriva andra namn än mitt eget någon gång men det är ju min huvudregel) så jag kallar henne för A.

Likadant med vän nr 2 som är man, har även frågat honom om det är okej om jag skriver, vilket det var, så vi kallar honom för N. I båda fallen handlar det om mobiltelefoner och internethistorik. Ibland känner jag mig som ett ufo som inte har för vana att kolla sånt för uppenbarligen är det vanligare än vad jag trott. En av anledningarna till att jag inte kollat är nog för att jag i mina dar skickat saker både via telefon och internet som inte är avsett för annat än mottagarens ögon så det var nog absolut ett, sting, nej hugg, av dåligt samvete som spelar in.

A. har träffat en ny kärlek och har varit så glad och lycklig över detta, vilket i de alla flesta lägen är helt förståeligt för vem är inte lycklig när man är kär? Jag är det i varje fall. Just nu är jag hur glad som helst. Det har väl gått lite snabbt i mina ögon men det är hennes liv och inte mitt. Hon hittade denna söta, goa man - så oerhört omtänksam och fin. Översvallande i sin kärlek, ger henne presenter och finns där. Ingenstans ser man något som verkar fel och alla tycker bra om honom, mig själv inräknad.

A's och mitt samtal började just med frågan om vad jag skulle göra om jag kollat pojkvännens mobil och hittat nakenbilder på en tjej? Inte bara sparade bilder utan även nytagna bilder och heta sms? Svaret är att jag faktiskt inte vet riktigt, det har aldrig varit min grej riktigt att kolla mobiler så frågan förblev nästan obesvarad. Samtidigt kände jag som en kall fläkt. Men jag tror nog att jag skulle ha frågat blev mitt svar till slut men att jag i sådana fall måste förstå att svaret jag skulle komma att få nog inte var ett svar jag skulle vilja ha. Senare delen av förra veckan gick och jag märkte att hon inte riktigt ville prata så mycket om det hela så jag lät henne vara helt enkelt, pratade om annat och liksom bara fanns där som en bra vän. Bättre att respektera hennes önskan om att vilja få tänka ifred än att tvinga in henne i hörn med frågor som ändå nog tog upp hela hennes tid. Samtidigt har jag tänkt en hel del på saker jag själv skickat och saker jag gjort.

Någonstans där i dagarna kontaktade N. mig och frågade om han fick ringa och prata lite? Ja, absolut, självklart! Jag vet att han har haft det tufft det sista året sen han och hans sambo gick isär. Fixa egen lägenhet, komma överens om boende för Lilla n. och sen läka såren som hon givit honom. Sen några månader har de ändå beslutat sig för att försöka igen, lilla n. är pappas ögonsten. Direkt när han ringde hörde jag att någonting var fel - väldigt fel. Ja, när en "stor och stark" kille under 30 år ringer och storgråter så vet man liksom att någonting är just väldigt fel. För att på ett lätt sätt förklara N's och hans tjejs bakgrund på ett förståeligt sätt kan nämnas att hon flertalet gånger varit med andra män samt att hon upprepade gånger varit fysisk mot honom. Hon har helt enkelt misshandlat honom, en gång slog hon hans huvud i handfatet på toaletten och han har stora ärr på ryggen. Men hon har sen deras brytning gått i terapi och deras förhållande har fram och tillbaka pågått sen de gick i samma klass i grundskolan. Så den totala brytningen sitter så oerhört långt inne för båda två antar jag. De delar en längre historia tillsammans än vad de flesta andra par ju ändå gör. Jag har endast träffat henne en gång och precis som A's pojkvän är hon väldigt trevlig, mysig och mjuk som person och ärligt fick jag en totalchock första gången som N. inte kunde vara tyst längre och allt bara forsade ur honom. Mitt i detta har deras underbara lilla n. även funnits. När de beslutade sig för att försöka igen valde jag att stödja N. som älskar denna kvinna över allt annat istället för att komma med pekpinnar om "att du vet hur hon varit (och troligen fortfarande är....)".

Nu kommer vi då till det som både A. och N. delar i denna historia: de har båda två valt att gå in i sina respektives mobiltelefoner vilket även lett till att de tagit sig in i deras datorer för att kolla diverse historik. N. kan man ju på något sätt ändå säga att han misstänkte nog vad han skulle hitta redan innan, men för A. var det hon hittade en ren chock.

I förrgår pratade A. och jag flera timmar kändes det som. Idag var jag helt enkelt tvungen att åka in och sätta mig med henne i ett par timmar och hinka kaffe... Och jag som var så lycklig, glad och nöjd inför den här dagen men det är klart att jag finns där fast jag har egentligen inga kloka svar att ge alls. Jag har 0 bra svar att ge över huvud taget... För ibland är jag absolut inte en snäll flicka jag heller...

A. - "Hur kan en tjej som vet att någon har ett förhållande skicka sexiga sms till killen?"
N. - "Hur kan en kille skicka bilder till någon som han vet har ett förhållande?"
Öööhhh... jag vet inte - jag har gjort det själv förstår du....
A. - "Hur kan man vara med någon som man vet har flickvän?"
N. - "Han vet ju att vi är tillsammans igen"
Hm... tja... hm... jag är nog inte rätt person att faktisk svara på det och tittar ner i backen och röda kinder.
"Hur kan han skicka sådana sms till någon annan? Och varför sparar han bilderna?"
Vissel, vissel... jag har nog kvar alla jag någonsin fått har jag en känsla av... oavsett när jag fått dem och vem jag fått dem av...
A. + N. - "Men varför gör h*n så här mot mig? H*n säger ju att h*n älskar mig massor?"

Ja, på den frågan har jag absolut inget svar faktiskt. På något sätt är det ju självklart att när man är i ett förhållande är man ärlig mot varandra, man sms'ar inte hett med andra personer, man ringer inte och pratar bort en halv dag och sen skyller på att det var fel på telefonen. Man träffas inte i smyg och har sex med någon annan. Men i mina ögon kollar man inte heller mobil- eller internettrafik heller. Om man ska göra något sånt gör man det när man är singel. Punkt. Det är ju inte liksom svårt att förstå. De frågorna som de har angående den som svarat på sms, skickat sms, varit den andra personen - de kan jag helt enkelt inte svara på alls. Jag kan bara försöka förklara hur man i brist på resonemang faktiskt gör det. På det stora hela tycker jag nog att det faktiskt inte är mitt ansvar, jag svarar ju endast för mina egna handlingar och så länge det känns rätt för mig så... tja... say no more...

Och det är ju inte min brist på resonemang som är själva grejen med mina vänner.
När det gick upp för N's flickvän att han gått igenom hennes mobil blev hon vansinnig. Det slutade med att hon slog ner honom och sparkade sönder en dörr. Jag frågade honom varför han tittat för - han vet ju hur hon är? "Jag ville veta säger han". Ja, min vän, jag förstår mycket väl att du ville veta, han gick på sin magkänsla om att någonting återigen var fel mellan dem. Igen. Han kände igen tecknen. Men med tanke på de anmälningar om våld (på henne) som trots allt finns bakåt i tiden kanske det skulle ha varit bättre att göra det via telefon och inte när lilla n. var närvarande.
Och stackars A. vet inte hur hon ska göra alls. Ska hon säga till sin pojkvän att hon sett alla bilderna och internethistoriken?

Frågan de ställer sig är ju naturligtvis om de verkligen är älskade av sina respektive för de får inte ihop deras beteende med begreppet kärlek. Och det kan jag ju inte påstå att jag får heller. Jag vet ju varför de väljer att prata med mig om det då jag ju är stödperson för manliga personer som farit illa inom förhållanden och jo, jag kan leverera psykiska diagnoser på deras respektives hjärna men det lindrar ju inte hjärtesmärtan som de känner. När det gäller personer jag inte har en personlig relation till är det så mycket lättare att ge, leverera att "läs om Borderline, eller Mr Hyde och Dr Jekyll syndrom eller något annat som tycks passa in" men när det är en person jag tycker om, som står bredvid mig så är det så oerhört mycket svårare att ge svar. Jag vet,  genom inläst och inlärd kunskap, efter att ha blivit avskuren precis all kontakt med det manliga könet av en psykopat när jag var 19 år, precis hur svårt det är att upptäcka och acceptera det.

Sorglig början blev det på denna vecka...

Känns helt absurt att sitta i den sits jag själv gör och ändå vara så lycklig. På något sätt känns det som om ... jag vete fan egentligen.. Absurt är det i varje fall...