Blev ju riktigt...

... glad över att jag fick en ny header :) Tänk så duktiga en del personer är - själv må jag vara bra på dataproblem, html, nätverksteknik och förstå vad som rör sig inuti datorn men det där med bildredigering??? Jag har helt enkelt inte tid att sätta mig ner och lära mig det... Jag lyckas få in 1 bild - och inga fler för jag fattar aldrig hur man ska göra... försöker jag få in fler så blir det bara en bild till (?). Men hallå??? Nej, så jag skickar allt sånt vidare till någon annan. Skickade iväg mina bilder och fick tillbaka en header - helt perfekt helt enkelt... Men nu tänkte jag skicka iväg några fler bilder också som ska in i den så att jag får med några tonårsbilder också :)

Annars har jag inte tid med det här med data och internet lika mycket längre. Det finns så mycket annat att pyssla med som är så mycket roligare - och viktigare. Och det kommer att ta upp mer av min tid helt enkelt :D. Jag funderade över att sluta skriva också men när jag berättade det för Vän tyckte han att jag inte skulle det. Inte för att han brukar läsa så mycket av det jag läser men för att det finns andra som läser som han har kontakt med och som han vet uppskattar det jag skriver. Sen är det ju så att skrivandet i sig får mig att må bra. Jo, men det kändes ändå rätt fint att ha hans stöd helt enkelt. Och stöd kommer jag att behöva under de månader som kommer att komma och som med all säkerhet inte kommer att bli de lättaste. Men det är ju tur att det finns män som står pall och inte bara ... försvinner?

Den senaste tiden har jag lärt mig att det inte är mig det är "fel" på. Om inte annat har jag förstått det genom människors goda gärningar. Så mycket kärlek som faktiskt finns när jag visade att jag behövde det. Sånt är ju trevligt - om man uttrycker det på ett milt sätt helt enkelt. Eller "fel" är nog helt fel att säga, haha. Jag har nog alltid vetat mitt eget värde men som alla människor behöver man bekräftelse ibland och det är nog mer det jag fått. Att få höra omdömen om mig själv och faktiskt få dem visade och bevisade av någon som har ett öppnat abonnemang i hjärtat stärker själen helt enkelt. Jag har nu till och med börjat förstå vad det är Vän menar då han beskriver mig för mig själv och vad som är mina kvaliteter. Att jag till exempel är helt ärlig och inte ens försökt att dölja den lilla minsta händelse han frågat om har varit mycket uppskattat och jag har fått samma ärlighet tillbaka. Och det är rätt skönt att ha berättat om saker man gjort när man var yngre som inte är rumsrena över huvud taget, att ha sagt att "ja, jag har gjort det och det", berättat om alla de män som ändå passerat mitt liv på ett eller annat sätt. Att faktiskt ha berättat om att "den människan sa det och och den saken så att om någonting skulle komma till hans öron eller syn så är det bara för honom att säga att "ja, och har du några nya saker att tala om?". ... att inte behöva ta sakerna om och om igen utan att de redan... finns där. Typ!

Medan han ändå var inne på avdelningen för goda kvaliteter kom bland annat frågan om vart jag fått mitt lugn ifrån? Efter alla olyckor, lögner, crazy exboyfriends (och deras crazy exgirlfriends), sjukdomar, glädjeämnen, olagligheter, studerande, politikande - hur kan jag vara så lugn och så totalt utan lust att bara ge någon en käftsmäll? Ja, det är väl bara rycka på axlarna, ta sanningen, berätta sanningen och sen gå vidare... för egentligen så är det faktiskt inte svårare än just så. Sanningen kan dock vara svår att få ur sig ibland och det kanske dröjer men det är ändå bättre att säga den när tillfälle ges. Det finns andra människor som är så oerhört upptagna med att sprida lögner för att sätta sig själva i förmånlig dager så det behöver jag inte pyssla med själv, olyckorna kan jag inte göra något åt i dag, sjukdomarna lär man sig att leva med, crazy exboy/girlfriends brukar jag ändå tycka är så jävla oväsentliga så det är ju bara fortsätta med det, kunskapen är aldrig tung att bära, politiken är som den är, det är lättare att jobba på kommunal nivå där man faktiskt kan göra en förändring. Och de där olagligheterna... - en del har jag sonat, en del har jag försonats med och dom andra skiter jag i. Så vart finns svårigheterna? "Nej, det var ju just det jag menade"...

Ibland när jag skrivit här så känner jag att "nej, jag vill ta bort det för det känns så självgott" men då säger han alltid - nej, lägg ut det. Alltid finns det någon som irriterar sig på det - och någon som uppskattar det! Så helt plötsligt är den där utkastskorgen tom faktiskt...

Nej, nu ska jag ta och skotta lite snö igen så att bilarna kommer in på uppfarten :)

Kram på er!