Mammas trollunge...

... fyllde tonåring igår. Naturligtvis tycker Tele2 att det där med internetuppkoppling på kvällen inte tillhandahålls då så det gick inte att skriva igår kväll som jag tänkt...

Att mammas trollunge fyllt 13 innebär att jag återigen har 2 tonåringar i huset :D. Jag tycker det är helfestligt och det oroar mig inte alls, det där med att vara tonårsmorsa har i varje fall hittills varit lika lätt som att vara småbarnsmorsa till 3 stycken. Jag förstod aldrig vad kompisarna menade när de pratade om den "stora" förändringen mellan att ha ett och två barn eller för att inte prata om att det blev 3! Jag tyckte inte att det var någon större skillnad, bara att handla hem lite mer mat så fixade det sig ju.

Men så har alltid mina barn haft konsekventa regler, en mor som är mer envisa än vad dom själv är, har förmågan att tänka som ett barn för att förstå dom och som är vuxen nog att säga nej på ett sätt så att det inte blir diskussion om mammas beslut. Har alltid respekterat mina barns tankar och åsikter och de flesta beslut tas tillsammans i vår familj - får man vara delaktig i beslutsordningen känner man sig uppskattad och sedd vilket gör att respekt och uppskattning ges tillbaka. Barnen har aldrig accepterat det typiska föräldraordet "Det bara är så" utan velat ha en förklaring på vad jag har menat (ibland in i minsta stavelse). Brast jag i resonemang eller logik så fick jag minsann höra det :P.  Jag tror att denna kommunikation mellan mig och barnen är det som gjort att det för det mesta löper väldigt friktionsfritt här hemma.

Men... både mamma och prinsessorna har ändå ett rätt hetsigt temperament och biter ifrån till varandra ibland.... Huvudregeln vid bråk är inga hårda ord, inga dumhuvuden, respekt, inget nedvärderande, inget hotande. Inga svåra och konstiga regler alls. Säg det du vill ha sagt - och sen är det bra. Mammorna och prinsessorna är inte långsinta heller så vi kan gå från 0 till 100 på ingen tid alls... och sen tillbaka från 100 till 0 på lika kort tid. Man sopar inte in sakerna under mattan, säger det man vill ha sagt och sen är det över. Borta. Försvunnet. Finns inte. Och vi säger förlåt för att jag kanske skrek, kramas ibland och skrattar även ibland över hur knäppa vi är...

Eftersom att reglerna är konsekventa och redan uppsatta är det egentligen inga saker som kommer upp till diskussion - vi vet alla vad som gäller. Det enda jag behövt tjata lite om är deras egna städning av rum men de gör det utan att balla ut som en del tonåringar gör - vilket är jävligt skönt! Tiderna då de ska vara hemma har alltid sköts och jag bjussar på en timme hit och dit när jag tycker att det passar. Det flyter liksom...

Till och med vännerna med jämnåriga barn undrar över hur jag lyckats med detta och tja - jag har ingen aning faktisk men jag tror med att det har att göra med att jag respekterar dom. Jag och storprinsessan pratar ibland om detta och hon har egentligen inget svar hon heller utom just det att "du har alltid respekterat mig och min åsikt, funnits där, är inte orättvis och ser mig som en människa istället för ett barn" - och det är helt överensstämmande med just det resonemang jag har. Jag hade mer bråk om detta med barnens far än vad jag har haft med barnen.... men faktum kvarstår - det var jag som stod stadigt kvar för dom och han... var är inte den skarpaste kniven i lådan när det kommer till barnuppfostran...

Det är öppna rör och det är verkligen inte många saker som jag och prinsessorna inte pratar om. Det är pojkar, tider, uppfostran, samhälle, skola, sex (mest storprinsessan), uppväxt, mammas uppväxt och typ allt som finns att prata om - naturligtvis åldersanpassat... Storprinsessan vet till största del vad hennes mamma pysslat med som liten, mellan och stor och hon skrattade gott här om dagen när hon läste om Sanningens minut och till slut sa hon - "men mamma - det är ju bara 2 saker här som jag inte vetat om säkert"... Vilka det var? Den ofrivilligt stulna silverputsen som 8-åring och den halva drogtestningomgången (som slutade med att jag tyckte det räckte med doften av kompisens hasch och som ringde pappa för att åka hem när hon började gå över dammsugarna.... (som inte ens stod där)...

Usch för alldeles för smarta ungar :P. Men det är nog så att min öppenhet om vad jag gjort, att jag gjort det, står för det och skrattar åt det har nog helt enkelt avdramatiserat det där med uppror för jag har visat för mina barn att jag vet precis hur det är att vara barn, tonåring och ung, jag kommer ihåg det och jag skrattar åt det. Jag säger att "nej, det önskar jag kunde vara ogjort eller ja, just den grejen var nog inte så bra" men jag står för att jag gjort dom.

Och jag vet att dom har/kommer att göra en massa saker dom med. Det spelar ingen roll hur mycket jag tycker att mina barn är bäst - de kommer att göra typ samma saker som jag har gjort, de kommer gråta, skratta, vara förbannade, känna sig lurade, gå segrande ur sina strider, ångra - vilja göra igen. Om och om igen - för alla ska vi växa upp och en del av att växa upp är bland annat att göra fel - och det är tillåtet att göra fel. Till och med flera gånger... man lär sig och man går vidare och man bygger sin kunskapsbank.
Man får inte vara blåögd som förälder... och barn ska inte vara blåögda om sina föräldrar och jag har helt enkelt valt att vara ett stöd för dom och säga: ja, jag förstår. Och mina barn vet att jag verkligen gör det också :))

Så nu är mammas underverk nr 2, som jag höll på att förlora i vecka 37, 13 år. När jag kom in till BB och de kollade hjärtljuden höll det lilla hjärtat på att sprängas. Själv hade jag 41 graders feber. Läkaren sa att det här barnet ska ut - och det ska ut nu! Operationsteamet gjorde sig redo för ett akutsnitt men först skulle jag pröva själv... Krysta!!! Utan krystvärkar är ingen hit - men lilla trollet är född på ren viljestyrka innan första kryssvärken kom... den kom när hennes huvud redan var ute. Sen var hon helt ute och inga skrik hördes. Det enda jag sa var: "Det är något fel, det är något fel"... men läkarteamet masserade, sög och allt vad dom nu gör - och sen kom det mest ljuvliga ljud som finns:  det första skriket :D

Nycklippt tjej 1,5 år gammal börjar Trollungen dagis, avdelning Humlan ,
naturligtvis kommer vi första dagen i humletoffsar :)

... och nu ska mamma och Storprinsessan enligt tradition sen hon var runt 5-6 år byta däck på bilen :)