Ibland blir man...

... lite fundersam över människors reaktioner. En del personer reagerar direkt på vissa saker, det är deras triggerpunkter medan andra personer tänker efter och ser till vad som sagts. Vad som verkligen sas...

Andra saker jag just nu är fundersam över är det faktum att ibland gör man ett avtryck i en människas liv som personen i fråga inte kan komma ifrån. Ett positivt avtryck kanske ska tilläggas. Det finns en del sådana personer i mitt liv. De människor som gjort mig illa minns jag men jag minns till exempel inte hur det 19-åriga monstret såg ut mer än att han var rätt kort och blond. Ett genomgående tema kom jag just på - lite kortare män med blont hår verkar på något sätt vara min melodi. Det finns flera av dom - både idioter och ickeidioter. Både som vänner och som pojkvänner... När jag tänker efter riktigt ordentligt är det nog endast 2 stycken av pojkvännerna som har haft mörkt hår... hm... konstigt det där. Det sägs att kvinnor väljer män omedvetet utifrån hur deras far ser ut och är till sättet. Kan bara konstatera att jag nog har misslyckats rätt bra på den fronten... Det finns de som är på god väg, dock - i varje fall vad gäller händigheten men det är väldigt ont om män över 180 cm med mörkt hår på vintern och blond på sommaren... (Känner verkligen ingen förutom jag själv och min mellanbror som håret bleknar så mycket på under sommaren...).

Men avtryck var det, ja... Det finns vissa personer som lämnar ett avtryck och som man på något sätt inte blir fri ifrån. Inte för att jag velat bli fri ifrån dem heller. De där personerna som finns någonstans inne i hjärtat, har sin plats och man kan inte riktigt förstå hur det kommer sig att man minns de goda minnena fastän man vet att en del av minnena faktiskt inte var så goda. Antar att det handlar om att man, eller hjärtat är det nog, träffat något som anspelat på någonting i en som gör att det bara finns där.

Jag har några sådana personer i mitt liv, som jag har kvar i mitt hjärta oavsett vad som händer. Det är inte bara gamla kärlekar man undrar över vart dom tog vägen sen utan det är även en del vänner man haft roligt med. Men starkast kvar är de där pojkvännerna man undrat över på något sätt. De som gjorde det där avtrycket i hjärtat som man nog egentligen inte vet hur man ska relatera till. I vissa lägen har nog känslan varit så stark att tom barnens far undrade över vad som skulle kunna hända och man kan ju milt säga att en del vänskaper jag har - har inte tagits emot så väl. Det är iofs ingen av barnens pappor som heller förstod den relation jag och hjärtevännerna har till varandra. De har varit tvungen att acceptera att de finns i mitt liv men själva relationen, den kärlek som trots allt finns mellan oss har de inte förstått. Att de av mina vänner jag minns mest och har kvar sen jag var ung är oftast av manligt kön.

Sen finns det de där personerna som man inte blir fri ifrån. Som man fortfarande undrar över. I mitt liv har jag tre sådana personer. Män. De säger i princip samma sak som jag. "Vad är det som gör att man inte kan kan låta bli att tänka tankarna"? Jag har inget svar på det. De har inget svar på det heller. En av dom ringde mig ikväll, efter att ha suttit på FB-chatten ringde han upp och ställde frågan direkt: "Vad är det med dig som gör att jag inte kan glömma dig? Vad är det som gör att du är mystisk, alldeles underbar eller bara så som man vill sluta in dig i famnen och skydda dig från allt ont"? Jag vet inte men jag vet att han är en av dom som är som en magnet. Var ute en gång med bästa kompisen och hennes upplevelse om det som hände är rätt komiskt. Helt plötsligt stannade jag upp, stod helt stilla och sen vände jag mig om. På andra sidan stället stod en kille som det hände precis likadant med. Jag bara tystnade och vi gick tvärs över rummet där vi möttes och bara tittade på varandra och sen kramades vi - länge. Och där stod vi tills stället stängde och vi sa hej då till de vi kommit med och sen satt vi och pratade en hel natt. Som om det var igår vi sågs sist. Ungefär ett år senare hände precis samma sak. Och året efter... Vi är som magneter när vi träffas och han säger precis samma sak som han som ringde idag - "Vad är det som gör att du är så onådbar, så mystisk och att jag bara inte kan släppa dig"?

Jag kan ju inte svara på deras känsla som de har - men jag vet ju att jag känner precis likadant. Två av dom har jag träffat av och till i omgångar med olika lång tid emellan. På något sätt så verkar det som om det inte går att förhindra. Ja, inte samtidigt naturligtvis och vid olika faser i livet.  Och dom får mig att må bra - och jag får dom att må bra. Nummer 3 ringde idag. Och fortfarande är jag lika frågande inför känslan de tre personerna skapar i mig.

Jag har helt medvetet valt att hålla mig undan dessa personer när jag levt i ett förhållande. Inte för att jag är säker på mig själv och min kärlek - utan just för att jag är frågande inför den känsla de ger. Det finns ju någon som tycker mig för den jag är och jag är "rätt nöjd" med det. Det vore väl ändå väldigt onödigt att lägga in en osäkerhetsfaktor i mitt liv... Nä, det känns jobbigt :) Så svaret på frågan jag fick idag om när vi skulle sammanstråla trillade jag bort...

Annars har vi idag gett världens tåligaste katt, Sniff, hans andra spruta. Han sa inte ett knyst under tiden och kom med 3 små, ynkepyttsmjau efter ett tag.

Dagens roligaste tråd på Facebook har varit den om huruvida det fanns en rulltrappa på Gamla Domus eller inte. 345 kommentarer i skrivande stund - men det fanns ju ingen så det är en rolig tråd :) Tillsammans med andra trådar i samma grupp - tänk så många minnen man delar med personerna man växt upp med... Oj oj oj :)

Nej, det är väl dags att stänga klokboken för idag och sussilura så att man är pigg i morgon :)