Jag satt och funderade över...

... hur bra jag egentligen har det. Ibland känns det bara som om jag gnäller men som någon sa till mig - det du skriver är ändå viktiga, riktiga saker som inte får glömmas bort, inte gömmas, inte låtsas som om de faktiskt existerar. Jag har nog egentligen ingen koll på hur jag "blivit så klok" som någon sa för när det gäller till det där med separationer från barnafädrer så har det mesta gått som på räls. Knappt något skitsnack från något håll, ingen osämja om hur man skulle gå till väga, inga problem om vem som skulle ha vilka saker eller problem med hur man skulle göra med barnen.

På något sätt var alla 3's pappor inne på att barnen skulle ha sin fasta adress hos mig. Storprinsessans pappa hade ingen naturlig relation till Storbyn och valde att flytta tillbaka till dit han kom ifrån och det gjorde mig ingenting alls. Det är ju bara ett par mil och buss fanns ju. Hon var hos honom varje gång han var ledig från jobbet, han jobbade på sjukhus och varannan helg så för att vara en 22-årig kille måste jag säga att han tog ett stort ansvar för sin dotter. Ibland lämnade jag henne på lördag morgon så att han kunde gå ut med sina vänner och ibland sov dom hos farmor så att han fick ha sitt sociala liv. Det tog för det mesta väldigt lång tid att lämna henne - inte för att hon inte ville där utan för att jag och hennes pappa alltid har haft mycket att prata om. Jag tror att vi än idag inte har varit osams om någonting. Efter den dagen vi separerade var vi alltid överens om att Storprinsessan var det viktigaste...

Han mötte sin kärlek som bodde i landet i väster och det blev bestämt att han skulle flytta dit, då det var mest ekonomiskt fördelaktigt för dem. Han kände sig trygg med att Storprinsessan hade det bra med sin mor. Det har, naturligtvis, bidragit till att hon och jag har en väldigt bra kontakt och att jag är den förälder hon litar på - han förlorade oerhört på att lämna henne men av mig har hon endast hört gott om sin far. Redan som liten reflekterade hon över det faktum att hennes kompisars mammor som var separerade pratade skit och en del försökte förhindra umgänge om/med kompisarnas pappa. När hon var 17 år valde hon att börja gymnasiet hos sin far och det var ett bra val. Hennes och min relation är oerhört stark.

Prinsens och lillprinsessans pappa och jag har heller aldrig varit osams med varandra. När det väl blev bestämt att han skulle flytta (sättet var inte juste att göra det på från hans sida) så var det liksom inga problem mellan oss. Min inställning var klar - barnen skulle givetvis vara så mycket som möjligt hos båda föräldrarna. När han köpt sig en lägenhet här i storbyn hjälpte jag honom att göra i ordning lägenheten och hjälpte honom att tapetsera. Vi har heller aldrig varit osams. När han valde att flytta till det större landet i väster hade jag inget annat att göra än att acceptera det. Jag visste att det varken berodde på mig eller barnen utan han ville genomföra sin dröm. Att åren sen byggdes på var jag tvungen att ställa upp på då jag inte rör över tingens faktum men än idag pratar jag inte skit om honom inför mina barn heller. De är hans far och alla barn ska ha rätt till båda sina föräldrar och vilken typ av människa skulle jag vara om jag pratade skit om och försökte förstöra den kontakt de ändå har?

Det är ju ännu viktigare nu när han efter 5 år bestämt sig för att flytta tillbaka till Sverige. Nu ska den kontakten som försvunnit då han varit borta förhoppningsvis kunna byggas upp en del. Det kommer att bli tufft för honom eftersom att barnen är oerhört besvikna på hans faderskap. Det är jag också men till hans "försvar" får jag väl säga att det där med barnuppfostran och EQ inte är hans paradgren men han har tyvärr nog ingen riktig bra förebild av bra förälder heller, inte vad gäller faderskap i varje fall. Barnens farfar må vara hur snäll som människa som helst men vad gäller barnuppfostran är han nog mer ett..... .... Men jag tänker inte påverka mina barn negativt mot deras far utan jag kommer att stödja dem och hoppas på att de i framtiden kan ha en bra relation till honom.

Någonting jag aldrig gjort är att prata med barnen eller lägga mig i deras val av livspartner. Teorin är rätt enkel: om en person gör någon lycklig blir även den personen en bättre människa. Och således en bättre förälder. Förhoppningsvis även till sina andra barn som de nu har fått. Och det gör mig glad att de har funnit någon att dela sitt liv med. Det har ju funnits stor kärlek mellan mig och barnens pappor en gång i tiden och det är den bilden jag vill förmedla till mina barn. Mina barn är ju det viktigaste jag har och jag vill de allt gott här i världen och i mina ögon skulle jag vara en ruggigt dålig förälder om jag försökte överföra den antipati jag kanske känner mot deras agerande ibland till mina barn. De är värda allt gott och de är värda 2 föräldrar som respekterar varandra. Enkel simpel teori... Och det får mina barn att må bättre om jag är där som ett stöd istället för att nedvärdera någon annan som varit med och skapat dom...

Lite annandag påsktankar bara sådär helt appropå...