Ännu en sån där dag...

... när man känner sig lugn och tillfreds med livet. Och tillvaron! Dagen började rätt tidigt för att vara mig och söndag, skulle ju vara på Folkets hus i Storbyn kl 10.00. Fortfarande är SWAT-teamet en oerhört rolig grupp men många olika idéer om hur vi vill göra saker. Vi befinner oss på en nivå där vi inte ska ta hänsyn till de olika faktorerna som styrelsen ska väga in - utan vi ska kläcka idéer - och idéer - det har vi. Massor av sådana. Denna grupp var nog vad som behövdes för att komma framåt i detta arbetet. Vi kom också fram till hur vi ska finansiera en del av det vi vill ska bli gjort, vilket är bra då vi har en mycket nitisk kassör.

Efteråt var vi 3 stycken som stod och pratade lite strunt. Kul att avsluta och prata om det som finns runt omkring oss. Efter en stund var vi 2 stycken som fastnade på parkeringen - som så många gånger tidigare. Det verkar vara "vår" diskussionsplats :). Det är skönt att dela med sig av delar av livet till en vän. En sån där vän som liksom bara vet det man gjort och vad man gått igenom. Vart man ska och som är ett stöd.

Jag har ju några få vänner som har mitt fulla förtroende. Sen har jag ju en massa kompisar. Det är skillnad på vänner och kompisar - vännerna går man mer in på djupet med. Kompisarna är mer de som ser den sorglösa tjejen med skinn på näsan, som är rättvis och vågar stå för sina värderingar - även om det går emot den allmänna uppfattningen. Jag är hellre sann mot mig själv än att jag går med strömmen för att "det ska vara så". Den här vännen är på väg att hamna in i vänskapskretsen, vi pratar en hel del om "de där sakerna man inte pratar om med andra". Vännerna är ett viktigt inslag i livet, det är de som tycker om en som person även fast man kanske gjort saker de inte riktigt är med på att man gjort.

I arbetet med mansjouren ger jag alltid rådet att dokumentera allt som händer. Och skriva ner det som redan hänt - detta ska man ge till någon man litar på. För det mesta värjer man sig mot tanken att man ska skriva ner det som händer, man förringar det. Om man har som vana att skriva ner det och sen lämna ifrån sig det till någon man litar på till 100% så har man alltid en backup och man har inte tillfälle att ändra det som är skrivit. Det står liksom fast. Själv har jag praktiserat den metoden i många år. I runt 25 år om sanningen ska fram. Jag har alltid haft någon som jag litar på och som samlat saker på hög utifall jag vid något tillfälle skulle behöva det. Idag är det ju lätt - bara att spara ner till en fil för att sen skicka det till vederbörande i skrivskyddade filer. Jag har tagit för vana att spara all konversation som skett via data och att dokumentera i både skrift och bild. En god vana är det. Det gör också att man är säker på vad som faktiskt sades och gjordes - man behöver liksom inte fundera över det... Det finns ju där om jag vill se det. Jag har det ju själv också men om någonting skulle hända mig finns det ju även någon annan som har allting...

När jag flyttade till min första lägenhet levde jag med ett hot över huvudet. Just då var jag ju lugn då en av personerna var inspärrad på en sluten avdelning på Löwenströmska sjukhuset och den andra flyttat rätt långt. Men de brev jag fick och de telefonsamtal som mina föräldrar och jag fick ta emot var riktigt obehagliga. Allt polisanmäldes... som om det skulle hjälpa om någonting skulle hända... Men att de inte fanns i den direkta närheten gjorde inte hoten desto mindre obehagliga. Mina framtida barn skulle dödas och deras far skulle gå samma väg. För att inte prata om vad som skulle hända med mig. Det var då jag lärde mig att dokumentera allt och jag har alltid skrivit ner för att stoppa undan. Spelat in massor med samtal jag har haft så fort jag började känna minsta osäkerhetsfaktor. Även om jag levt under helt normala förhållanden - det har liksom varit en trygghet... Det innebär även att den som känner sig "home safe" inte är det. Men även att jag inte behöver informera någon enda person som är viktig i mitt liv om det obehagliga jag upplevt. De vet redan... Jag har alltid varit öppen om varför jag gjort dessa saker för det är annars lite svårt men framför allt obegripligt för dem som fått först mapparna och sen filerna och det är så skönt att ha de där vännerna som vet och som man kan lita på...

Funderade mycket på det här när jag åkte hem idag, det är väl därför jag skriver om det antar jag. Eftersom att i morgon är den stora dagen så tänkte jag på att det är bra att dessa back-upper finns... och jag gav rådet senast idag. Igen... Väl hemkommen var jag så oerhört trött så det var bara att lägga sig ner faktiskt. Någonting som är väldigt ovanligt för mig men efter en stund var jag uppe igen för att dammsuga. Och damma. Och göra rent akvariet... Laga mat och sen se på hockey :) Äntligen vann SAIK matchen och om 2 dagar är det match igen, bara att hoppas på att de kan vinna även den. Men silver är inte illa vara det också :)