Övning, övning...

... och övning... Det är det enda som gäller om låtarna ska sitta till konserten på lördag. Men övningen igår gick väldigt bra och det är var ju skönt. För att man ska kunna släppa lös på scenen är det viktigt att låtarna sitter i ryggmärgen så att man inte helt plötsligt börjar tänka på om man skulle "upp eller ner" eller "hur gick texten nu igen..." Denna gång ska jag dessutom stärka tenorerna i en av låtarna men det har fungerat alla andra gångerna så det ska fungera denna gång också. Det finns inga nog fungera - det ska helt enkelt fungera :). På den tiden jag fortfarande tog sånglektionerna var mina lärare imponerade av det register jag har. Enligt alla körledare, sångpedagoger och andra så har jag ett väldigt brett register - det är väl där ifrån som storprinsessan har det. Hon har i princip lika brett register som jag har. Jag klarar av att sjunga tenor, alt, sopran och 1:e sopran och det är ett  brett register. När man ändå sitter och väntar på sin tur brukar jag lära in de andra stämmorna så jag felar i tenoren och alten också - vilket bara är roligt :)

Nu är det dags att samla ihop bitarna innan det är dags för operationen. Knyta ihop säcken och se till att ha gjort det där roliga som sen kommer att dröja ett tag innan man kan göra igen. I varje fall troligtvis men om man tänker på de tidigare operationerna jag gjort så har jag tack och lov en tendens till att komma på fötter rätt snart efter dem vilket ofta är bra för patienten dvs mig. Det är viktigt bland annat med tanke på tex blodproppar och det vill jag inte ha. Efter den här operationen ska jag ta blodförtunnande sprutor och har fått köpa ett 10-pack med sprutor som jag ska ta i 10 dagar efter operationen. Mycket har jag gjort men aldrig gett mig själv sprutor men jag får väl inte vara sämre än mamma som tar tre stycken per dag och har gjort så sen hon var 28 år.

När jag var 14 år gjorde jag min första operation och då hade jag inga tankar utan än att jag ville bli frisk, ont som jag hade. De som gjordes i samband med MC-olyckan och veckorna efter hade jag ju ingen koll på då jag halva tiden gick in och ut ur medvetslöshet och sen ville jag ju bara bli frisk. Men de jag gjorde efter gav mig inga större tankar heller - ända tills jag fick barn. Fortfarande är det inte själva operationerna jag oroar mig för - jag vet att det är tufft efter och gör jävligt ont när de rotat i ens inre och fixat och donat. Det gör det ju liksom alltid men nu för tiden så oroar jag mig för de där riskerna som trots allt finns som har med döden att göra. En operation under narkos innebär alltid en risk och en operation kan även innebära bland annat blödningar, hjärtstopp och annat icke önskvärda komplikationer. Det är någonting som oroar mig.

Tänk om man skulle dö där mitt i allt? Vem skulle då ta hand om barnen? Vem skulle då vara deras stöd här i livet? Ja, det är ju klart att de har sin far men han måste i sådana fall ta sig till Sverige och det är ju inte gjort på en kvart direkt. Jag är ju den som funnits här för dem hela tiden och de band vi byggt till varandra är så starka eftersom att deras far bott utomlands så länge. Jag är den som känner mina barn utan och innan, som känner deras reaktioner och förstår hur de resonerar, känner deras tankar och ser dom som dom är. Det här  är ju naturligtvis faktorer som oroar när man ska in på operation. Inför varje operation jag gjort sen barnen föddes har jag skrivit ett nytt testamente. Första testamentet inför en operation skrev jag 1992 och det har blivit ett par stycken där jag skrivit ner hur jag velat ha det. Vem som ska ärva vilket smycke, vem som ska vilken tavla och vilka andra saker som jag tänkt att "den här saken ska den eller den ha". Det har min mamma gjort inför varje operation hon gjort - för att vi barn inte skulle behöva vara oense och för att vi skulle veta att mamma hade en tanke bakom det vi ärvt. I testamentet skriver jag även ner hur jag vill att min begravning ska gå till, vilken musik jag önskar och vart jag skall begravas. Så jag skriver mitt testamente och lägger det i min garderob - precis som jag brukar. När jag kommit hem igen så river jag sönder det - precis som jag brukar.

Som den positiva person jag är så måste jag ju utgå ifrån att allt kommer att gå bra och att jag kommer att öppna min dörr igen. Det finns ju inget annat :)