Ett..

... förtydligande:

Jag har förstått att någon hålls till svars för det jag skriver och jag vill därför skriva följande:

Den uppmärksamme har sett att i min länksamling har jag en länk till en mansjour.
Inom mansjourer arbetar man med män som blivit utsatta för våld inom förhållande - i de flesta fall kvinnor som helt enkelt slagit sin man eller psykiskt tryckt ner densamme. Inom dessa förhållanden finns ofta barn som far väldigt illa för inget barn vill att deras föräldrar skall bråka och de vill i de allra flesta fall ha båda sina föräldrar i sitt liv.

För det mesta när man väljer att engagera sig träffar man mycket folk, har roligt och man utbyter erfarenheter med varandra. När man engagerar sig inom en jour för misshandlade män får  man tyvärr  se -och  får kunskap om att det samhälle man lever i inte är rosenrött eller svart och vitt - det innehåller tyvärr en massa gråzoner. Men visst innehåller detta engagemang väldigt många roliga skratt och erfarenhetsutbyte.

I den gråzon jag befinner mig står mannen med sina barn i centrum och i de alla flesta fall är kvinnan förövaren men det handlar även om samkönade förhållanden. Och kvinnor - dom kan vara precis lika jävliga som män - tro inget annat. Tyvärr går ofta dessa kvinnor även på sina barn och barnen får skador på både psyke och sår på händerna och andra ställen. En avskyvärd situation helt enkel, I vårt samhälle har vi flera väl uppbyggda kvinnojouren dit mamma och barn är välkomna men när det gäller män med barn i samma situation  finns ofta ingen lösning att erbjuda och det är baserad på frivilliga som kan ställa upp.

Samhället vi lever i har även en väldig massa fördomar om väldigt många saker. Bland annat har många en snedvriden inställning om att det endast är män som är förövare inom ett förhållande. Detta är fel! En kvinna kan ha precis samma psykologiska diagnoser som män som är förövare har, de kan slå oerhört hårt men använder oftare tillhygge att slå med än män, troligen för att kompensera bristen på ren muskelstyrka. En kvinna använder oftare psykologiska nedtryckningsmetoder än män. Anmälningarna om misshandel ökar i vårt samhälle - både från kvinnor och män. Under första kvartalet i Uppsala anmäldes 25 fall av misshandel av kvinnor - och 18 stycken av män - alla dessa inom ramen för ett förhållande. Tills för ett par tio år sedan var det lagligt för en make att slå sin fru samt att faktiskt våldföra sig på henne. Det är det inte längre och det går inte att hänvisa till att det är därför män i något större utsträckning slår kvinnor än vad kvinnor slår. Man måste ju hela tiden leva i nuet!

Väldigt många tänker inte heller på att "den" örfil som en kvinna delar ut till sin man av en eller annan anledning faktiskt även den är misshandel MEN den ses av "alla" som någonting som är helt okej och att mannen helt säkert var värd den. Det säger ofta männen själva -  i varje fall till en början. Om det varit mannen som delat ut den till kvinnan reagerar i princip de flesta personer med att han misshandlat den stackars kvinnan. Det är precis lika synd om båda två - oavsett vem som är förövaren! Och det är förbjudet enligt lag!

Det är där som stödpersoner kommer in, man kan vara stöd åt någon, skriva något rad och lyssna på deras historia. Erbjuda en natt eller två till tex en far med barn, följa med som stöd vid besök hos soc, familjerätten, tingsrätten. Hjälpa till att skriva till olika instanser, men även en insändare om sin situation. Man kan fungera som mellanhand för tex överlämning av barnen vid ett fungerande växelvis boende.

Det man med andra ord gör är att man finns där för den som behöver hjälp och stöd.

När det kommer till detta känner jag ofta en avsmak för mitt eget köns beteende. Jag har träffat på vad som känns som totala avarter av kvinnor. Jag får höra berättelser  om vuxna människors snedvridna behandling av en medmänniska - en människa de säger sig älska över allt annat som blandas med en nedbrytning av det mänskliga psyket. En psykologisk nedbrytning är lika förödande som en fysisk i det akuta skeendet men det tar långt längre tid att behandla effekterna av nedbrytandet. Det finns en talesätt bland de personer som lever/levt med en förövare: "Blåmärken bleknar, såren läker och det gör ont ett tag - det i själen lever man med varje dag i flera år".

I många av dessa förhållanden lever ofta barn. Barn som på intet sätt kommer undan den vuxnes vrede utan som lever mitt ibland det. Även om barnen är små så registrerar dom det som händer runt omkring dem. Men de blir även direkt utsatta i många osunda förhållanden. De kan bli ett substitut för den som kanske flyttade och får då, tyvärr, överta en stor del av det kränkande beteendet som varit mot pappan. Den som skulle vara den trygga blir på något sätt både trygghet - vem älskar inte sin mamma? men även den onde som skadar.

Sedan jag engagerat mig mer för männens situation har jag stött på de mest otroliga avarter av kvinnor. Men då mansjouren jag engagerar mig i även tar emot kvinnor har jag även träffat på historier om avarter av män.
Nu kommer då anledningen till detta inlägg -

De saker jag skriver om hur människor är mot varandra baserar sig i de flesta fall på det jag träffar på i mitt nätverkande. De föräldrar jag beskriver är inte någon speciell förälder, jag beskriver inte en person jag stött på - jag skriver undringar om hur man som förälder beter sig i vissa lägen - utifrån den kunskapsbank jag ständigt bygger på. Jag skriver det som kallas för en fiktiv berättelse med generella drag av inträffade händelser. Jag beskriver föräldrar som trycker ner sina barn och barnens far men mottagaren är inte någon speciell för jag skriver inte om en specifik man, kvinna eller barn. Jag skriver ner mina tankar utifrån det jag får berättat för mig, om vad dessa män träffat på. Men även om mina vänners berättelser och personer jag stött på själv genom HELA livet. Sen bakar jag ihop dessa ingredienser till en helt fiktiv händelse, utan någon person i åtanke. Den fiktiva berättelsen baserar sig alltid och uteslutande på inträffade händelser. Det är dessa mäns och deras barns berättelser. Det är deras frågor jag tar upp, deras undringar och deras tillvaro. De är med sanningen överensstämmande i hur ett beteende KAN se ut hos en förövare men själva berättelsen handlar inte om någon speciell person. Ibland får jag ett önskemål om - "kan du inte skriva om det här". Som mannen som satt och berättade om hur illa han tyckte om kvinnorna i hans släkt som alltid slog sig själva för bröstet och var så "väldigt" bra, hur de skriker och domderar medan deras män, barn och andra personer bara önskade att de skulle landa på jorden och bete sig som folk. Dessa kvinnor tangerar en av mina bästa vänner i min uppväxt så självklart skrev jag om det.

Deras, jourens och min förhoppning är att om så bara en kvinna som läser här får sig en tankeställare om sitt eget beteende (ofta är det så att man inte får en aha-upplevelse förrän man ser den från en annan synvinkel). En tanke som leder till förbättring i beteende. Det är väldigt vanligt att kvinnor som känner igen sig tar det som om man skrivit om just dom. Det är väldigt vanligt att män tar till sig det som skrivits som om det handlar om dom. Det tillhör det mänskliga psyket att leta efter gemensamma beröringspunkter.

Ibland tangerar skrivandet om kvinnors avarter även personer som funnits i mitt liv på ett eller annat sätt. Däribland en del vänner från högstadiet, gymnasiet och tiden till då jag fick prinsen. Ja, vänner. Det är någon granne man till slut gjort en orosanmälan om. Det är helt enkelt människor runt omkring i samhället. Eller före detta vänner då jag medvetet valt bort dom ur mitt liv på grund av hur de är som personer men även som föräldrar. Vad som utspelar sig mellan dom och deras bihang skiter jag i men jag har tillbringat många timmar i mitt liv tröstandes barn som undrar varför mamma är så elak mot dom och det gör ont i mitt hjärta. De är bara barn! Och de är värda allt gott i världen och är värda att behandlas med respekt. Det händer ett barn bett mig skriva om hur föräldrar INTE ska bete sig. Jag tröstade ett barn senast förra veckan. Och deras situation måste uppmärksammas.

Att skriva och upplysa är en av de viktigaste redskapen som finns i hopp om förändring.

Med detta inlägg vill jag säga följande till den som håller en oskyldig människa ansvarig för det jag skriver:

Jag skriver inte om dig över huvud taget. Du finns inte i min värld. Jag lever mitt liv lycklig med de människor jag älskar och som älskar mig runt omkring mig. Mitt liv baserar sig aldrig på de negativa händelserna i mitt liv utan de positiva är de som jag väljer att minnas. Och jag går vidare på min livsväg med framförsikt och häckar inte i det gamla mer än nödvändigt. Min historia formar mig till den jag är och framtiden är min att leva.

Jag skulle uppskatta om personen i fråga slutade att ställa sig själv i fokus och helt enkelt inser att i min värld finns du inte, du är inte viktig, du existerar inte, jag bryr mig inte om dig över huvud taget...

Tjing, tjing - nu ska jag ut och njuta i solen och köpa mig en "ny" bil :D