Helt otrolig - sov inatt! Efter att ha sovit mer än uselt i över 1 vecka var kroppen helt slut. Somnade inatt av ren utmattning och feber, utan sömntablett. Vaknade vid 8, gick upp, slog på datorn och stängde av igen. Somnade om, vaknade vid 11 och undrade vart i helvete jag var någonstans. Tog ju inte så lång stund innan jag kom på vart jag var...
Idag... har vi väl inte gjort många knop. Jo, vi var ju på middag iofs. Det var trevligt att få äta gott med någon man tycker om. Och det leder mig osökt in på det där med att tycka om...
Man tycker ju om människor på olika sätt. Sina barn tycker man (oftast) om. Tyvärr finns det människor som både ignorerar och struntar i sina barn. Har hänt upprepade gånger att någon av barnen har varit tex sjuka då man fått ett ointresserat "aha" i luren. Eller ett, "ja, men ta henne till läkaren då!". Ja, men det är väl ändå klart att jag gör (hör ironin) men det skulle ju ha varit "roligt" att få lite intresse i andra änden av luren. Jag avgudar mina barn och gör det mesta för dem. Tyvärr har jag ibland varit ouppmärksam ibland vilket jag tyvärr inte kan göra ogjort och det är sorger jag alltid kommer att få leva med. Men jag behöver ju inte göra dem igen.
Sen är det de där med föräldrar. Har alltid varit pappas prinsessa och kommer nog alltid att vara det. Blandat med Storfjompan och lillfjompan. Jag älskar verkligen mina föräldrar. De går mig på nerverna ibland men den kärlek jag känner för dem och som dom har visat för mig nu när jag har det svårt har visat sig vara enorm. Längtar faktiskt efter en kram från mamma men för tillfället lär det ju dröja innan jag får det men att få höra hennes röst i telefon gör mycket.
Sen är det kompisarna. Kännt många folk har jag gjort genom åren, det blir oundvikligt när man håller på med tex kommunpolitik. Men jag har haft en del närmre vänner. Det är HSB, den där tjejen som alltid ställt upp i alla lägen. Och jag har ställt upp för henne när hon behövt mig. Vi fyller ofta i varandras meningar. Det är MexiMulle som stormade in i mitt liv när hon var 13 och jag 14. Fann varandra direkt och trots att vi vuxit upp, kommit ifrån varandra men funnit varandra igen så var det som om tiden stått stilla. Samma buslusta, samma pratighet... läckert.
Sen är det Micke. Har funnits där i bakgrunden sen 9:an och sen gick vi i samma klass ett tag på gymnasiet. En sån där kille som funnits där för mig när jag behövt honom. När vi träffas så pratar, pratar och pratar vi. Uttömmer alla frågor vi samlat på oss sen sist vi sågs. Pratar om hans liv, barn och sambo och lika om mitt. En sån där kille som kramar om mig hårt när jag är ledsen och förbannar alla män som någonsin kommit mig nära. Men jag har aldrig förbannat honom för på något sätt har han alltid funnits där. Sen är det min norrländske riddare. Var på studiebesök som han anordnat för mig uppe i den vackra staden Skellefteå. Och visst fann vi varandra, detta var för 4 år sedan. Vi fann gemenskap i hockeyn, udda musik och en massa annat. När hans liv blir svårt ringer han och undrar vad det är för fel på honom? Det är inget fel på honom och nu vet jag att han varit tillsammans med sin tjej i över 1 år och jag unnar honom all lycka som bara finns... för han finns där även han när jag behöver honom. En sån där vänvän.
Sen är det Mattias (sjukt roligt vi har haft), Johan (bus vi gjorde tillsammans med Mattias). Lena som var mitt lång och lerhalm sen 2:a klass. Vi hängde ihop tills jag flyttade efter 7:an. Nu har vi tagit upp kontakten och det är så roligt. Det är en del nya bekantskaper med som är färska och som jag vet att om jag får bestämma så blir de kvar där jag har dem alla - i mitt hjärta. Det är de som tycker om mig. Och det är en av dem jag ätit middag med idag. Tack min vän - dina kloka ord behövdes i dessa dagar och alla dessa är mina vänner och jag kommer alltid att finnas där för er.
Sen de där männen... vet sjutton inte vad jag ska säga. Min största kärlek dök upp när jag var vuxen och hade massa barn. Men även det gick åt helvete. Sen spelar det lixom ingen roll hur mycket man älskar någon så länge det inte finns tillit, när kärleken går över till hat. När kärleken går över till rädsla för vad som ska ske, när kärleken går över i en önskan att bara försvinna från jordens yta. Men älskat har jag ändå gjort... alla konstiga män...
"Vesa med bilen (försökte slänga ut mig från bilen men slutade med att jag slängde ut honom, fattar fortfarande inte riktigt hur det gick till... men det gick och jag kom ifrån honom med livet i behåll).
"Lasse med kniven" (när jag gjorde slut satte han en morakniv rakt in i låret, efter det riktade han kniven mot mig. Som tur var hade jag kompisar hemma just då som helt sonika skjutsade iväg honom).
"Kaj med psyksjuka Eva". (Vi var tillsammans sommaren efter min mc-olycka. Kärleken tog slut så småningom som den gör för tonåringar. Den gick över i vänskap istället, han blev mitt stöd när livet inte blev som det ska, han lånade mig sin lägenhet när han inte var hemma och jag skulle ut i Stockholm. Efter den dagen vi gjort slut fanns inte en tillstymelse till annat än vänskap kvar. Men han träffade Eva och hon var inte riktigt frisk. Någonstans. Idag kan jag se att det var sorgligt, det som hände men men. Eva trodde att det var något mellan Kaj och mig fortfarande, det var oerhört mycket känslor där... stora uppträdanden och hon skulle ta livet av sig hemma hos honom med STORA kökskniven. Alltså, hon skulle det. När jag tog kniven ifrån henne skar hon upp min handled och blodet sprutade. Jag var den som fick åka till sjukhuset och bli omplåstrad och blev nästan inspärrad på psyk på kuppen. Som tur var lyckades jag faktiskt få sjukhuset att förstå att det var inte mig de skulle oroa sig för... det var hon den där andra...
Ja, jisses... det var ju tur att det inte fortsatte sådär. Till det stora hela. Men jag har älskat och jag har gråtit. Jag har utstått så jävla mycket men nu är det slut med det. Jag har bestämt mig för att jag ska aldrig älska en man igen. Jag ska fortsätta älska mina barn, mina föräldrar och de näranära vänner jag har. Männen har gjort sitt i mitt liv. Jag är ensam nu, är inte gjord för att leva i parskap... Svårare än så lär det inte bli....
Och om jag någon gång mot all förmodan skulle trilla dit kan jag ju gå in och läsa det här inlägget och då konstatera att nej... det där med män är inte min grej eller så kan jag lika bra hoppa från den där bron då...
lördag 31 oktober 2009
fredag 30 oktober 2009
Livets svårighet
Försöker samla ihop mig och inte vara så gnällig. Skrivandet har blivit en terapi för mig.
Kom aldrig iväg till läkaren idag. Lillfjompan ligger nerbäddad med hög feber, fjompsonen hostar och febrar och jag bara försöker hålla mig över kanten men det är svårt, även jag har hög feber. I morgon får det ju bli läkaren om vi inte kryar på oss. Men det har jag inte kunnat ta hänsyn till idag. Olika faktorer i livet gör det just nu mycket svårt att leva och det liv jag och ungarna lever kan knappast betecknas som normalt.
Har konstaterat att Sverige har många lagar. Många är riktigt jävla tydliga - men ändå tolkas de olika. Olika instanser pratar om olika saker, ger olika besked och ingen verkar veta hur det egentligen är. Var tvungen att påpeka att "det och det" minsann står i lagen och ja, jo, visst MEN... alla dessa jävla men! Och män...! Alla dessa tolkningar hit och dit. Har i varje fall fått några svar, inte för att de är speciellt tillfredställande just idag men det ska tydligen bli en förändring om jag förstått det rätt.
Trött är jag, har inte sovit speciellt mycket som sagt var de sista två veckorna. Bilden på mig till höger visar hur förvirrad jag är. Inte konstigt att man blir sjuk.
Kom aldrig iväg till läkaren idag. Lillfjompan ligger nerbäddad med hög feber, fjompsonen hostar och febrar och jag bara försöker hålla mig över kanten men det är svårt, även jag har hög feber. I morgon får det ju bli läkaren om vi inte kryar på oss. Men det har jag inte kunnat ta hänsyn till idag. Olika faktorer i livet gör det just nu mycket svårt att leva och det liv jag och ungarna lever kan knappast betecknas som normalt.
Har konstaterat att Sverige har många lagar. Många är riktigt jävla tydliga - men ändå tolkas de olika. Olika instanser pratar om olika saker, ger olika besked och ingen verkar veta hur det egentligen är. Var tvungen att påpeka att "det och det" minsann står i lagen och ja, jo, visst MEN... alla dessa jävla men! Och män...! Alla dessa tolkningar hit och dit. Har i varje fall fått några svar, inte för att de är speciellt tillfredställande just idag men det ska tydligen bli en förändring om jag förstått det rätt.
Trött är jag, har inte sovit speciellt mycket som sagt var de sista två veckorna. Bilden på mig till höger visar hur förvirrad jag är. Inte konstigt att man blir sjuk.
torsdag 29 oktober 2009
Måste till läkaren...
Befinner mig ju inte hemma men måste till läkaren.
Lillfjompan är sjuk. Lycklig men sjuk - se föregående inlägg.
Fjompen är sjuk. Kräktes ner hela badrummet här om dagen. Fick panik och skurade som sjutton... är ju inte ensam om badrummet. Och sen kom febern.
Jag är sjuk. Huvudet värker, halsen värker och febern rör sig i kroppen.
Måste till läkaren med hela familjen.
Undrar stilla om jag måste åka till min hemvårdcentral....
Vill inte åka dit. Så enkelt är det bara.
Får prata med de här om jag verkligen måste åka dit eller om detta kan fixas på annat sätt...
eller om jag kan få någon form av eskort för att kunna stilla min oro.
Suck vad livet är svårt.
Lillfjompan är sjuk. Lycklig men sjuk - se föregående inlägg.
Fjompen är sjuk. Kräktes ner hela badrummet här om dagen. Fick panik och skurade som sjutton... är ju inte ensam om badrummet. Och sen kom febern.
Jag är sjuk. Huvudet värker, halsen värker och febern rör sig i kroppen.
Måste till läkaren med hela familjen.
Undrar stilla om jag måste åka till min hemvårdcentral....
Vill inte åka dit. Så enkelt är det bara.
Får prata med de här om jag verkligen måste åka dit eller om detta kan fixas på annat sätt...
eller om jag kan få någon form av eskort för att kunna stilla min oro.
Suck vad livet är svårt.
This is It!
Min lillfjompa är ett totalt Michael Jackson fan. Det är typ det enda som rör sig i hennes huvud, öron och tillvaro. Det är V-tecken med båda armarna, Lööööv och annat. Hon är rätt så charmig faktiskt. Och sen hon och fjompsonen kom hem från USA har man ju fått höra om This Is It. Konstaterade för länge sedan, när jag hörde talas om filmen att jag måste gå på den med henne. När vi var och tittade på Upp! på Bergakungen i fredags köpte hon T-shirten och den har hon väl bott i sen dess. Blandat med MJ tröjan hon köpte i USA. Nästan så att hon morrar när man vill tvätta den.
Tog en chansning idag, mot bättre vetande och gick till en biograf. Det är klart, det är en en stor stad med massor med ljud och liv så det skulle väl gå bra. Jag älskar denna staden. Men men.... Jag och lillfjompan vandrade iväg. Fjompsonen fördjupade sig i något spel på internet under tiden. Hon snurrade under den korta vägen till bion, dansade sig fram. Leendet var så vackert och ögonen tindrade.
Filmen This Is It är 1 timma och 52 minuter och vi satt hela filmen. Jag har alltid tyckt om MJ men har väl varit ett neutralt fan, det har ju inte varit så att jag liksom har rusat iväg och köpt skiva och sånt. Men har alltid någon av hans låtar i mobilen, på mp3 osv. Idag har det gått upp för mig vilken underbart musikalisk begåvning denna man var. Varenda ton i sina låtar kunde han, hade total kontroll över sina skapelser. När det spelas in skivor använder man ju teknisk utrustning för att få bort illa toner, och bättrar på. Här var en man som satte alla tonerna och som fick repen att låta som låtarna på skivorna. Helt fantastiskt!
Sen det där med dansandet. Denna spinkiga spillra till ursäkt av man rörde sig som om han var ett med dansgolvet. Att han bara någon vecka efter dessa inspelningar skulle dö är nästan ofattbart att förstå. Han bara rörde sig som en .... ja, jag vet inte.
Ja, den var bra. Filmen går ju bara i 2 veckor tror jag det är så det gällde ju att gå och se den. Jag kände så väl att jag bara var tvungen att ta med henne på den, för att få henne att tänka på lite annat än hur livet är. Fullt av saknad just nu men ändå lugn. Hon älskade den så jag vet att jag gjorde rätt. Ögonen glittrade av förväntan när vi gick dit. De var fyllda stjärnor när vi gick där ifrån. Jag gjorde rätt... för en gångs skull...
Tjing och kram :)
Tog en chansning idag, mot bättre vetande och gick till en biograf. Det är klart, det är en en stor stad med massor med ljud och liv så det skulle väl gå bra. Jag älskar denna staden. Men men.... Jag och lillfjompan vandrade iväg. Fjompsonen fördjupade sig i något spel på internet under tiden. Hon snurrade under den korta vägen till bion, dansade sig fram. Leendet var så vackert och ögonen tindrade.
Filmen This Is It är 1 timma och 52 minuter och vi satt hela filmen. Jag har alltid tyckt om MJ men har väl varit ett neutralt fan, det har ju inte varit så att jag liksom har rusat iväg och köpt skiva och sånt. Men har alltid någon av hans låtar i mobilen, på mp3 osv. Idag har det gått upp för mig vilken underbart musikalisk begåvning denna man var. Varenda ton i sina låtar kunde han, hade total kontroll över sina skapelser. När det spelas in skivor använder man ju teknisk utrustning för att få bort illa toner, och bättrar på. Här var en man som satte alla tonerna och som fick repen att låta som låtarna på skivorna. Helt fantastiskt!
Sen det där med dansandet. Denna spinkiga spillra till ursäkt av man rörde sig som om han var ett med dansgolvet. Att han bara någon vecka efter dessa inspelningar skulle dö är nästan ofattbart att förstå. Han bara rörde sig som en .... ja, jag vet inte.
Ja, den var bra. Filmen går ju bara i 2 veckor tror jag det är så det gällde ju att gå och se den. Jag kände så väl att jag bara var tvungen att ta med henne på den, för att få henne att tänka på lite annat än hur livet är. Fullt av saknad just nu men ändå lugn. Hon älskade den så jag vet att jag gjorde rätt. Ögonen glittrade av förväntan när vi gick dit. De var fyllda stjärnor när vi gick där ifrån. Jag gjorde rätt... för en gångs skull...
Tjing och kram :)
Någonstans
Sitter någonstans i Sverige ikväll. Just nu är det rätt ensamt. Eller rättare sagt: jävligt ensamt och hela mitt hjärta gråter men jag får inte lyssna på dess gråt.
Jag har lärt mig nu och just nu, har min kropp och själ sagt att jag nog behöver vila. För att kunna hämta styrka...
Och nu är det mitt i natten. Jag måste sova.
Det är ju för tusan tur att jag inte lider av förföljesmani för då skulle hjärtat ha hoppas ut ur magen. Så mycket hände under den här tiden och nu ska jag bygga stenar för att rasera det jag önskar rasera och bygga där det behövs och det är en hel del
Nej, nu ska jag sova... Är "fantastiskt" . Bygga varje dag måste jag göra och ibland med nå men- det gör jag så gärna...
Nej, god natt, folks....
Jag har lärt mig nu och just nu, har min kropp och själ sagt att jag nog behöver vila. För att kunna hämta styrka...
Och nu är det mitt i natten. Jag måste sova.
Det är ju för tusan tur att jag inte lider av förföljesmani för då skulle hjärtat ha hoppas ut ur magen. Så mycket hände under den här tiden och nu ska jag bygga stenar för att rasera det jag önskar rasera och bygga där det behövs och det är en hel del
Nej, nu ska jag sova... Är "fantastiskt" . Bygga varje dag måste jag göra och ibland med nå men- det gör jag så gärna...
Nej, god natt, folks....
There's no time...
Gammal Cat Stewenssång dyker upp i huvudet så här miss i nassen. Kommer ihåg den eftermiddag med gitarren, sittandes i köket i Norrtälje med en cig (!) under köksfläkten när jag tog ut texten. Jag, min Stålsträngade Yamahagitarr, ciggen (!) och min tillvaro.
Storfjompan var 2,5 år när jag och hennes pappa separerade. Det var mitt beslut men när jag och han såg tillbaka på vår tillvaro kom vi underfund med att det hade inte hållt i varje fall. Nu var det hela ett faktum ett par dagar för min 25-årsdag, en morgon stod jag där i min rock och sa som det var. Min kärlek var slut, eller rättare sagt - kärleken till mannen var slut men jag älskar fortfarande vännen. En ny tillvaro började för mig och världens sötaste och starkaste lilla tjej. Storfjompan har alltid haft en vilja av stål och jag har alltid stöttat henne i hennes upptåg. Många gånger har jag blivit ifrågasatt men jag har inte varit blåögd. Jag vet vad ungdomar gör och min tjej, när hon nu blev så gammal, gjorde saker man inte ska och bör men som man ändå gör... Well - that's life. Mitt telefon har alltid funnits i närheten och hade hon ringt någon natt och velat ha hämtning så hade jag kommit direkt. Men det var väl inte det jag skulle skriva om.
När jag var 25 år där började nog den mest normala delen av mitt liv tror jag. Jag började leva helt plötsligt. Min 25-års dag tillbringades på det lokala stadhaket OK och, jag skäms nästan - Boppers spelade! Jamen fattar ni??? Nu var det ingenting jag visste att det skulle göra och vad jag minns av kvällen var de faktiskt helt okej. Men det var en rolig dag med presenter och det var en underbar kväll ute. Det följde efter detta en, hm... mycket intensiv period i mitt liv. Storfjompans pappa må ha varit endast 19 när hon föddes (det här med yngre karlar är typ min grej - det är så man håller sig ungdomlig) men när vi separerat tog han hand om sin dotter varje ledig helg. Och så jag då...
Fotboll blev ett av de stora intressen helt plötsligt, alltså det lokala fotbollslaget och all fotboll som sändes på TV. Allt för att - ja, just det... killarna i det helt nya gänget alla spelade fotboll... Och jag menar, handen på hjärtat tjejer - en massa vältränade killar i korta byxor som flexar svettiga muskler i jakten på en boll... det är väl helt okej??? Storfjompan hängde med - en fördel med att ha haft världens sötaste tjejer med stora blå ögon som är charmiga små tror är att de öppnar dörrar... (lite krass måste man få vara). Nu är jag iofs uppvuxen i hockeyrinkar och på fotbollsplaner så jag visste att det inte är något man far illa av som barn.
Eftersom att hennes pappa inte hade bil brukade jag faktiskt köra och lämna henne i Svea rikes huvudstad en hel del. När jag lämnat henne vinkade jag glatt, åkte runt hörnet på hennes fars hus - och storgrät! Gråter gör jag fortfarande när vi ses - och skiljs. Efter att ha lämnat mitt hjärta i hennes fars trygga vård talade jag om för mig själv att hon hade det bra, att hon var trygg. Storfjompan vet att detta var efter incidenten med telefonen (!) men den behöver jag inte skriva om här. Efter någon mil satte jag på bilstereon, efter ytterligare någon mil höjde jag och till slut satt jag och skrålade - bla Cat Stewens och en all sköns rockblandning. Hem, laga någon mat, plocka undan i hennes rum och lägenheten och sen... ja, Bryggeriet, Stadt, OK eller typ Balders. Det hade blivit viktigt för mig att festa helt plötsligt. Har aldrig behövt dricka mycket, har kunnat dansa på borden i varje fall så det gjorde jag. Och jag hade fan så kul tillsammans med bästa vännen Hanna... Vi gjorde en hel del bus... tänk den morgonen då jag vaknade med 4 (!) killar i min säng och det ringer på dörren. Där står den ena killens fru... och frågar efter en av de andra killarna och hon trodde inte sina ögon när hon öppnade dörren.... Efter att ha sagt att jag vaknat med 4 killar i sängen behöver jag nog förtydliga att jag inte hade sex med någon av dom. Och det kanske var så att vi var 4 för i ett rum låg det två till... och i sofforna i vardagsrummet fann jag ytterligare två och min fötter klaffsade i golvet ... för mitt hus sista likör låg liksom bla på golvet.... (?)...
Efter ett år träffade jag lillfjompans och fjompsonens far och sa adjö till det livet. Jag hade gjort en lekresa som var så behövlig... en sån som alla borde göra tror jag innan man slår sig till ro helt och hållet....
Men det är ju andra historier...
Nu nynnar jag vidare mitt i natten. Men denna gång på en annan låt...
"Häng med på party och kom loss... ta din gitarr och kom hem till oss..."
Nu ska festas!
Tjing!
Storfjompan var 2,5 år när jag och hennes pappa separerade. Det var mitt beslut men när jag och han såg tillbaka på vår tillvaro kom vi underfund med att det hade inte hållt i varje fall. Nu var det hela ett faktum ett par dagar för min 25-årsdag, en morgon stod jag där i min rock och sa som det var. Min kärlek var slut, eller rättare sagt - kärleken till mannen var slut men jag älskar fortfarande vännen. En ny tillvaro började för mig och världens sötaste och starkaste lilla tjej. Storfjompan har alltid haft en vilja av stål och jag har alltid stöttat henne i hennes upptåg. Många gånger har jag blivit ifrågasatt men jag har inte varit blåögd. Jag vet vad ungdomar gör och min tjej, när hon nu blev så gammal, gjorde saker man inte ska och bör men som man ändå gör... Well - that's life. Mitt telefon har alltid funnits i närheten och hade hon ringt någon natt och velat ha hämtning så hade jag kommit direkt. Men det var väl inte det jag skulle skriva om.
När jag var 25 år där började nog den mest normala delen av mitt liv tror jag. Jag började leva helt plötsligt. Min 25-års dag tillbringades på det lokala stadhaket OK och, jag skäms nästan - Boppers spelade! Jamen fattar ni??? Nu var det ingenting jag visste att det skulle göra och vad jag minns av kvällen var de faktiskt helt okej. Men det var en rolig dag med presenter och det var en underbar kväll ute. Det följde efter detta en, hm... mycket intensiv period i mitt liv. Storfjompans pappa må ha varit endast 19 när hon föddes (det här med yngre karlar är typ min grej - det är så man håller sig ungdomlig) men när vi separerat tog han hand om sin dotter varje ledig helg. Och så jag då...
Fotboll blev ett av de stora intressen helt plötsligt, alltså det lokala fotbollslaget och all fotboll som sändes på TV. Allt för att - ja, just det... killarna i det helt nya gänget alla spelade fotboll... Och jag menar, handen på hjärtat tjejer - en massa vältränade killar i korta byxor som flexar svettiga muskler i jakten på en boll... det är väl helt okej??? Storfjompan hängde med - en fördel med att ha haft världens sötaste tjejer med stora blå ögon som är charmiga små tror är att de öppnar dörrar... (lite krass måste man få vara). Nu är jag iofs uppvuxen i hockeyrinkar och på fotbollsplaner så jag visste att det inte är något man far illa av som barn.
Eftersom att hennes pappa inte hade bil brukade jag faktiskt köra och lämna henne i Svea rikes huvudstad en hel del. När jag lämnat henne vinkade jag glatt, åkte runt hörnet på hennes fars hus - och storgrät! Gråter gör jag fortfarande när vi ses - och skiljs. Efter att ha lämnat mitt hjärta i hennes fars trygga vård talade jag om för mig själv att hon hade det bra, att hon var trygg. Storfjompan vet att detta var efter incidenten med telefonen (!) men den behöver jag inte skriva om här. Efter någon mil satte jag på bilstereon, efter ytterligare någon mil höjde jag och till slut satt jag och skrålade - bla Cat Stewens och en all sköns rockblandning. Hem, laga någon mat, plocka undan i hennes rum och lägenheten och sen... ja, Bryggeriet, Stadt, OK eller typ Balders. Det hade blivit viktigt för mig att festa helt plötsligt. Har aldrig behövt dricka mycket, har kunnat dansa på borden i varje fall så det gjorde jag. Och jag hade fan så kul tillsammans med bästa vännen Hanna... Vi gjorde en hel del bus... tänk den morgonen då jag vaknade med 4 (!) killar i min säng och det ringer på dörren. Där står den ena killens fru... och frågar efter en av de andra killarna och hon trodde inte sina ögon när hon öppnade dörren.... Efter att ha sagt att jag vaknat med 4 killar i sängen behöver jag nog förtydliga att jag inte hade sex med någon av dom. Och det kanske var så att vi var 4 för i ett rum låg det två till... och i sofforna i vardagsrummet fann jag ytterligare två och min fötter klaffsade i golvet ... för mitt hus sista likör låg liksom bla på golvet.... (?)...
Efter ett år träffade jag lillfjompans och fjompsonens far och sa adjö till det livet. Jag hade gjort en lekresa som var så behövlig... en sån som alla borde göra tror jag innan man slår sig till ro helt och hållet....
Men det är ju andra historier...
Nu nynnar jag vidare mitt i natten. Men denna gång på en annan låt...
"Häng med på party och kom loss... ta din gitarr och kom hem till oss..."
Nu ska festas!
Tjing!
tisdag 27 oktober 2009
En psalm till stöd
Hur kunde det gå så här,
att kärlekens glöd försvann,
att känslan dog ut,
vår kärlek tog slut,
och vi gick ifrån varann?
Jag önskar att du gjort mer
och varit ett bättre stöd.
När livet blev hårt
blev löftet för svårt
om kärlek i lust och nöd.
Jag önskar att jag gjort mer
att dela ditt skratt, din gråt,
men jag blev feg
att ta steg för steg
tills döden skiljer oss åt.
Det jag vågar hoppas nu,
den längtan som räddar mig,
är att jag en dag
kan säga att jag
förlåter mig själv och dig.
Jag vågar mig på en bön,
och hoppas att få till svar,
att sveket blev kort,
dess bild tynar bort,
men minnet av liv finns kvar.
De av er som läser här och som känner mig vet att jag är kristen. Ni blir nog inte så förvånade över denna dikt. Ni som just lärt känna mig kanske tror att ni kommit fel men ni är helt rätt.
Ni som kommit förbi av en slump, läs och fundera över vad jag är för tjej.
Det jag ber er om är att ta vara på er vardag. Har ni någon att älska i ert liv, ta vara på den kärleken. Låt den leva, stäng den inte inne, förringa den inte, förfalska den inte. Var ärlig mot dem du älskar, ställ de svåra frågorna när de kommer istället för att sopa dem under mattan i väntan på andra dagar. Till slut blir högen av frågor allt för stor att hantera och då faller den ner och allt för mycket kan gå till spillo som var menat att finnas kvar. Anklaga inte de du älskar för saker, fråga istället vad sanningen är. Ta vara på det du har innan det är för sent, du kan förlora det alltför snabbt och allt för onödigt.
att kärlekens glöd försvann,
att känslan dog ut,
vår kärlek tog slut,
och vi gick ifrån varann?
Jag önskar att du gjort mer
och varit ett bättre stöd.
När livet blev hårt
blev löftet för svårt
om kärlek i lust och nöd.
Jag önskar att jag gjort mer
att dela ditt skratt, din gråt,
men jag blev feg
att ta steg för steg
tills döden skiljer oss åt.
Det jag vågar hoppas nu,
den längtan som räddar mig,
är att jag en dag
kan säga att jag
förlåter mig själv och dig.
Jag vågar mig på en bön,
och hoppas att få till svar,
att sveket blev kort,
dess bild tynar bort,
men minnet av liv finns kvar.
De av er som läser här och som känner mig vet att jag är kristen. Ni blir nog inte så förvånade över denna dikt. Ni som just lärt känna mig kanske tror att ni kommit fel men ni är helt rätt.
Ni som kommit förbi av en slump, läs och fundera över vad jag är för tjej.
Det jag ber er om är att ta vara på er vardag. Har ni någon att älska i ert liv, ta vara på den kärleken. Låt den leva, stäng den inte inne, förringa den inte, förfalska den inte. Var ärlig mot dem du älskar, ställ de svåra frågorna när de kommer istället för att sopa dem under mattan i väntan på andra dagar. Till slut blir högen av frågor allt för stor att hantera och då faller den ner och allt för mycket kan gå till spillo som var menat att finnas kvar. Anklaga inte de du älskar för saker, fråga istället vad sanningen är. Ta vara på det du har innan det är för sent, du kan förlora det alltför snabbt och allt för onödigt.
måndag 26 oktober 2009
Förtjänar jag dessa kläder?
Hej husse,
lovar att inte bita dig för att du spökat ut mig så här. Trots att jag skäms något fruktansvärt. Vad har jag gjort dig för ont för att vara tvungen att se ut så här???
Nu är du dock min husse och jag är dig trogen men det är jävligt svårt ibland....
lovar att inte bita dig för att du spökat ut mig så här. Trots att jag skäms något fruktansvärt. Vad har jag gjort dig för ont för att vara tvungen att se ut så här???
Nu är du dock min husse och jag är dig trogen men det är jävligt svårt ibland....
Det här med piercing...
... kan ju vara snyggt. Men är inte detta att gå lite till överdrift:
Hade det inte räckt med typ 1???
Ett mail som jag behövde....
Fick ett mail idag. Ett sånt där mail som man behöver när man känner sig nere. Fick det av en kompis som heter Lena, vi gick på Nätverksteknikerutbildningen tillsammans. Får många goa brev från henne men detta var det goaste:
Jag känner en tjej som är rolig och omtänksam,
kärleksfull och givmild, tokig och lite galen.
En söt tjej och hon läser e-post just nu!
Skicka detta till tjejer du aldrig kommer
att glömma,inklusive mig.
Om du inte skickar det tillnågon
betyder det att du har för bråttom
och är på väg att glömma dina vänner
Nej Lena, dig glömmer jag aldrig, du förgyller min vardag med många roliga skratt.
Och idag förgyllde du min vardag när den kändes som mest hopplös.
TACK!
Nu är det så där tomt igen
Nu är det så där tomt igen, jag menar - vad ska jag skriva? Först kommer jag inte på någonting och sen verkar det som om jag inte kan sluta att skriva ibland. Just nu är livet bara sådär... bara off... Höstdeppad? Ja och det är ju inte första gången det händer. Det är klart, förra gången jag blev deppad var ju då exet drog på Lillfjompans 6-årskalas, vilket ju inte var så roligt. Just nu sitter jag mycket och tänker på vad jag gjort av mitt liv och vad jag inte gjort. Vilka faktorer jag faktiskt kunde ha påverkat själv och vilka som låg utanför min kontroll. Men det är väl ingenting man ska orera om här...
Trots att jag tycker väldigt mycket om mitt jobb så kom jag inte iväg till jobbet idag. Det funkar bara inte, känner mig spyfärdig hela tiden och får inte i mig någonting annat än kaffe. Försökte med ett äpple men blev bara några tuggor. Allt bara växer i munnen som sagt var. Funderar mycket över vad det är för fel på mig. Storfjompan säger att jag alltid klarar mig, att jag alltid överlever men det vete tusan. Just nu känns det ju som allt annat...
Försöker hitta något roligt att skriva om, någonting sånt där som man kan skratta åt. Det finns säkert en massa men jag kan bara inte hitta det just nu. Måste hitta tråden igen helt enkelt. Vet att jag älskar mina barn men just nu är jag nog inte så bra mamma. Vet att jag älskar en man som inte vill ha min kärlek. Vet att min ekonomi är mer än kass, att min kropp inte är gjord för att arbeta pga sjukdom, att jag måste arbeta för att få ihop några pengar. Jag vet att livet faktiskt är ett helvete just nu. Måste som sagt var hitta den där tråden igen som man kan klättra på...
Förhoppningsvis kommer nästa inlägg vara lite muntrare....
Trots att jag tycker väldigt mycket om mitt jobb så kom jag inte iväg till jobbet idag. Det funkar bara inte, känner mig spyfärdig hela tiden och får inte i mig någonting annat än kaffe. Försökte med ett äpple men blev bara några tuggor. Allt bara växer i munnen som sagt var. Funderar mycket över vad det är för fel på mig. Storfjompan säger att jag alltid klarar mig, att jag alltid överlever men det vete tusan. Just nu känns det ju som allt annat...
Försöker hitta något roligt att skriva om, någonting sånt där som man kan skratta åt. Det finns säkert en massa men jag kan bara inte hitta det just nu. Måste hitta tråden igen helt enkelt. Vet att jag älskar mina barn men just nu är jag nog inte så bra mamma. Vet att jag älskar en man som inte vill ha min kärlek. Vet att min ekonomi är mer än kass, att min kropp inte är gjord för att arbeta pga sjukdom, att jag måste arbeta för att få ihop några pengar. Jag vet att livet faktiskt är ett helvete just nu. Måste som sagt var hitta den där tråden igen som man kan klättra på...
Förhoppningsvis kommer nästa inlägg vara lite muntrare....
söndag 25 oktober 2009
Shopping och Alexander
Lika bra att dela upp helgen i flera delar, blir så långt annars...
Fick ett sms från en av tjejerna jag jobbat med under de jobb jag haft de senaste månaderna (sen i februari närmare bestämt. Det var ju då jag kom ut i arbetslivet igen...). Hur som helst, var kul att höra ifrån Therese, händer ju inte så ofta nu när vi inte jobbar ihop längre. Jaja, fick ett chickt litet uppkäftigt mess där det stod att du som är en fattiglapp som jag kanske ska åka till Nordstan och kolla in JC som har halva priset idag. Ja, har ju inga pengar men behöver ju kläder till ungarna så visst, vi åkte in. Visste inte ens att det fanns ett JC i Nordstan men jag och ungarna letade oss fram och mycket riktigt, halva reapriset stod det på skyltarna. Letade fram typ 14 par byxor till Lillfjompan och skickade in henne i provrummet, sen letade vi efter byxor till Fjompsonen. Hittade dock inga. Till Lillfjompan hittade jag 3 par jeans!
Provade en tunika till mig och höll på att garva ihjäl mig. Men alltså, nog för att jag inte är direkt liten men den fick ju mig att bli ett blommigt hus! Ropade till Lillfjompan som bara stirrade på mig... Ärligt, hur ser jag ut? Ehh... alltså... som en blommig tant! Precis min åsikt så den åkte av illa kvickt. Provade en klänning istället som man kan ha som tunika. Den passade och den köpte jag. Priset för detta blev hela 178 spänn... sånna priser gillar jag....
Efter detta gick vi till dagens andra begivenhet: Alexander Rybak!
Okej, jag erkänner, jag tycker om honom, tycker om en riktig spelman, helt klart. Och han spelar verkligen underbart vackert, han spelade ett klassiskt stycke på fiolen som var så fint. Sen lirade han 3 låtar till, avslutade med Fairytale. Den låten tycker jag fortfarande om, faktiskt, kalla mig gärna tönt men det står jag för.
Lillfjompan köpte skivan. Stod i kö med 100 andra som också ville ha autograf och tjejen före oss köpte naturligtvis skivan med de 2 fribiljetterna. Hon trängde sig före oss och köpte den. Orkade inte bråka med henne... kanske skulle ha gjort det.... men vad tusan. Lovisa fick sin autograf på skivan, en kram och jag tog ett foto av dom. Och naturligtvis tittar hon ner när jag trycker av... haha.. men men...
Efter detta blev det inköp av strumpbyxor till mig för 29 spänn på KappAhl och sen hem och göra mat till barnen. Själv kan jag inte äta just nu, allt bara växer i munnen på mig. Kom på att jag på 3 dagar ätit 2 smörgåsar. Men jag har ju att ta av...
Kramisar och här är bilden på Alexander och Lovisa:
Fick ett sms från en av tjejerna jag jobbat med under de jobb jag haft de senaste månaderna (sen i februari närmare bestämt. Det var ju då jag kom ut i arbetslivet igen...). Hur som helst, var kul att höra ifrån Therese, händer ju inte så ofta nu när vi inte jobbar ihop längre. Jaja, fick ett chickt litet uppkäftigt mess där det stod att du som är en fattiglapp som jag kanske ska åka till Nordstan och kolla in JC som har halva priset idag. Ja, har ju inga pengar men behöver ju kläder till ungarna så visst, vi åkte in. Visste inte ens att det fanns ett JC i Nordstan men jag och ungarna letade oss fram och mycket riktigt, halva reapriset stod det på skyltarna. Letade fram typ 14 par byxor till Lillfjompan och skickade in henne i provrummet, sen letade vi efter byxor till Fjompsonen. Hittade dock inga. Till Lillfjompan hittade jag 3 par jeans!
Provade en tunika till mig och höll på att garva ihjäl mig. Men alltså, nog för att jag inte är direkt liten men den fick ju mig att bli ett blommigt hus! Ropade till Lillfjompan som bara stirrade på mig... Ärligt, hur ser jag ut? Ehh... alltså... som en blommig tant! Precis min åsikt så den åkte av illa kvickt. Provade en klänning istället som man kan ha som tunika. Den passade och den köpte jag. Priset för detta blev hela 178 spänn... sånna priser gillar jag....
Efter detta gick vi till dagens andra begivenhet: Alexander Rybak!
Okej, jag erkänner, jag tycker om honom, tycker om en riktig spelman, helt klart. Och han spelar verkligen underbart vackert, han spelade ett klassiskt stycke på fiolen som var så fint. Sen lirade han 3 låtar till, avslutade med Fairytale. Den låten tycker jag fortfarande om, faktiskt, kalla mig gärna tönt men det står jag för.
Lillfjompan köpte skivan. Stod i kö med 100 andra som också ville ha autograf och tjejen före oss köpte naturligtvis skivan med de 2 fribiljetterna. Hon trängde sig före oss och köpte den. Orkade inte bråka med henne... kanske skulle ha gjort det.... men vad tusan. Lovisa fick sin autograf på skivan, en kram och jag tog ett foto av dom. Och naturligtvis tittar hon ner när jag trycker av... haha.. men men...
Efter detta blev det inköp av strumpbyxor till mig för 29 spänn på KappAhl och sen hem och göra mat till barnen. Själv kan jag inte äta just nu, allt bara växer i munnen på mig. Kom på att jag på 3 dagar ätit 2 smörgåsar. Men jag har ju att ta av...
Kramisar och här är bilden på Alexander och Lovisa:
En mini uppdatering
Har ju haft den tråkigaste helgen på länge. På ett sätt, på ett annat sätt har den faktiskt varit rätt bra. En del av det som hänt är följande:
Hämtade hem vännen från sjukhuset i fredags. Mår väl bra i huvudet men för övrigt finns det mycket att önska så jag lägger ner den diskussionen innan jag får skit för den... Hur som helst...
Tänkte åka upp till Norrtälje och mamma/pappa och allra bästa vännen HSB. Kallar henne för det pga hennes initialer och så är det lätt att skilja henne från min dotter som har samma namn som denna underbara människa. Äldsta dottern är faktiskt döpt efter bla henne :) Hur som helst, vi packade ner saker för att vara borta några dagar, jag och barnen. En gammal klasskompis hörde av sig, blev lite förvånad över att jag bor där jag bor och sa att de hade fest på Folkets hus i helgen. Eller fest och fest... lan och fest - kunde jag inte komma? Ehh.. det var ju liiiite långt att åka men om jag nu åkte upp till mor och far lovade jag att komma förbi. Halvvägs in till Göteborg kom jag på den där smarta saken att kolla kontot innan jag for. Ringer banken och konstaterar snabbt att här fanns inga typ 1200 spänn för att åka till Norrtan! Jag och barnen åker till Max vid Ullevi istället och äter. Där spelade GAIS fotboll så det var fullt med folk. Vilken jäkla stämning det är på matcher... måste verkligen komma iväg på en ishockeymatch i år... Att äta på Max är alltid helt okej men jag har mått så jävla dåligt ett par dagar så jag fick i mig halva hamburgaren och halva pommes friten. Läsken drack Ludde upp.
Hem och kolla på Idol och rätt kille försvann. I varje fall i mitt tycke. Calle och Tove är helt outstanding i årets startfält enligt min mening. Surfar, talar om för kompisen på lanet att jag inte kommer upp. Snackar lite skit med en gammal kompis från förr... vi hade det bra roligt ihop när vi var "små" - men vi tyckte ju vi var stora... haha...
Somnade på soffan och vaknade med ännu mer ont, ja, varför inte? Är smått irriterad över hela situationen. Messar en kompis och frågar, vad sjutton ska man göra en lördag när man lixom bara vill lägga sig ner och försvinna från jordens yta? Baka bullar, gå på museum eller åka på någon nyinvigning någonstans, då brukar det tom finnas priser för oss lusfattiga.... Nappade på förslaget om bullarna, gjorde både sockerbullar och kanelbullar. Har ätit en hel halva av dom men ungarna säger de är goda. Känner att jag bara måste göra något och går på bio med ungarna. Vi kollar den nya tecknade, UPP! Så himla härligt att få skratta, den var verkligen rolig. Det tyckte mina barn med och alla kommentarer av de mindre barnen var så härliga och höra. Ja, det var en avkopplande stund, sånna kan man behöva ibland. Efter att vi kommit hem tar jag en lååååång promenad för att rensa tankarna lite. Men inte sjutton blev det bättre av det... somna i soffan igen men denna natt vaknade jag i varje fall av värken och bytte till sängen... som om det skulle hjälpa mot värken jag har i kroppen...
Men sjutton vad jag klagar... sorry - thats my life right now...
Hämtade hem vännen från sjukhuset i fredags. Mår väl bra i huvudet men för övrigt finns det mycket att önska så jag lägger ner den diskussionen innan jag får skit för den... Hur som helst...
Tänkte åka upp till Norrtälje och mamma/pappa och allra bästa vännen HSB. Kallar henne för det pga hennes initialer och så är det lätt att skilja henne från min dotter som har samma namn som denna underbara människa. Äldsta dottern är faktiskt döpt efter bla henne :) Hur som helst, vi packade ner saker för att vara borta några dagar, jag och barnen. En gammal klasskompis hörde av sig, blev lite förvånad över att jag bor där jag bor och sa att de hade fest på Folkets hus i helgen. Eller fest och fest... lan och fest - kunde jag inte komma? Ehh.. det var ju liiiite långt att åka men om jag nu åkte upp till mor och far lovade jag att komma förbi. Halvvägs in till Göteborg kom jag på den där smarta saken att kolla kontot innan jag for. Ringer banken och konstaterar snabbt att här fanns inga typ 1200 spänn för att åka till Norrtan! Jag och barnen åker till Max vid Ullevi istället och äter. Där spelade GAIS fotboll så det var fullt med folk. Vilken jäkla stämning det är på matcher... måste verkligen komma iväg på en ishockeymatch i år... Att äta på Max är alltid helt okej men jag har mått så jävla dåligt ett par dagar så jag fick i mig halva hamburgaren och halva pommes friten. Läsken drack Ludde upp.
Hem och kolla på Idol och rätt kille försvann. I varje fall i mitt tycke. Calle och Tove är helt outstanding i årets startfält enligt min mening. Surfar, talar om för kompisen på lanet att jag inte kommer upp. Snackar lite skit med en gammal kompis från förr... vi hade det bra roligt ihop när vi var "små" - men vi tyckte ju vi var stora... haha...
Somnade på soffan och vaknade med ännu mer ont, ja, varför inte? Är smått irriterad över hela situationen. Messar en kompis och frågar, vad sjutton ska man göra en lördag när man lixom bara vill lägga sig ner och försvinna från jordens yta? Baka bullar, gå på museum eller åka på någon nyinvigning någonstans, då brukar det tom finnas priser för oss lusfattiga.... Nappade på förslaget om bullarna, gjorde både sockerbullar och kanelbullar. Har ätit en hel halva av dom men ungarna säger de är goda. Känner att jag bara måste göra något och går på bio med ungarna. Vi kollar den nya tecknade, UPP! Så himla härligt att få skratta, den var verkligen rolig. Det tyckte mina barn med och alla kommentarer av de mindre barnen var så härliga och höra. Ja, det var en avkopplande stund, sånna kan man behöva ibland. Efter att vi kommit hem tar jag en lååååång promenad för att rensa tankarna lite. Men inte sjutton blev det bättre av det... somna i soffan igen men denna natt vaknade jag i varje fall av värken och bytte till sängen... som om det skulle hjälpa mot värken jag har i kroppen...
Men sjutton vad jag klagar... sorry - thats my life right now...
fredag 23 oktober 2009
På uppmaning....
... är det väl dags att uppdatera...
ibland är det bara så himla svårt att veta vad man ska skriva om... vad är intressant typ?
Är sjuk men det måste ju vara urtåkigt att läsa om. Jag menar, jag hatar själv när folk klagar över sjukdomar, de är ju lixom bara ett faktum så vad finns det att skriva om det. Det går upp och det går ner, det går hit och det går dit... och så var det med det.
Vad kan man skriva om mer? Barnen! man kan skriva om Barnen. Vad ska man skriva om barnen, de är så stora nu att de gör inte så mycket dråpliga roliga saker. De gör ju mest gulliga saker. Vad är värda att nämna?
Får försöka sikta in mig på något roligt istället. Nu är det så, om sanningen ska fram att det finns mycket som inte är så roligt just nu. Och kanske just därför är det läge att skriva något roligt.
Just idag längtar jag tillbaka till mina tokigheter jag gjorde som liten. Mindre. Kanske inte så liten för den delen...
När jag var liten, riktigt liten kunde jag inte gå för att jag hade för små fötter. När jag väl lärde mig gå gick jag inte för jag sprang jämt.
När jag blev lite större slutade jag springa och började cykla överallt. En dag blev jag rånad på cykeln av några moppekillar som snodde min påse med mina saker i. Hade precis fått godis av min bror som kommit hem från Tyskland. Kan ju säga att jag kände mig som en mycket älskad lillasyster när min bror luskat ut vilka det var, kom tillbaka med tidningar, halva godiset och 50 kronor. Det var skitmycket pengar på den tiden. Men jag var en liten tönt på den tiden.
När vi var 14 flyttade vi till Norrtälje och helt plötsligt var jag stentuff. När jag gick igenom centan tystnade det ibland. Klädde mig i pappas (!) kostym och hatt och var så jävla uppkäftig att jag inte ens fick vara kvar på tyskalektionerna. Jag och bästisen Mattias lämnade skolan fast vi inte fick och åkte till stadens andra högstadieskola och hängde med polarna där och en av mina dåvarande pojkvänner, Johan. Ja, man var ju bra tuff alltså...
Men det var man ju inte, för när man tittar på de tuffa ungarna nu tycker man ju bara att de är rätt patetiska. Det enda jag inte gjort var faktiskt att dricka en hel massa. Tycker helt enkelt inte om smaken av alkhol, så enkelt är det så när jag festar till blir det några öl. eller en syrlig drink, men fan vad många gånger jag har blivit anklagad för att varit stupfull då jag dansat på ett bord eller smörat upp någon kille. Helt nykter faktiskt....
Efter denna period blev jag redig SSU:are. Eller redig och redig. SSU:are i varje fall. Jag har min beskärda del av fyllor och bus i bagaget och jag har lekt en jäkla massa. Ja, ett uppehåll blev det ju när jag vurpade på motorcykeln men det tog jag ju snabbt igen. Gick ju på fordon ett tag och det var för sjutton bland det roligaste jag varit med om i skolväg... Sen fick jag körkort... och sen började det nya livet... den del jag kanske inte är så stolt över... men men... det får bli en annan dag...
ibland är det bara så himla svårt att veta vad man ska skriva om... vad är intressant typ?
Är sjuk men det måste ju vara urtåkigt att läsa om. Jag menar, jag hatar själv när folk klagar över sjukdomar, de är ju lixom bara ett faktum så vad finns det att skriva om det. Det går upp och det går ner, det går hit och det går dit... och så var det med det.
Vad kan man skriva om mer? Barnen! man kan skriva om Barnen. Vad ska man skriva om barnen, de är så stora nu att de gör inte så mycket dråpliga roliga saker. De gör ju mest gulliga saker. Vad är värda att nämna?
Får försöka sikta in mig på något roligt istället. Nu är det så, om sanningen ska fram att det finns mycket som inte är så roligt just nu. Och kanske just därför är det läge att skriva något roligt.
Just idag längtar jag tillbaka till mina tokigheter jag gjorde som liten. Mindre. Kanske inte så liten för den delen...
När jag var liten, riktigt liten kunde jag inte gå för att jag hade för små fötter. När jag väl lärde mig gå gick jag inte för jag sprang jämt.
När jag blev lite större slutade jag springa och började cykla överallt. En dag blev jag rånad på cykeln av några moppekillar som snodde min påse med mina saker i. Hade precis fått godis av min bror som kommit hem från Tyskland. Kan ju säga att jag kände mig som en mycket älskad lillasyster när min bror luskat ut vilka det var, kom tillbaka med tidningar, halva godiset och 50 kronor. Det var skitmycket pengar på den tiden. Men jag var en liten tönt på den tiden.
När vi var 14 flyttade vi till Norrtälje och helt plötsligt var jag stentuff. När jag gick igenom centan tystnade det ibland. Klädde mig i pappas (!) kostym och hatt och var så jävla uppkäftig att jag inte ens fick vara kvar på tyskalektionerna. Jag och bästisen Mattias lämnade skolan fast vi inte fick och åkte till stadens andra högstadieskola och hängde med polarna där och en av mina dåvarande pojkvänner, Johan. Ja, man var ju bra tuff alltså...
Men det var man ju inte, för när man tittar på de tuffa ungarna nu tycker man ju bara att de är rätt patetiska. Det enda jag inte gjort var faktiskt att dricka en hel massa. Tycker helt enkelt inte om smaken av alkhol, så enkelt är det så när jag festar till blir det några öl. eller en syrlig drink, men fan vad många gånger jag har blivit anklagad för att varit stupfull då jag dansat på ett bord eller smörat upp någon kille. Helt nykter faktiskt....
Efter denna period blev jag redig SSU:are. Eller redig och redig. SSU:are i varje fall. Jag har min beskärda del av fyllor och bus i bagaget och jag har lekt en jäkla massa. Ja, ett uppehåll blev det ju när jag vurpade på motorcykeln men det tog jag ju snabbt igen. Gick ju på fordon ett tag och det var för sjutton bland det roligaste jag varit med om i skolväg... Sen fick jag körkort... och sen började det nya livet... den del jag kanske inte är så stolt över... men men... det får bli en annan dag...
måndag 19 oktober 2009
Jag är jsjukt dålig på att skriva....
... jag vet det.
Jag har lixom ingen ork till att skriva men jag ska försöka få ihop några rader i varje fall.
Hur det gick i kyrkovalet har jag faktiskt ingen riktig koll på, inte än i varje fall. Kyrkans kvarnar mal långsamt.
Ludvig och Lovisa har varit bortresta i 10 dagar och kommer hem idag. Dom har varit hos sin pappa som bor i New York. Dom har haft jätteroligt och jag har saknat dom som sjutton, det märks att jag är van att ha mina barn hos mig hela tiden. Jag saknar deras storasyster med som sjutton, men hon är ju "vuxen" nu men vad spelar det för roll - saknaden finns där hela tiden. Men jag antar att det är en saknad varje förälder har som har vuxna barn. Barn kommer de ju att vara hela livet.
Annars --- jo, jag har fått en praktikplats på Jysk här i byn och det är kul som sjutton! Jag stortrivs verkligen. Måste göra prov och hittills har jag inte varit sämre än 92% fel och man måste ha 80% för att bli godkänd, så godkänd är jag. Bara att hoppas på att det leder till en anställning så småningom. Det finns 4 stycken butiker på vettigt pendlingsavstånd så ett vik eller anställning på någon av dom vore ju helt okej tycker jag.
Medans barnen varit borta har sambon både köpt blommor och bjudit på bio, samt följt med på Scrapbookingmässa... han är bra goo han...
Idag är humöret mer än under isen. Jag vet inte hur jag ska orka med vintern när kroppen redan är i krig med mig... Nu kommer de här upp och nerdagarna då sinnet åker berg- och dalbana. Just idag känns det som om jag inte kommer att orka en dag till... Men sånna dagar har jag haft flera av...
Nu fick jag i varje fall ihop ett par rader, nu ska jag ge mig i lag med disken...
Jag har lixom ingen ork till att skriva men jag ska försöka få ihop några rader i varje fall.
Hur det gick i kyrkovalet har jag faktiskt ingen riktig koll på, inte än i varje fall. Kyrkans kvarnar mal långsamt.
Ludvig och Lovisa har varit bortresta i 10 dagar och kommer hem idag. Dom har varit hos sin pappa som bor i New York. Dom har haft jätteroligt och jag har saknat dom som sjutton, det märks att jag är van att ha mina barn hos mig hela tiden. Jag saknar deras storasyster med som sjutton, men hon är ju "vuxen" nu men vad spelar det för roll - saknaden finns där hela tiden. Men jag antar att det är en saknad varje förälder har som har vuxna barn. Barn kommer de ju att vara hela livet.
Annars --- jo, jag har fått en praktikplats på Jysk här i byn och det är kul som sjutton! Jag stortrivs verkligen. Måste göra prov och hittills har jag inte varit sämre än 92% fel och man måste ha 80% för att bli godkänd, så godkänd är jag. Bara att hoppas på att det leder till en anställning så småningom. Det finns 4 stycken butiker på vettigt pendlingsavstånd så ett vik eller anställning på någon av dom vore ju helt okej tycker jag.
Medans barnen varit borta har sambon både köpt blommor och bjudit på bio, samt följt med på Scrapbookingmässa... han är bra goo han...
Idag är humöret mer än under isen. Jag vet inte hur jag ska orka med vintern när kroppen redan är i krig med mig... Nu kommer de här upp och nerdagarna då sinnet åker berg- och dalbana. Just idag känns det som om jag inte kommer att orka en dag till... Men sånna dagar har jag haft flera av...
Nu fick jag i varje fall ihop ett par rader, nu ska jag ge mig i lag med disken...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)