En psalm till stöd

Hur kunde det gå så här,
att kärlekens glöd försvann,
att känslan dog ut,
vår kärlek tog slut,
och vi gick ifrån varann?

Jag önskar att du gjort mer
och varit ett bättre stöd.
När livet blev hårt
blev löftet för svårt
om kärlek i lust och nöd.

Jag önskar att jag gjort mer
att dela ditt skratt, din gråt,
men jag blev feg
att ta steg för steg
tills döden skiljer oss åt.

Det jag vågar hoppas nu,
den längtan som räddar mig,
är att jag en dag
kan säga att jag
förlåter mig själv och dig.

Jag vågar mig på en bön,
och hoppas att få till svar,
att sveket blev kort,
dess bild tynar bort,
men minnet av liv finns kvar.

De av er som läser här och som känner mig vet att jag är kristen. Ni blir nog inte så förvånade över denna dikt. Ni som just lärt känna mig kanske tror att ni kommit fel men ni är helt rätt.
Ni som kommit förbi av en slump, läs och fundera över vad jag är för tjej.

Det jag ber er om är att ta vara på er vardag. Har ni någon att älska i ert liv, ta vara på den kärleken. Låt den leva, stäng den inte inne, förringa den inte, förfalska den inte. Var ärlig mot dem du älskar, ställ de svåra frågorna när de kommer istället för att sopa dem under mattan i väntan på andra dagar. Till slut blir högen av frågor allt för stor att hantera och då faller den ner och allt för mycket kan gå till spillo som var menat att finnas kvar. Anklaga inte de du älskar för saker, fråga istället vad sanningen är. Ta vara på det du har innan det är för sent, du kan förlora det alltför snabbt och allt för onödigt.