Todays raport

Helt otrolig - sov inatt! Efter att ha sovit mer än uselt i över 1 vecka var kroppen helt slut. Somnade inatt av ren utmattning och feber, utan sömntablett. Vaknade vid 8, gick upp, slog på datorn och stängde av igen. Somnade om, vaknade vid 11 och undrade vart i helvete jag var någonstans. Tog ju inte så lång stund innan jag kom på vart jag var...

Idag... har vi väl inte gjort många knop. Jo, vi var ju på middag iofs. Det var trevligt att få äta gott med någon man tycker om. Och det leder mig osökt in på det där med att tycka om...

Man tycker ju om människor på olika sätt. Sina barn tycker man (oftast) om. Tyvärr finns det människor som både ignorerar och struntar i sina barn. Har hänt upprepade gånger att någon av barnen har varit tex sjuka då man fått ett ointresserat "aha" i luren. Eller ett, "ja, men ta henne till läkaren då!". Ja, men det är väl ändå klart att jag gör (hör ironin) men det skulle ju ha varit "roligt" att få lite intresse i andra änden av luren. Jag avgudar mina barn och gör det mesta för dem. Tyvärr har jag ibland varit ouppmärksam ibland vilket jag tyvärr inte kan göra ogjort och det är sorger jag alltid kommer att få leva med. Men jag behöver ju inte göra dem igen.

Sen är det de där med föräldrar. Har alltid varit pappas prinsessa och kommer nog alltid att vara det. Blandat med Storfjompan och lillfjompan. Jag älskar verkligen mina föräldrar. De går mig på nerverna ibland men den kärlek jag känner för dem och som dom har visat för mig nu när jag har det svårt har visat sig vara enorm. Längtar faktiskt efter en kram från mamma men för tillfället lär det ju dröja innan jag får det men att få höra hennes röst i telefon gör mycket.

Sen är det kompisarna. Kännt många folk har jag gjort genom åren, det blir oundvikligt när man håller på med tex kommunpolitik. Men jag har haft en del närmre vänner. Det är HSB, den där tjejen som alltid ställt upp i alla lägen. Och jag har ställt upp för henne när hon behövt mig. Vi fyller ofta i varandras meningar. Det är MexiMulle som stormade in i mitt liv när hon var 13 och jag 14. Fann varandra direkt och trots att vi vuxit upp, kommit ifrån varandra men funnit varandra igen så var det som om tiden stått stilla. Samma buslusta, samma pratighet... läckert.
Sen är det Micke. Har funnits där i bakgrunden sen 9:an och sen gick vi i samma klass ett tag på gymnasiet. En sån där kille som funnits där för mig när jag behövt honom. När vi träffas så pratar, pratar och pratar vi. Uttömmer alla frågor vi samlat på oss sen sist vi sågs. Pratar om hans liv, barn och sambo och lika om mitt. En sån där kille som kramar om mig hårt när jag är ledsen och förbannar alla män som någonsin kommit mig nära. Men jag har aldrig förbannat honom för på något sätt har han alltid funnits där. Sen är det min norrländske riddare. Var på studiebesök som han anordnat för mig uppe i den vackra staden Skellefteå. Och visst fann vi varandra, detta var för 4 år sedan. Vi fann gemenskap i hockeyn, udda musik och en massa annat. När hans liv blir svårt ringer han och undrar vad det är för fel på honom? Det är inget fel på honom och nu vet jag att han varit tillsammans med sin tjej i över 1 år och jag unnar honom all lycka som bara finns... för han finns där även han när jag behöver honom. En sån där vänvän.
Sen är det Mattias (sjukt roligt vi har haft), Johan (bus vi gjorde tillsammans med Mattias). Lena som var mitt lång och lerhalm sen 2:a klass. Vi hängde ihop tills jag flyttade efter 7:an. Nu har vi tagit upp kontakten och det är så roligt. Det är en del nya bekantskaper med som är färska och som jag vet att om jag får bestämma så blir de kvar där jag har dem alla - i mitt hjärta. Det är de som tycker om mig. Och det är en av dem jag ätit middag med idag. Tack min vän - dina kloka ord behövdes i dessa dagar och alla dessa är mina vänner och jag kommer alltid att finnas där för er.

Sen de där männen... vet sjutton inte vad jag ska säga. Min största kärlek dök upp när jag var vuxen och hade massa barn. Men även det gick åt helvete. Sen spelar det lixom ingen roll hur mycket man älskar någon så länge det inte finns tillit, när kärleken går över till hat. När kärleken går över till rädsla för vad som ska ske, när kärleken går över i en önskan att bara försvinna från jordens yta. Men älskat har jag ändå gjort... alla konstiga män...
"Vesa med bilen (försökte slänga ut mig från bilen men slutade med att jag slängde ut honom, fattar fortfarande inte riktigt hur det gick till... men det gick och jag kom ifrån honom med livet i behåll).
"Lasse med kniven" (när jag gjorde slut satte han en morakniv rakt in i låret, efter det riktade han kniven mot mig. Som tur var hade jag kompisar hemma just då som helt sonika skjutsade iväg honom).
"Kaj med psyksjuka Eva". (Vi var tillsammans sommaren efter min mc-olycka. Kärleken tog slut så småningom som den gör för tonåringar. Den gick över i vänskap istället, han blev mitt stöd när livet inte blev som det ska, han lånade mig sin lägenhet när han inte var hemma och jag skulle ut i Stockholm. Efter den dagen vi gjort slut fanns inte en tillstymelse till annat än vänskap kvar. Men han träffade Eva och hon var inte riktigt frisk. Någonstans. Idag kan jag se att det var sorgligt, det som hände men men. Eva trodde att det var något mellan Kaj och mig fortfarande, det var oerhört mycket känslor där... stora uppträdanden och hon skulle ta livet av sig hemma hos honom med STORA kökskniven. Alltså, hon skulle det. När jag tog kniven ifrån henne skar hon upp min handled och blodet sprutade. Jag var den som fick åka till sjukhuset och bli omplåstrad och blev nästan inspärrad på psyk på kuppen. Som tur var lyckades jag faktiskt få sjukhuset att förstå att det var inte mig de skulle oroa sig för... det var hon den där andra...

Ja, jisses... det var ju tur att det inte fortsatte sådär. Till det stora hela. Men jag har älskat och jag har gråtit. Jag har utstått så jävla mycket men nu är det slut med det. Jag har bestämt mig för att jag ska aldrig älska en man igen. Jag ska fortsätta älska mina barn, mina föräldrar och de näranära vänner jag har. Männen har gjort sitt i mitt liv. Jag är ensam nu, är inte gjord för att leva i parskap... Svårare än så lär det inte bli....

Och om jag någon gång mot all förmodan skulle trilla dit kan jag ju gå in och läsa det här inlägget och då konstatera att nej... det där med män är inte min grej eller så kan jag lika bra hoppa från den där bron då...