... för sina barn, sin omgivning eller för vem som helst.
Det är ju inte så svårt för den som läst här förut att förstå att jag plockar upp den kommentaren som lämnades på förra inlägget. Jag ska beröra två saker och den sista som är tagen helt ur luften lämnar jag därhän...:
Vad gäller barn och deras föräldrar;
Det är en helt normal utveckling hos ett barn att bo hos båda sina föräldrar. I de allra flesta fall vill barnen att föräldrarna skall bo tillsammans men verkligheten ser inte ut så i många familjer. Om detta inte fungerar vill barnen förr eller senare ofta bo hos den förälder som inte är boendeförälder - det är en normal utveckling för barn. Barnet kanske inte önskar bo heltid hos någon av föräldrarna men det vill kanske spendera mer tid hos den som inte är boendeförälder. Detta är helt naturligt. En del föräldrar gör sitt yttersta för att förhindra detta umgänge och tänker inte på att den de egentligen skadar är sitt eget barn och i slutändan kan ilskan gå ut över den förälder som aktivt förhindrar umgänget. Vi är många som tycker att detta förhindrande är helt fel. Varför kan inte föräldrar se att de försöker få bort en naturlig del av någon som borde få finnas på lika villkor i barnets liv? Vad är det som gör att någons hämnd mot en förälder kan få förstöra både en vuxens liv men även sitt eget barn? För det är ju oftast det det handlar om... Det är ändå ytterst få föräldrar som är så olämpliga som föräldrar att de inte bör få finnas i barnens liv - men många föräldrar har inte förmågan att hålla isär sin egen ilska och bitterhet från barnens bästa. Man gör det till sin livsuppgift att förhindra umgänge - och ja, ibland ger den andra föräldern upp. Även om det är sorgligt när det händer så är det ändå rätt förståeligt...
När min dotter valde att flytta till sin far berodde det inte på att hon ville bort från sin mamma. Det handlade om helt andra saker, om saker som hände i vårt liv. Om en längtan efter en far - mer en fråga om pappa ställde upp när hon behövde honom? Och det var en helt naturlig utveckling i hennes liv - och jag var och är stolt över henne för att hon tog det beslutet. Att på något sätt försöka hindra henne från att göra detta var en tanke jag aldrig tänkte över huvud taget. Jag vet att om jag gjort det så skulle jag ha gjort min dotter illa, jag hade gjort hennes far illa - jag hade gjort min familj illa. Jag har aldrig sagt ett ont ord om min dotters far till henne - till största del för att jag faktiskt inte har några onda ord att säga om honom. Visst - jag kan ha åsikter om att han valde att flytta till vårt grannland men människan som var hennes far tycker jag fortfarande om. Och han gav mig ett högt älskat barn - som vi älskar båda två och ingen av oss har rätt att hindra någon av oss ifrån att träffa vår dotter. För det är det hon är - vår dotter. Och vi älskar henne djupt för den underbara människa hon är.
Av samma anledning har jag valt att aldrig prata illa om de andra 2's far och mina personliga åsikter om hans beteende är ingenting jag någonsin har eller kommer diskutera med mina barn. Ja, tänk - de kanske någon gång skulle vilja bo hos honom och då ska de inte vara färgade av min åsikt om honom. Honom diskuterar jag möjligtvis med mina allra närmsta vänner eller min kurator - och inte med några som på något sätt skulle kunna få för sig att använda mina åsikter om honom negativt mot mina barn. Någon gång har de kanske sagt att "det skulle vara roligt att bo i USA" - för det är där deras far bor. Och notera väl då att det är inte deras far i sig som är det lockande - det är landet USA i sig. Men det viktigaste i det här resonemanget är ändå att det har faktiskt ingenting med mig som mamma att göra - det hade i så fall varit ett naturligt sätt för ett barn att inkludera sin far i sitt liv. Men nu ser inte livet ut så för mina barn och i dagsläget har de i princip ingen kontakt med sin far - något de valt själva. De har minimerat den lilla kontakt de har haft med honom till nästan noll - på helt eget mandat. Inte för att jag pratat illa om honom - utan för att de har tröttnat på att vänta på sin far helt enkelt... Men jag tänker ändå inte prata illa om honom med dom och den båt han sitter i har han satt sig i på helt egen hand och det är hans problem att ta sig ur den båten - inte mitt!
Och anledningen till att jag vet att det inte har med mig att göra är att jag får höra det varje dag - varje dag säger mina barn till mig att dom älskar mig - och jag säger till dom att jag älskar dom. Och anledningen till att jag får höra det är för att jag respekterar mina barn - och dom respekterar mig. Jag har fostrat mina barn till att få uttrycka sina åsikter - liksom jag uttrycker mina. Vi gör det med ett vårdat språk och det är mycket ovanligt att vi använder svordomar när vi pratar med och om varandra. Vi blir arga på varandra som alla andra familjer - men vi står inte och skriker åt varandra för vad skulle det tjäna till? Att skrika på varandra och inte respektera varandra genererar inte en trygg familjesituation - det genererar osäkerhet.
Det här för mig in på vad det innebär att vara en förebild - inte bara för sina barn utan även för sin omvärld. Vad innebär det att vara en god förebild? Ja, det innebär att ha några väl förankrade hörnbitar:
Respektera varje människa - och dennes åsikter. Jag utgår aldrig ifrån att jag är den som har rätt - för utifrån någon annans synvinkel kan jag ju ha alldeles fel. Det finns ingenting som säger att just jag har rätt. Men jag är alltid beredd att kämpa för min åsikt - men alltid utan att tappa respekten för de som inte delar min åsikt.
Se din omgivning - och låt din omgivning se dig. Att ignorera personer är inte så värst fint att göra. Man kan absolut missa att se någon, det tillhör mänskligheten men gör det inte aktivt. Få människor att känna sig närvarande, sedda och ge dom en tillhörighet. Man tycker inte om alla människor - men åter till respekten - respektera dom.
Du har alltid rätt till en åsikt - men du ska våga stå för din åsikt. Var sanningsenlig, ljug inte - säg bara rakt upp och ner hur det är men använd ett vårdat språk. Vågar du inte stå för din åsikt - berätta inte om den då. Var inte feg - våga vara stark istället. Och andra... har också rätt att ha en åsikt. Glöm aldrig det.
Alla människor i världen har ett värde - och alla människor är lika mycket värda. Oavsett bakgrund, religion, sexuell läggning, ekonomiskt utgångsläge - ja, allt detta är oväsentligt. Det enda som är viktigt är att människan finns. Alla människor - inte bara några.
Skrik inte åt varandra. Nedvärdera inte varandra. Stärk varandra istället - stå bakom varandra. Att leva i en skrikig miljö skapar inte trygghet, det skapar osäkerhet. Det bryter ner självkänslan om en förälder har en tendens till att fara ut med skrikiga ord, hota med straff eller bli så arg att man smäller igen dörren mitt framför nosen på sitt barn. Vill du ha ett osäkert barn - ja, varsegod! Bästa sättet är att skrika åt det...
Så nej - vi skriker inte så mycket här hemma. Och definitivt inte när något allvarligt faktiskt hänt - då gäller det att stötta dit barn och det gör du inte genom att skrika, gorma och slå dig för bröstet. Och kom ihåg - ingen tycker i längden om en person som blir arg titt som tätt... tänk på det när vännerna börjar försvinna och komma på ursäkter för att inte träffas...
Var ärlig mot dina barn. Visa att du själv varit ung, barn eller en ungspoling. Jag tror att en av anledningarna till att mina barn och jag pratar så mycket om vitt och brett, om saker som händer i skolan, saker vi är oroliga för, ungarnas kompisar och mycket, mycket mer. Jag har alltid varit busig, spontan, impulsiv, vetgirig, intelligent, moralisk, plikttrogen och lite mer. De saker jag gjorde som barn, ung, lite äldre - de berättar jag för mina barn. Ja, inte de allra smaskigaste detaljer - men jag berättar vad jag gjort. Jag är övertygad om att det är bättre för mina barn att veta om de tossiga sakerna jag gjort än att tro att deras mamma har noll upplevelser i sitt liv och ingen förståelse för hur vilsen man kan känna sig i livet som tonåring. För jag minns hur jag var - och jag vet hur jag är. Det är ingen större skillnad på mig då och mig nu... Och mina barn vet - och vi har en underbar kontakt och ja, vi pratar om det mesta.
Var närvarande - och om du inte kan vara fysiskt närvarande... ja, hör av dig i varje fall. Och om du inte får höra av dig till ditt barn - ge barnet en mobiltelefon som är barnets egna. Jag vet att mina barn ser det som om jag alltid varit närvarande hemma - detta trots att jag kunde jobba upp mot 60 timmar i veckan för ett par år sedan. Nu för tiden arbetar jag mindre men det finns en hel drös möten på kvällarna... och jag är borta men mina barn tycker jag är närvarande...
Och ja - jag lever som jag lär. Jag respekterar alla människor och deras åsikter. Jag behöver inte hålla med dom i sakfrågan men jag respekterar alltid deras åsikter. Jag ser människor och uppmuntrar dom. Jag är stark och plikttrogen och jag tillåter inte att någon sätter sig på mig och då ger jag svar på tal. Det är bara så.
Tyvärr känner jag till föräldrar som inte alls är som ovanstående. Som skriker, smäller i dörrar, håller på med mutor till barnen och får barnen att gråta... Jag har hört barn som ringer till sin andra förälder och ber om att få sova hos den utvalde (och sorgligt är att detta beteende ofta återfinns hos mammor). Jag har hört barn säga till sina föräldrar (och mena) att "jag hatar dig"... Och ja - ni har bäddat för det själv... helt själv!
Nä, nu är det godnatt - stora prinsessan kommer i morgon :D
torsdag 13 december 2012
måndag 10 december 2012
Torrt om fötterna är att föredra...
...när man blir anklagad för att vara mytoman... :P
Nu för tiden sätter jag inte ens kaffet i halsen när de fegaste av fegaste lämnar kommentarer. Ni vet - Anonym... De som är så fega att de inte ens vågar stå för sina kommentarer och gömmer sig bakom den falska blekhetens fana och skriver en dissande, påstående kommentar som anonym... Ja, om inte det är feghet i kommentarsfältet så vet inte jag vad som är att kallas för fegt. Det måste ju vara rätt tragiskt att ha åsikter som man inte vågar stå för - vilket uselt föredöme för tex om man har barn: "Ha gärna en åsikt lilla vän men tala för fan inte om att det är du som tycker något..." Det vore ju onödigt att lära sina barn att bli starka individer som har rätt att tycka saker - och att man ska stå för det man tycker... Nä, bättre att lära dom att bli fega små obetydliga stackare som ingen ändå bryr sig om för deras åsikter vågar de ändå inte stå för... Det är ju egentligen mer än sorgligt att inte våga stå för sina åsikter... Speciellt när de som lämnat dem har full koll på att jag har typ 4 stycken personer som säger sig känna mig som lämnar dessa kommentarer och med hjälp av IP-loggarna så har jag ju rätt snart koll på vem som varit i farten - och därför blir ju dessa anonyma kommenterar ännu mer patetiska... Stå för tusan för vad du tycker - eller lämna mig ifred så som jag lämnar dig ifred... Det är liksom under min värdighet att ens närma mig din eventuella blogg för att irritera mig på saker som jag ändå skiter i... Då jag inte skänker er mer än någon tanke alls så känns ni ju... bara... så... oerhört... värdelösa...
Men - för att bemöta det lilla påståendet om att inlägget om Prinsens vara eller icke vara i en drogutredning -
Mytoman är namnet på sig!! Ska vi börja med syftningsfelet i detta påståendet? Eller det kanske var så att du verkligen menade att du själv är mytoman??? Det är ju i sanningens namn så att de som går ut och anklagar på detta sättet vet att de rätt ofta befinner sig i utkanten av sanningshaltiga påståenden och därför känner sig utpekade när någon kommer med någonting som låter helt otroligt - men som faktiskt är helt sant...
1 - Du tror väl ändå inte att jag skulle skriva ett helt inlägg som behandlar min sons eventuella drogmissbruk - om det vore så att han nyttjade droger? Vad är liksom nyttan med att skriva ner sin son på ett sånt sätt? Vad har du för intelligenskvot - -8 eller???
2 - Då flertalet personer satt runt mig när jag fick sms:et från Lillprinsessan som skrev att polisen sökte mig och att jag visade detta sms för ett antal personer då vi under pausen pratade om varför polisen åker hem till någon och söker en person talar ju för sig själv... Samt att det var på mötet jag fick tipset om att åka ner till polisstationen...
3 - Har ju faktiskt en samtalslista som verifierar samtalen med den civila knarkspanaren...
4 - Har kvar uppsägningen av det telefonnummer som användes i narkotikasammanhang och har lämnat över det simkortet (hade det kvar) till polisen.
5 - Prinsen var skäligen misstänkt för ringa narkotikabrott när vi kom till polisen men efter att vi diskuterat, verifierat, lämnat alibi för samtliga gånger ändrades graden av misstanke från skäligen till enbart misstänkt efter förhöret där sonen med jämna mellanrum skulle få träffa herr civilspanare för att "hålla sig på banan" (samma bana som han iofs redan är inne på...). Och vad det gäller de superlativ som polisen gav mig som mamma så kan både sonen och herr polis tala om att det var just så han sa (och ja, jag känner honom från andra, icke polisiära, tillfällen...)
6 - Jag fick i uppdrag av polisen att ringa mobilleverantören för att få uppsägelsen av numret samt att ta reda på om det åter var i bruk och varför mitt namn och sonens namn kom upp när de sökte på telefonnumret. Vilket jag gjorde och eftersom att det numer går som ett kontantkortsnummer så står den senaste registrerade abonnemangsägaren fortfarande i vissa register - vilket då var vi (och vi är borttagna nu).
7 - Jag hittade killen som har Prinsens gamla telefonnummer på en sida som (vad jag fattar det som) mest ungdomar lägger upp bilder på. Den fungerar på samma sätt som tex Bilddagboken. Sidan heter Dayviews. Där står också killens namn - samma som min sons och det var också där jag upptäckte att han är född samma år som min son... Genom att söka på namnet på Facebook hittade jag också de vänner som är gemensamma beröringspunkter för båda dessa killar födda samma år med samma namn och som med ett par års mellanrum "delat" telefonnummer...
8 - Ja, jag lämnade över alla uppgifter till polisen som tackade mig för mitt grundliga arbete.
-----------
Jag kan inte tänka mig att Patetiska Anonym tycker att det är fel att man har en aktiv föräldragrupp som intresserar sig för sina ungdomar? Eller är det kanske det som åsyftas? Att man som förälder faktiskt bryr sig så mycket om sina barn att man dels delar med sig om knäppa saker (som man kanske ångrar) till sina barn för att liksom visa att "du är inte ensam om att ha det tufft som ungdom" och att man visar att "det är helt okej att göra fel när man växer upp" - men att man också ska ha stake att stå för det man gjort...
Eller är det så att jag skulle vara mytoman för att jag faktiskt väljer att inte skälla ut mina barn när sånt här händer? Jag kan skälla på mina barn, absolut - men när det händer saker som är riktigt allvarliga och där samtalet är viktigare och slutledningen det väsentliga - varför skulle jag då välja att skälla ut mina barn och därmed skrämma dom? Min uppgift som förälder är att alltid stå bakom mina barn - i glädje och sorg, i vått och torrt. Inte att skrämma dom till tystnad, inte att skälla ut dom så att dom tappar förtroende för mig utan att vårda vår gemenskap så att man klarar av eventuella svårigheter tillsammans...
Så - det var det där om att ha torrt om fötterna - speciellt när personer som Patetiska Anonym anklagar en med att fara med osanning - och jag kan ju också erkänna att det känns jävligt gött att kunna trycka ner dessa fakta i halsen på vederbörande... För vad är liksom meningen med att skriva saker som inte är sanna? Eller säga saker som inte är sanna?
Det skulle vara oerhört intressant att få veta vad det är jag skulle ha ljugit om, lilla obetydliga, patetiska Anonym... Vad är det som stör dig så? Att min omgivning ger mig oerhört mycket kredit för hur jag är som förälder? Att jag har en underbar kontakt med mina ungar som litar på sin mor i alla väder? Att det faktiskt är så att sonens namne faktiskt existerar, är född samma år och har hans gamla telefonnummer?
Eller är det helt enkelt så att du är så jävla avundsjuk för att jag lever ett liv fullt med vänner, har människor runt mig som älskar mig som jag är, att jag går ut och festar ibland, att jag är en jävligt bra mamma, att jag aldrig hört mina barn säga till mig att jag är dum i huvudet, att dom hatar mig eller dylikt? Eller att jag faktiskt vågar stå för de saker jag gör - dåliga som bra, att jag lever det liv jag vill leva och inte är avundsjuk på någon annan?
För hur står det till hos dig? Ringer dina vänner och ber om en spontan fika? Hänger du hos dina vänner och kreverar av skratt så att du får kramp i magen? Går du ut på middag, på hockey, på krogen med vännerna eller någon du bryr dig om bara så där spontant för att du helt enkelt känner för det? Drar du förbi en av vännerna när du är ledig och tar en spontan kaffe och blir kvar i ett par timmar (med eller utan barn...).
Eller nä, just det - så var det ju... Innanför dina väggar ser ju inte alls verkligheten ut som du försöker få det att se ut... Du har ju inte dom vännerna för du är ju egentligen rätt ensam där du lever i din patetiska, anonyma bubbla och ser sorgset på när de "vänner" du så avundsjukt skällt ut eller baktalat vågar leva livet och stå för det dom gör...
Tips från coachen - släpp på rocken, lyft din numer rätt feta häck och börja leva så ska du se att även du blir mindre bitter... Du vet, du missar det viktigaste som finns - du missar LIVET!!!
Nu för tiden sätter jag inte ens kaffet i halsen när de fegaste av fegaste lämnar kommentarer. Ni vet - Anonym... De som är så fega att de inte ens vågar stå för sina kommentarer och gömmer sig bakom den falska blekhetens fana och skriver en dissande, påstående kommentar som anonym... Ja, om inte det är feghet i kommentarsfältet så vet inte jag vad som är att kallas för fegt. Det måste ju vara rätt tragiskt att ha åsikter som man inte vågar stå för - vilket uselt föredöme för tex om man har barn: "Ha gärna en åsikt lilla vän men tala för fan inte om att det är du som tycker något..." Det vore ju onödigt att lära sina barn att bli starka individer som har rätt att tycka saker - och att man ska stå för det man tycker... Nä, bättre att lära dom att bli fega små obetydliga stackare som ingen ändå bryr sig om för deras åsikter vågar de ändå inte stå för... Det är ju egentligen mer än sorgligt att inte våga stå för sina åsikter... Speciellt när de som lämnat dem har full koll på att jag har typ 4 stycken personer som säger sig känna mig som lämnar dessa kommentarer och med hjälp av IP-loggarna så har jag ju rätt snart koll på vem som varit i farten - och därför blir ju dessa anonyma kommenterar ännu mer patetiska... Stå för tusan för vad du tycker - eller lämna mig ifred så som jag lämnar dig ifred... Det är liksom under min värdighet att ens närma mig din eventuella blogg för att irritera mig på saker som jag ändå skiter i... Då jag inte skänker er mer än någon tanke alls så känns ni ju... bara... så... oerhört... värdelösa...
Men - för att bemöta det lilla påståendet om att inlägget om Prinsens vara eller icke vara i en drogutredning -
Mytoman är namnet på sig!! Ska vi börja med syftningsfelet i detta påståendet? Eller det kanske var så att du verkligen menade att du själv är mytoman??? Det är ju i sanningens namn så att de som går ut och anklagar på detta sättet vet att de rätt ofta befinner sig i utkanten av sanningshaltiga påståenden och därför känner sig utpekade när någon kommer med någonting som låter helt otroligt - men som faktiskt är helt sant...
1 - Du tror väl ändå inte att jag skulle skriva ett helt inlägg som behandlar min sons eventuella drogmissbruk - om det vore så att han nyttjade droger? Vad är liksom nyttan med att skriva ner sin son på ett sånt sätt? Vad har du för intelligenskvot - -8 eller???
2 - Då flertalet personer satt runt mig när jag fick sms:et från Lillprinsessan som skrev att polisen sökte mig och att jag visade detta sms för ett antal personer då vi under pausen pratade om varför polisen åker hem till någon och söker en person talar ju för sig själv... Samt att det var på mötet jag fick tipset om att åka ner till polisstationen...
3 - Har ju faktiskt en samtalslista som verifierar samtalen med den civila knarkspanaren...
4 - Har kvar uppsägningen av det telefonnummer som användes i narkotikasammanhang och har lämnat över det simkortet (hade det kvar) till polisen.
5 - Prinsen var skäligen misstänkt för ringa narkotikabrott när vi kom till polisen men efter att vi diskuterat, verifierat, lämnat alibi för samtliga gånger ändrades graden av misstanke från skäligen till enbart misstänkt efter förhöret där sonen med jämna mellanrum skulle få träffa herr civilspanare för att "hålla sig på banan" (samma bana som han iofs redan är inne på...). Och vad det gäller de superlativ som polisen gav mig som mamma så kan både sonen och herr polis tala om att det var just så han sa (och ja, jag känner honom från andra, icke polisiära, tillfällen...)
6 - Jag fick i uppdrag av polisen att ringa mobilleverantören för att få uppsägelsen av numret samt att ta reda på om det åter var i bruk och varför mitt namn och sonens namn kom upp när de sökte på telefonnumret. Vilket jag gjorde och eftersom att det numer går som ett kontantkortsnummer så står den senaste registrerade abonnemangsägaren fortfarande i vissa register - vilket då var vi (och vi är borttagna nu).
7 - Jag hittade killen som har Prinsens gamla telefonnummer på en sida som (vad jag fattar det som) mest ungdomar lägger upp bilder på. Den fungerar på samma sätt som tex Bilddagboken. Sidan heter Dayviews. Där står också killens namn - samma som min sons och det var också där jag upptäckte att han är född samma år som min son... Genom att söka på namnet på Facebook hittade jag också de vänner som är gemensamma beröringspunkter för båda dessa killar födda samma år med samma namn och som med ett par års mellanrum "delat" telefonnummer...
8 - Ja, jag lämnade över alla uppgifter till polisen som tackade mig för mitt grundliga arbete.
-----------
Jag kan inte tänka mig att Patetiska Anonym tycker att det är fel att man har en aktiv föräldragrupp som intresserar sig för sina ungdomar? Eller är det kanske det som åsyftas? Att man som förälder faktiskt bryr sig så mycket om sina barn att man dels delar med sig om knäppa saker (som man kanske ångrar) till sina barn för att liksom visa att "du är inte ensam om att ha det tufft som ungdom" och att man visar att "det är helt okej att göra fel när man växer upp" - men att man också ska ha stake att stå för det man gjort...
Eller är det så att jag skulle vara mytoman för att jag faktiskt väljer att inte skälla ut mina barn när sånt här händer? Jag kan skälla på mina barn, absolut - men när det händer saker som är riktigt allvarliga och där samtalet är viktigare och slutledningen det väsentliga - varför skulle jag då välja att skälla ut mina barn och därmed skrämma dom? Min uppgift som förälder är att alltid stå bakom mina barn - i glädje och sorg, i vått och torrt. Inte att skrämma dom till tystnad, inte att skälla ut dom så att dom tappar förtroende för mig utan att vårda vår gemenskap så att man klarar av eventuella svårigheter tillsammans...
Så - det var det där om att ha torrt om fötterna - speciellt när personer som Patetiska Anonym anklagar en med att fara med osanning - och jag kan ju också erkänna att det känns jävligt gött att kunna trycka ner dessa fakta i halsen på vederbörande... För vad är liksom meningen med att skriva saker som inte är sanna? Eller säga saker som inte är sanna?
Det skulle vara oerhört intressant att få veta vad det är jag skulle ha ljugit om, lilla obetydliga, patetiska Anonym... Vad är det som stör dig så? Att min omgivning ger mig oerhört mycket kredit för hur jag är som förälder? Att jag har en underbar kontakt med mina ungar som litar på sin mor i alla väder? Att det faktiskt är så att sonens namne faktiskt existerar, är född samma år och har hans gamla telefonnummer?
Eller är det helt enkelt så att du är så jävla avundsjuk för att jag lever ett liv fullt med vänner, har människor runt mig som älskar mig som jag är, att jag går ut och festar ibland, att jag är en jävligt bra mamma, att jag aldrig hört mina barn säga till mig att jag är dum i huvudet, att dom hatar mig eller dylikt? Eller att jag faktiskt vågar stå för de saker jag gör - dåliga som bra, att jag lever det liv jag vill leva och inte är avundsjuk på någon annan?
För hur står det till hos dig? Ringer dina vänner och ber om en spontan fika? Hänger du hos dina vänner och kreverar av skratt så att du får kramp i magen? Går du ut på middag, på hockey, på krogen med vännerna eller någon du bryr dig om bara så där spontant för att du helt enkelt känner för det? Drar du förbi en av vännerna när du är ledig och tar en spontan kaffe och blir kvar i ett par timmar (med eller utan barn...).
Eller nä, just det - så var det ju... Innanför dina väggar ser ju inte alls verkligheten ut som du försöker få det att se ut... Du har ju inte dom vännerna för du är ju egentligen rätt ensam där du lever i din patetiska, anonyma bubbla och ser sorgset på när de "vänner" du så avundsjukt skällt ut eller baktalat vågar leva livet och stå för det dom gör...
Tips från coachen - släpp på rocken, lyft din numer rätt feta häck och börja leva så ska du se att även du blir mindre bitter... Du vet, du missar det viktigaste som finns - du missar LIVET!!!
Det blir ju lite upp- och...
...nedvänt ibland... Livet alltså...
Jag tror att den senaste veckan kommer att gå till historien som "en av livets värsta veckor" - eller något liknande...
Den började ju med polisförhöret som ju i och för sig slutade på ett bra sätt då ju Prinsen inte längre är misstänkt för någonting :D. Sen fortsatte det ju med detta snöfall... Och ja - vi bor i Sverige, vi får snö varje år, jag älskar snö och att göra snöänglar - men varför måste allt komma på en gång??? Vi blev totalt insnöade här i vår lilla by, ungarnas bussar blev inställda så vi var hemma alla tre. Som tur var kanske man ska säga så "valde" Lillprinsessan denna vecka att vara sjuk på... Prinsen och jag skottade snö så det stod härliga till - bara för att två timmar senare göra om proceduren igen. Precis när vi var färdiga så kom den jävla blåa traktorn och tömde som vanligt (!!!) snön på min uppfart så det var bara att fortsätta en halvtimma till... Sen kom jag i varje fall ut och kunde åka och handla mjölk och hämta paketen som kommit :) Men - man får inte vara glad för routern som skulle passa enligt hemsidan - vill ändå inte prata med vårt modem så den får gå tillbaka och en ny måste beställas.. SUCK!!! (Men resten fungerade i varje fall...:)
Ungarnas bussar var inställda i 3 dagar - ja, så är det när man bor på landet (varför hade jag inte lika tur när jag växte upp??? Då gick minsann bussarna i snöstormen... iofs körde den i diket ibland - men den gick!). På torsdagen när jag skulle till jobbet tog resan som vanligtvis tar ca 15 minuter istället 45 minuter! och de bilar som inte ens hade styrfart, svängde in på oplogade busshållplatser - ja, de blev stående där också för de körde fast... Med andra ord är det bättre att göra som jag i spårigt väglag: fast grepp om ratten och ca 50 km/h så håller man sig på vägen...
Efter jobbet var jag och köpte årskort på simhallen. Har fått två stycken FAR-recept, alltså "Fysisk Aktivitet på Recept", ett på simning och ett på gym. Eller rättare sagt Friskis & Svettis (som har gym). Nu är det dags att utmana kroppen mer än tidigare... Har gått på gym tidigare men behöver en PT och det får man på köpet när man har ett FAR-recept och dessutom så blir det billigare också. Förutom att utmana kroppen så ska jag nu ta tag i de där 5 kilona som är kvar till den vikt jag vill stanna på - och då står jag mitt i BMI-skalan för vad som är normalvikt :D. Någonting som inte har inträffat sen jag var runt 25 år och nu när jag kommit hit ska jag göra mitt allra yttersta för att stanna där jag är, Dercums till trots! Efter att ha köpt mitt årskort, varit på styrelsemöte på Folkets hus (där vi var 6 stycken - resten var insnöade) åkte jag till Snygga M för att bara vara lite... Det blev ju ingen simning idag för inflammationen i bröstkorgen sa effektivt stopp - jag hatar Tiezes nästan mer än Dercums men det är ju bara att lära sig leva med den skiten också. Jag hade vid detta laget så ont att jag inte pallade att köra bilen hem så jag åkte dit och softade. Det är skönt att ha en vän som Snygga M som man kan leka med ord med, skratta med, se på sport med, diskutera med och tja, liksom - bara vara med... 2 avsnitt med "Games of Thrones" och sen var jag såpass stillad att jag kunde åka mot hemmet...
På fredagen upptäcker vi att dörrhandtaget blivit sönderbrutet. Först trodde jag att det (faktiskt) var Prinsen som ryckt loss det men det visade sig sen att det inte var det utan att någon annan varit på vår bil... Så nu kom jag inte in i bilen - och jag som skulle på begravning. Som tur var hade jag tid på mig och ringde till tjejen jag skulle åka med som hade gott om tid på sig och kom förbi här hemma och hämtade mig. Det var en riktigt tung begravning där jag sade adjö till en vän jag har haft i 30 år... Väl hemkommen tog jag mig in i min bil och kunde åka och handla...
På söndagen då jag skulle på julmarknad och ha caféet på Folkets hus startar inte biljäveln! Nä, kanske inte så konstigt då vi hade 22 f*ckin' jvla minusgrader ute.. Som tur var fanns Finaste K hemma och kom över med startkablar och gav mig en för tidig julklapp: en motorvärmakabel :D - weeeeeeeee! Väl inne på Folkets hus gick allt som smort och till och med jag njöt av den finska tangon... Helgen avslutades helt perfekt med ett besök av Söta M som kom förbi på väg till jobbet...
Nu är det ny vecka, mer arbete men bäst av allt är att Storprinsessan kommer på torsdag!
Jag tror att den senaste veckan kommer att gå till historien som "en av livets värsta veckor" - eller något liknande...
Den började ju med polisförhöret som ju i och för sig slutade på ett bra sätt då ju Prinsen inte längre är misstänkt för någonting :D. Sen fortsatte det ju med detta snöfall... Och ja - vi bor i Sverige, vi får snö varje år, jag älskar snö och att göra snöänglar - men varför måste allt komma på en gång??? Vi blev totalt insnöade här i vår lilla by, ungarnas bussar blev inställda så vi var hemma alla tre. Som tur var kanske man ska säga så "valde" Lillprinsessan denna vecka att vara sjuk på... Prinsen och jag skottade snö så det stod härliga till - bara för att två timmar senare göra om proceduren igen. Precis när vi var färdiga så kom den jävla blåa traktorn och tömde som vanligt (!!!) snön på min uppfart så det var bara att fortsätta en halvtimma till... Sen kom jag i varje fall ut och kunde åka och handla mjölk och hämta paketen som kommit :) Men - man får inte vara glad för routern som skulle passa enligt hemsidan - vill ändå inte prata med vårt modem så den får gå tillbaka och en ny måste beställas.. SUCK!!! (Men resten fungerade i varje fall...:)
Ungarnas bussar var inställda i 3 dagar - ja, så är det när man bor på landet (varför hade jag inte lika tur när jag växte upp??? Då gick minsann bussarna i snöstormen... iofs körde den i diket ibland - men den gick!). På torsdagen när jag skulle till jobbet tog resan som vanligtvis tar ca 15 minuter istället 45 minuter! och de bilar som inte ens hade styrfart, svängde in på oplogade busshållplatser - ja, de blev stående där också för de körde fast... Med andra ord är det bättre att göra som jag i spårigt väglag: fast grepp om ratten och ca 50 km/h så håller man sig på vägen...
Efter jobbet var jag och köpte årskort på simhallen. Har fått två stycken FAR-recept, alltså "Fysisk Aktivitet på Recept", ett på simning och ett på gym. Eller rättare sagt Friskis & Svettis (som har gym). Nu är det dags att utmana kroppen mer än tidigare... Har gått på gym tidigare men behöver en PT och det får man på köpet när man har ett FAR-recept och dessutom så blir det billigare också. Förutom att utmana kroppen så ska jag nu ta tag i de där 5 kilona som är kvar till den vikt jag vill stanna på - och då står jag mitt i BMI-skalan för vad som är normalvikt :D. Någonting som inte har inträffat sen jag var runt 25 år och nu när jag kommit hit ska jag göra mitt allra yttersta för att stanna där jag är, Dercums till trots! Efter att ha köpt mitt årskort, varit på styrelsemöte på Folkets hus (där vi var 6 stycken - resten var insnöade) åkte jag till Snygga M för att bara vara lite... Det blev ju ingen simning idag för inflammationen i bröstkorgen sa effektivt stopp - jag hatar Tiezes nästan mer än Dercums men det är ju bara att lära sig leva med den skiten också. Jag hade vid detta laget så ont att jag inte pallade att köra bilen hem så jag åkte dit och softade. Det är skönt att ha en vän som Snygga M som man kan leka med ord med, skratta med, se på sport med, diskutera med och tja, liksom - bara vara med... 2 avsnitt med "Games of Thrones" och sen var jag såpass stillad att jag kunde åka mot hemmet...
På fredagen upptäcker vi att dörrhandtaget blivit sönderbrutet. Först trodde jag att det (faktiskt) var Prinsen som ryckt loss det men det visade sig sen att det inte var det utan att någon annan varit på vår bil... Så nu kom jag inte in i bilen - och jag som skulle på begravning. Som tur var hade jag tid på mig och ringde till tjejen jag skulle åka med som hade gott om tid på sig och kom förbi här hemma och hämtade mig. Det var en riktigt tung begravning där jag sade adjö till en vän jag har haft i 30 år... Väl hemkommen tog jag mig in i min bil och kunde åka och handla...
På söndagen då jag skulle på julmarknad och ha caféet på Folkets hus startar inte biljäveln! Nä, kanske inte så konstigt då vi hade 22 f*ckin' jvla minusgrader ute.. Som tur var fanns Finaste K hemma och kom över med startkablar och gav mig en för tidig julklapp: en motorvärmakabel :D - weeeeeeeee! Väl inne på Folkets hus gick allt som smort och till och med jag njöt av den finska tangon... Helgen avslutades helt perfekt med ett besök av Söta M som kom förbi på väg till jobbet...
Nu är det ny vecka, mer arbete men bäst av allt är att Storprinsessan kommer på torsdag!
onsdag 5 december 2012
Osannolikheter och sannolikheter...
... upptar just nu tankeverksamheten...
Vi fick ett besök i förra veckan. Jag var inte hemma men båda barnen var på plats och öppnade då det knackade på dörren. Utanför stod en kille och presenterade sig med att han kom från polisen och sökte mig. Då jag ju inte var hemma meddelade de polisen det och gav honom mitt telefonnummer. Sen messade dom mig och talade om att vi hade haft besök och jag undrade lika mycket som dom:
Varför hade polisen åkt hem till oss för att knacka på dörren? Hade vi gjort något? Hade det hänt något? Hade någon blivit skadad någonstans eller varför hade dom åkt de två milen ut till oss? Jag kunde ju helt enkelt inte stanna kvar på det mötet som jag var på så jag åkte helt enkelt över till polisen och klev in på stationen och pratade med ett befäl som ringde några telefonsamtal och sen återvände till mig och meddelade att den polis som sökt mig skulle höra av sig till mig och tog mitt telefonnummer. Efter ca 30 minuter ringde han upp - och jag fick världens chock! Det är inte lätt att chocka mig men den här gången lyckades det.
Min son var anklagad för att ha med personer som använder narkotika att göra...
Då jag känner min son, vet vilka han umgås med, vart han umgås någonstans, hur hans dag ser ut i minsta detalj så blev jag ändå inte speciellt orolig. Hade en långt samtal med herr Polis och vi bestämde träff dagen efter hemma hos mig - jag var lika mån som polisen om att det här måste utrönas... När herr Polis skulle komma hem till oss slumpade det sig tyvärr så att vi hade haft strömavbrott halva dagen och det var endast 16 grader inomhus och utan ström så vi bestämde att jag och Prinsen skulle komma till polisstationen på måndagen. Vid detta laget så hade polisen börjat inse att han var lite fel ute när det gäller min son...
Jag hade ett litet snack med Prinsen och om man kan se ut som ett ufo i ansiktet så var det det han såg ut som...
Så kom då måndagen, Prinsen mötte upp mig på jobbet och vi åkte iväg under falsk flagg då polisen bett mig att inte säga något till honom om att vi skulle träffas så officiellt skulle vi kolla på vinterskor. På väg till bilen sa jag vart vi skulle och han sa ingenting och av hans handlande förstod jag att han var inte ens orolig - lika lite orolig som hans mor var. Så kom vi då dit och träffade polisen... Prinsen fick frågan om droger och han gav ett så långt och välmotiverat svar till varför man inte ska hålla på med droger att både jag och polisen stirrade på honom...
Det är här sannolikheten kommer in: Sannolikheten att min son skulle hålla på med droger är lika med noll!
Nu fick vi reda på anledningen till att vi var där lite mer ingående: det telefonnummer som Prinsen hade för över 2 år sedan användes fortfarande och det till att konversera och bestämma träffar om när innehavaren och hans kompisar skulle träffas för att bland annat röka hasch... Och då började jag skratta - tanken i sig var så skrattretande. Nu är jag inte den mamman som gör mig speciellt många illusioner om att mina barn inte är som andra barn och vill pröva på olika saker men när det gäller droger är vi ju knappast vad som kan kallas för drogliberala... När polisen läste upp telefonnumret som användes kunde dessutom både jag och Prinsen redogöra för när vi slutade använda numret. Vi kunde också tala om vad han gjort de aktuella dagarna då detta skulle ha inträffat. Vi pratade med Polisen om MiniMaria och effekterna av droger och vad jag som förälder kan göra för att stävja drogmissbruk och till slut säger Polisen att han önskade att alla föräldrar de träffar på skulle vara som jag :)
När vi gick där ifrån var Prinsen inte längre skäligen misstänkt då han hade alibi för när dessa sammankomster inträffat, jag kan visa upp att telefonnumret är uppsagt för över 2 år sen och att han inte brukar träffa dessa killar aktivt utan de träffas när de åker buss ibland och ser varandra på stan någon gång.
Men då namnet på den som använde telefonnumret faktiskt är samma namn som min son har kunde inte misstanken om brott falla bort...
Ändå var Prinsen och jag helt lugna när vi åkte ifrån Polisstationen. För oss båda fanns det liksom ingen som helst anledning till oro. Så nu började operation leta skor, vilket ju faktiskt också stod på dagens "att göra-lista"....
En av "fördelarna" med att ha mig som mamma är att jag inte glömt hur det är att vara ung - och att jag har koll på vart barnen över tid har rört sig - så efter att ha tänt i öppna spisen, lagat mat, fixat med TV'n och annat satte jag mig ner och surfade runt på de sidor som finns där ungar av idag kan befinna sig och skam den som ger sig... Jag hittade min sons före detta telefonnummer...:
Och det är nu vi kommer till osannolikheterna... - så här:
Osannolikhet 1: Vi bodde nere i Göteborg när Prinsen hade detta nummer och jag sade upp det - 2009. Det numret har sedan, på något sätt, när det kom upp till återanvändning hamnade det i: samma stad som vi bor i nu!!!
Osannolikhet 2: Killen som nu använder det telefonnumret har samma namn som min son...
Osannolikhet 3: Prinsens namne som har telefonnumret är dessutom född samma år som sonen...
Hur stor är sannolikheten att detta inträffar? Det måste ju liksom vara nere på promillesannolikhet...
Så på tisdag morgon ringde polisen upp mig då jag ringde dom på måndagskvällen och jag talade om vem som hade numret nu, att det fanns mycket riktigt i Norrtälje, hos en kille med samma namn som Prinsen och som var årsbarn med honom. Polisen verifierade också att detta namn inte var okänt för honom. Men samtalets största behållning var ju naturligtvis att få höra att alla misstankar om Prinsens eventuella drogmissbruk nu var helt borta och att hans namn nu var struket ur utredningen! Samt att jag fick mycket kredit för det arbete jag lagt ner för att rentvå min son namn, att jag stöttat honom på ett bra sätt, tagit mitt ansvar som förälder utan att sänka min son och han avslutade återigen samtalet med att säga att "jag önskar att alla föräldrar var lika klarsynta och engagerade som du". Och vi finns faktiskt - vi är ett gäng föräldrar här i stan som tagit vårt ansvar, har en aktiv grupp på Facebook där vi meddelar varandra om vad som är på gång i stan, vi träffas och bjuder in olika som arbetar med ungdomar (polis, nattvandrare, ungdomsgård mm) för att ha just koll. Det "lustiga" är att vi som är med i denna grupp är också dom som verkligen levde bus under vår ungdom och är medvetna om saker och faror som finns runt om i samhället för våra ungar. Det är också vi som faktiskt fortfarande festar till och dansar på bardisken när vi går ut... Vi som inte glömt och som lever vårt liv - och som finns där för våra underbara ungar...
Och för mig är det så självklart att faktiskt stå bakom mina barn. Jag dömer aldrig någon förrän innan jag har alla fakta i målet. Även om mina barn gör dumma saker så är min uppgift att stödja dem och följa med dem i en process - och inte stjälpa dom och bli tex rosenrasande - för vad skulle det tjäna till? Det får troligen endast den effekten att mina barn drar sig undan mig, känner att de inte kan lita på mig, känna att mamma inte finns där för dom. Oavsett vad barnen gör - så är de mina barn och som förälder stöttar man sina barn och man älskar dom i alla lägen. Jag och barnen är väldigt öppna med vad vi gör och vi har högt i tak. Jag har inga som helst problem med att tala om en hel del av de dumheter som jag själv gjort när jag växte upp - jag är allt annat än ofelbar. Jag har gjort massor med misstag, massor med dumheter, lyckats hamna i den ena grejen efter den andra - och jag står för varenda ett av de sakerna som jag gjort. Jag delar med mig av en hel del av sakerna jag gjort till mina barn - just för att dom ska veta att "hey - min morsa vet vad hon snackar om"! Lite "been there - done that" - och det värsta jag vet är föräldrar som blir riksförbannade på sina barn när de gjort saker som inte är de bästa - stöd barnen, förklara på ett lugnt sätt vad som är rätt eller fel.
Fördöm det dom gjort - men fördöm inte dina barn! Tro på dom även om alla indicier visar på annat - det kan ju faktiskt vara så att anklagelserna är fel - så som i detta fall :)
Vi fick ett besök i förra veckan. Jag var inte hemma men båda barnen var på plats och öppnade då det knackade på dörren. Utanför stod en kille och presenterade sig med att han kom från polisen och sökte mig. Då jag ju inte var hemma meddelade de polisen det och gav honom mitt telefonnummer. Sen messade dom mig och talade om att vi hade haft besök och jag undrade lika mycket som dom:
Varför hade polisen åkt hem till oss för att knacka på dörren? Hade vi gjort något? Hade det hänt något? Hade någon blivit skadad någonstans eller varför hade dom åkt de två milen ut till oss? Jag kunde ju helt enkelt inte stanna kvar på det mötet som jag var på så jag åkte helt enkelt över till polisen och klev in på stationen och pratade med ett befäl som ringde några telefonsamtal och sen återvände till mig och meddelade att den polis som sökt mig skulle höra av sig till mig och tog mitt telefonnummer. Efter ca 30 minuter ringde han upp - och jag fick världens chock! Det är inte lätt att chocka mig men den här gången lyckades det.
Min son var anklagad för att ha med personer som använder narkotika att göra...
Då jag känner min son, vet vilka han umgås med, vart han umgås någonstans, hur hans dag ser ut i minsta detalj så blev jag ändå inte speciellt orolig. Hade en långt samtal med herr Polis och vi bestämde träff dagen efter hemma hos mig - jag var lika mån som polisen om att det här måste utrönas... När herr Polis skulle komma hem till oss slumpade det sig tyvärr så att vi hade haft strömavbrott halva dagen och det var endast 16 grader inomhus och utan ström så vi bestämde att jag och Prinsen skulle komma till polisstationen på måndagen. Vid detta laget så hade polisen börjat inse att han var lite fel ute när det gäller min son...
Jag hade ett litet snack med Prinsen och om man kan se ut som ett ufo i ansiktet så var det det han såg ut som...
Så kom då måndagen, Prinsen mötte upp mig på jobbet och vi åkte iväg under falsk flagg då polisen bett mig att inte säga något till honom om att vi skulle träffas så officiellt skulle vi kolla på vinterskor. På väg till bilen sa jag vart vi skulle och han sa ingenting och av hans handlande förstod jag att han var inte ens orolig - lika lite orolig som hans mor var. Så kom vi då dit och träffade polisen... Prinsen fick frågan om droger och han gav ett så långt och välmotiverat svar till varför man inte ska hålla på med droger att både jag och polisen stirrade på honom...
Det är här sannolikheten kommer in: Sannolikheten att min son skulle hålla på med droger är lika med noll!
Nu fick vi reda på anledningen till att vi var där lite mer ingående: det telefonnummer som Prinsen hade för över 2 år sedan användes fortfarande och det till att konversera och bestämma träffar om när innehavaren och hans kompisar skulle träffas för att bland annat röka hasch... Och då började jag skratta - tanken i sig var så skrattretande. Nu är jag inte den mamman som gör mig speciellt många illusioner om att mina barn inte är som andra barn och vill pröva på olika saker men när det gäller droger är vi ju knappast vad som kan kallas för drogliberala... När polisen läste upp telefonnumret som användes kunde dessutom både jag och Prinsen redogöra för när vi slutade använda numret. Vi kunde också tala om vad han gjort de aktuella dagarna då detta skulle ha inträffat. Vi pratade med Polisen om MiniMaria och effekterna av droger och vad jag som förälder kan göra för att stävja drogmissbruk och till slut säger Polisen att han önskade att alla föräldrar de träffar på skulle vara som jag :)
När vi gick där ifrån var Prinsen inte längre skäligen misstänkt då han hade alibi för när dessa sammankomster inträffat, jag kan visa upp att telefonnumret är uppsagt för över 2 år sen och att han inte brukar träffa dessa killar aktivt utan de träffas när de åker buss ibland och ser varandra på stan någon gång.
Men då namnet på den som använde telefonnumret faktiskt är samma namn som min son har kunde inte misstanken om brott falla bort...
Ändå var Prinsen och jag helt lugna när vi åkte ifrån Polisstationen. För oss båda fanns det liksom ingen som helst anledning till oro. Så nu började operation leta skor, vilket ju faktiskt också stod på dagens "att göra-lista"....
En av "fördelarna" med att ha mig som mamma är att jag inte glömt hur det är att vara ung - och att jag har koll på vart barnen över tid har rört sig - så efter att ha tänt i öppna spisen, lagat mat, fixat med TV'n och annat satte jag mig ner och surfade runt på de sidor som finns där ungar av idag kan befinna sig och skam den som ger sig... Jag hittade min sons före detta telefonnummer...:
Och det är nu vi kommer till osannolikheterna... - så här:
Osannolikhet 1: Vi bodde nere i Göteborg när Prinsen hade detta nummer och jag sade upp det - 2009. Det numret har sedan, på något sätt, när det kom upp till återanvändning hamnade det i: samma stad som vi bor i nu!!!
Osannolikhet 2: Killen som nu använder det telefonnumret har samma namn som min son...
Osannolikhet 3: Prinsens namne som har telefonnumret är dessutom född samma år som sonen...
Hur stor är sannolikheten att detta inträffar? Det måste ju liksom vara nere på promillesannolikhet...
Så på tisdag morgon ringde polisen upp mig då jag ringde dom på måndagskvällen och jag talade om vem som hade numret nu, att det fanns mycket riktigt i Norrtälje, hos en kille med samma namn som Prinsen och som var årsbarn med honom. Polisen verifierade också att detta namn inte var okänt för honom. Men samtalets största behållning var ju naturligtvis att få höra att alla misstankar om Prinsens eventuella drogmissbruk nu var helt borta och att hans namn nu var struket ur utredningen! Samt att jag fick mycket kredit för det arbete jag lagt ner för att rentvå min son namn, att jag stöttat honom på ett bra sätt, tagit mitt ansvar som förälder utan att sänka min son och han avslutade återigen samtalet med att säga att "jag önskar att alla föräldrar var lika klarsynta och engagerade som du". Och vi finns faktiskt - vi är ett gäng föräldrar här i stan som tagit vårt ansvar, har en aktiv grupp på Facebook där vi meddelar varandra om vad som är på gång i stan, vi träffas och bjuder in olika som arbetar med ungdomar (polis, nattvandrare, ungdomsgård mm) för att ha just koll. Det "lustiga" är att vi som är med i denna grupp är också dom som verkligen levde bus under vår ungdom och är medvetna om saker och faror som finns runt om i samhället för våra ungar. Det är också vi som faktiskt fortfarande festar till och dansar på bardisken när vi går ut... Vi som inte glömt och som lever vårt liv - och som finns där för våra underbara ungar...
Och för mig är det så självklart att faktiskt stå bakom mina barn. Jag dömer aldrig någon förrän innan jag har alla fakta i målet. Även om mina barn gör dumma saker så är min uppgift att stödja dem och följa med dem i en process - och inte stjälpa dom och bli tex rosenrasande - för vad skulle det tjäna till? Det får troligen endast den effekten att mina barn drar sig undan mig, känner att de inte kan lita på mig, känna att mamma inte finns där för dom. Oavsett vad barnen gör - så är de mina barn och som förälder stöttar man sina barn och man älskar dom i alla lägen. Jag och barnen är väldigt öppna med vad vi gör och vi har högt i tak. Jag har inga som helst problem med att tala om en hel del av de dumheter som jag själv gjort när jag växte upp - jag är allt annat än ofelbar. Jag har gjort massor med misstag, massor med dumheter, lyckats hamna i den ena grejen efter den andra - och jag står för varenda ett av de sakerna som jag gjort. Jag delar med mig av en hel del av sakerna jag gjort till mina barn - just för att dom ska veta att "hey - min morsa vet vad hon snackar om"! Lite "been there - done that" - och det värsta jag vet är föräldrar som blir riksförbannade på sina barn när de gjort saker som inte är de bästa - stöd barnen, förklara på ett lugnt sätt vad som är rätt eller fel.
Fördöm det dom gjort - men fördöm inte dina barn! Tro på dom även om alla indicier visar på annat - det kan ju faktiskt vara så att anklagelserna är fel - så som i detta fall :)
tisdag 4 december 2012
Ja, vart tog tiden...
... vägen? Ja, inte har den stannat kvar här hos mig i varje fall och det är jag glad för. Att tiden försvinner innebär att det snart är Lucia och Storprinsessan ska hämtas på Arlanda - och ju mer som händer runt mig - desto snabbare är ju dagen här då hon ska komma alldeles, alldeles snart... (och sen går tiden alltid för fort innan hon åker igen men men...)
Det finns delar i det som hänt sen förra onsdagen som jag verkligen skulle vilja vara utan... Jag lovar - jag ljuger inte en sekund om att de senaste dagarna skulle jag kunna vara utan - men ändå inte för samtidigt har det hänt saker som jag inte vill vara utan. Och jag har lärt mig saker... Jag har verkligen fått mig själv rannsakad och det har varit nyttig. Jag har också fått beröm för att jag är så stabil i mitt föräldraskap - och det värmer ska ni veta. Jag har fått höra att det märks verkligen att jag har koll på mina barn, att jag fostrar dom med en varm, fast och omtänksam hand, att jag stöttar dom istället för stjälper dom och att jag finns där. Och det är inte mina barn som har sagt det denna gång utan det kommer från helt annat håll. Ett högst oväntat håll - men från ett håll som gör att jag verkligen tar till med det som sagts till 100%. Men det har varit ett par dagar då jag levt med en oro jag nog aldrig känt förut. Eller oro är nog fel att kalla det för - jag har levt med en undran och idag, när vi kommit hem och jag fått reda på vad/vem som var boven i det hela så kände jag en sån lättnad som gjort helt rätt när jag dessa dagar har hanterat min omvärld på det sätt som jag gjort. Så oerhört skönt helt enkelt - och på något sätt hoppas jag att alla föräldrar får gå igenom det jag gjort dessa dagar och i slutändan få känna den stolthet över barnen som jag har fått göra dessa dagar, få känna att din spontana tanke om dina egna barn var helt rätt. Att du visade för dom att du finns där i de svåraste lägena, att du tror på dom - ge din kärlek och få kärleken tillbaka! Och sjutton vad jag älskar er!!!
I lördags var vi på bokmässa - Lillprinsessan har varit med i ett skrivarprojekt som heter "Ung berättare". När jag fick hennes bok i handen kände jag mig så stolt över min lilla prinsessa. Samma stolthet som jag kände när hennes storasyster stått på scenen och underhållit oss. Samma stolthet som jag kände när Prinsen fått sina scoututmärkelser... och samma stolthet kände jag över hennes bok. När jag läst färdigt den så grät jag för boken är så vacker. Nu är jag ju part i målet men när vi varit på bokmässan, Lillprinsessan varit med och intervjuat en författare på scenen, och vi var på väg hem så insåg jag att det var inte bara jag som tyckte att hennes bok är underbar - den känslan delades också med hennes lärare. Det var egentligen bara hennes lärare i svenska och hennes mentor som skulle läsa böckerna men Lillprinsessans bok har vandrat runt i lärargruppen och dessa lärare kom fram till mig fulla av beundran över det hon skrivit. Lärare som jag inte hade en aning om vilka det var men som kom fram, tog i hand och talade om för mig att "det var bland det vackraste de läst" och att "är hon bara 13 år och har skrivit så vackert"? Och ja - hon är 13 år och ja, det var så vackert...
Och stolt över Storprinsessan blev jag när hon klarat av ännu en tenta... Det har verkligen varit dagar som speglats av mina underbara barn - och det de åstadkommer i världen :D
Annars... tja - vad ska man säga??? Ständiga strömavbrott... det vill säga 13 stycken inom loppet av 1,5 dygn... och det sista tog knäcken på TV'n som helt plötsligt sa "Poff" och no more TV :(. Får ut lite pengar på min hemförsäkring så nu kommer operation "leta så billig TV som möjligt som pratar med resten av världen och som inte kostar skjortan och hela armen... så för tillfället kollar vi på en 14 tums TV och det är liiiite skillnad mot 42 tum dådå... Men det funkar...
Sen kör vi med massor av snö nu för tiden - och sträng kyla... men det ska bli bättre med kylan vad jag har förstått - och det tackar vi för!
Tjing tjong - dags att sova... läkarbesök, jobb, möte och kör i morgon - blir en lång dag, mina vänner!
Det finns delar i det som hänt sen förra onsdagen som jag verkligen skulle vilja vara utan... Jag lovar - jag ljuger inte en sekund om att de senaste dagarna skulle jag kunna vara utan - men ändå inte för samtidigt har det hänt saker som jag inte vill vara utan. Och jag har lärt mig saker... Jag har verkligen fått mig själv rannsakad och det har varit nyttig. Jag har också fått beröm för att jag är så stabil i mitt föräldraskap - och det värmer ska ni veta. Jag har fått höra att det märks verkligen att jag har koll på mina barn, att jag fostrar dom med en varm, fast och omtänksam hand, att jag stöttar dom istället för stjälper dom och att jag finns där. Och det är inte mina barn som har sagt det denna gång utan det kommer från helt annat håll. Ett högst oväntat håll - men från ett håll som gör att jag verkligen tar till med det som sagts till 100%. Men det har varit ett par dagar då jag levt med en oro jag nog aldrig känt förut. Eller oro är nog fel att kalla det för - jag har levt med en undran och idag, när vi kommit hem och jag fått reda på vad/vem som var boven i det hela så kände jag en sån lättnad som gjort helt rätt när jag dessa dagar har hanterat min omvärld på det sätt som jag gjort. Så oerhört skönt helt enkelt - och på något sätt hoppas jag att alla föräldrar får gå igenom det jag gjort dessa dagar och i slutändan få känna den stolthet över barnen som jag har fått göra dessa dagar, få känna att din spontana tanke om dina egna barn var helt rätt. Att du visade för dom att du finns där i de svåraste lägena, att du tror på dom - ge din kärlek och få kärleken tillbaka! Och sjutton vad jag älskar er!!!
I lördags var vi på bokmässa - Lillprinsessan har varit med i ett skrivarprojekt som heter "Ung berättare". När jag fick hennes bok i handen kände jag mig så stolt över min lilla prinsessa. Samma stolthet som jag kände när hennes storasyster stått på scenen och underhållit oss. Samma stolthet som jag kände när Prinsen fått sina scoututmärkelser... och samma stolthet kände jag över hennes bok. När jag läst färdigt den så grät jag för boken är så vacker. Nu är jag ju part i målet men när vi varit på bokmässan, Lillprinsessan varit med och intervjuat en författare på scenen, och vi var på väg hem så insåg jag att det var inte bara jag som tyckte att hennes bok är underbar - den känslan delades också med hennes lärare. Det var egentligen bara hennes lärare i svenska och hennes mentor som skulle läsa böckerna men Lillprinsessans bok har vandrat runt i lärargruppen och dessa lärare kom fram till mig fulla av beundran över det hon skrivit. Lärare som jag inte hade en aning om vilka det var men som kom fram, tog i hand och talade om för mig att "det var bland det vackraste de läst" och att "är hon bara 13 år och har skrivit så vackert"? Och ja - hon är 13 år och ja, det var så vackert...
Och stolt över Storprinsessan blev jag när hon klarat av ännu en tenta... Det har verkligen varit dagar som speglats av mina underbara barn - och det de åstadkommer i världen :D
Annars... tja - vad ska man säga??? Ständiga strömavbrott... det vill säga 13 stycken inom loppet av 1,5 dygn... och det sista tog knäcken på TV'n som helt plötsligt sa "Poff" och no more TV :(. Får ut lite pengar på min hemförsäkring så nu kommer operation "leta så billig TV som möjligt som pratar med resten av världen och som inte kostar skjortan och hela armen... så för tillfället kollar vi på en 14 tums TV och det är liiiite skillnad mot 42 tum dådå... Men det funkar...
Sen kör vi med massor av snö nu för tiden - och sträng kyla... men det ska bli bättre med kylan vad jag har förstått - och det tackar vi för!
Tjing tjong - dags att sova... läkarbesök, jobb, möte och kör i morgon - blir en lång dag, mina vänner!
onsdag 28 november 2012
Irritation, Frustration, Glädje...
... och allt annat som finns runt omkring en...
Men egentligen känns livet som ett stort SKJUT MIG! men Finaste K säger att den här är bättre än den modell jag brukar köra (--- > ):
Tja, jag vet inte, jag tycker ju rätt mycket om den här modellen av Skjut mig i huvudet! (---> ):
Men då jag inte är speciellt självmordsbenägen av mig så är det nog så att Finaste K nog har rätt...
Dagen idag blev ju kanske inte som jag planerat den - men jag hoppas att den avslutas helt okej... Det här är en av de där dagarna då man säkert gjort bäst i att ligga kvar i myssängen, borrat ner huvudet i kudden och bara varit... men det funkade ju inte! Så det var ju bara att stiga upp och attackera dagen på bästa sätt...
Igår ansökte jag om skilsmässa från höfterna men nä, de vill inte - så det var ju bara att attackera dagen med höfterna släpandes efter sig. Fastnade framför öppna spisen och pratade med Söta L och Bästa M på chatten och gjorde upp planer för i dag, i kväll och .... framtid??? Tja, vilken framtid kan man ju fundera över...?
Idag kom det där ovädret dådå och byte av däck ett måste! Ja - varför göra det när man kan få hjälp när man kan göra det i snöslaskoväder helt själv? Verkar ju.... sinnesjukt onödigt! Så därför gjorde jag det idag... Men innan jag kom så långt så måste jag ju upprepa gårdagens misstag en gång till... Igår råkade jag av misstag välta ut en halv mugg kaffe i Snygga M's knä (som väl inte blev så lycklig...) och idag lyckades jag kasta in ett helt kaffeglas MED kaffe i mikrovågsugnen och kaffe spred sig i hela mikron och köksbänken.... och ohhh!!! vad lycklig jag blev (<--skjut mig="mig" skjut--="skjut--">
Men hur som helst - på med dom röda fina termobyxorna (snöslaskstorm, blött, kallt = röda termobyxor) ut till bilen, fram med domkraft och fällkors... utekaffemuggen hängde ju som alltid med! Tar ut däcken och upptäcker att det ena har väldigt lite luft i sig så det var bara att slänga in det i bakluckan och iväg till macken för att lufta däcket - så långt var allt bra... Upp med bilen på domkraften och nästan uppe - så viker sig fanskapet!!! Jamen... varför inte liksom???
Letar i förtvivlan fram en annan domkraft och får upp bilen på den istället och får loss den andra utan att den viker sig helt. Byter så 3 av däcken, går som smort - men så kommer det fjärde och det sitter som berget! Och naturligtvis så välter jag kaffemuggen så nu har jag vält ut 3 kaffemuggar inom loppet av 24 timmar.... men seriöst??? Sånt händer ju bara inte... eller jo - det händer mig!
Ringer till Finaste K som kommer som ett gehu och hjälper den utsatta damen i nöd. Tänk vad bra det är med vänner som verkligen finns där när man akut behöver dom och att man vet att man kan bara kan ringa och dom säger typ "ge mig fem minuter så är jag där". På tal om det där med att hjälpa och erbjuda hjälp:
Jag avskyr när människor tror att man förväntar sig något tillbaka bara för att man hjälper dom, ställer upp eller bara finns där för dom - för det är så man inte gör! Erbjuder man någon sin hjälp ska man göra det med rent hjärta utan att förvänta sig något tillbaka. Jag erbjuder min hjälp utan baktankar, förväntar mig inget tillbaka - jag gör det för att jag vill göra det. Ville jag inte göra det - skulle jag ju inte erbjuda mig eller vad det nu än handlar om... Blir så besviken när människor ska börja tjaffsa om "vad man ska ha för det eller det" - men herregu' - vart tog medmänskligheten vägen om det nu är så att man alltid ska förvänta sig saker tillbaka? Lägg ner för fanken!!!
Jaja - en varm kram fick Finaste K hur som helst, lite prat om helgen som varit och sen ett "vi ses ikväll"... Ikväll är det möte och där ska det tas vilka som ska in i Utbildningsnämnden eller flyttas upp till ordinarie efter lite omredigering i gruppen... Efter det ska jag ut på festligheter och det passar nog rätt bra ikväll - nu har snön fallit nästan hela dagen och gått från snöslaskmodell till snömodell och lite kyla så det blir nog svinhalt ikväll så det är nog bäst att stanna kvar i Storbyn...
...där Bästa M ska fortsätta på den inslagna linjen att lära mig att dricka rödvin! Ja, alltså - jag har avskytt rödvin sen min första fylla som var på rödvin men i fredags föll det sig så att Snygga M bjöd på rödvin - och jag smakade och tyckte dessutom att det var gott!!! Men fatta? Jag som verkligen hatar rödvin... Men 2 glas fick jag i mig :) Så ikväll tyckte Bästa M att vi kunde fortsätta projekt lära Cathskatt att dricka rödvin...
Men innan jag kommer så långt så kanske jag ska klä på mig lite nu när jag torkat efter dagens uteövning... där jag dessutom upptäckte att förutom vilt sex så är tydligen däckbyte ett fullgott utbyte för att lindra höftsmärtorna... men det är fan så mycket roligare att ha vilt sex när man har ont i höfterna än att ställa sig och byta däck på bilen...
Men egentligen känns livet som ett stort SKJUT MIG! men Finaste K säger att den här är bättre än den modell jag brukar köra (--- > ):
Hon kom gående nerför gatan
En perfekt trettiåtta
Hon hade svart klänning
Svart hår
Och natten runtom henne
Var fylld av hägg och syrén
Mitt i november var hon ett andetag
Av nordisk vår
Jag kunde ha gått åt sidan
Jag kunde ha läst min läxa igen
Jag kunde ha tagit mej för pannan
Som andra män
Men hon bar på Bhagavad Gita
Hon bar på en sorg
Som om hon sett för mycket
Under för få år
Hon var lämnad kvar
Bland sina sista dar.
Hon sa:
Skjut mej med din lyckopil
Ta mej med i din vilsna bil
Kör vart du vill
Åt öst eller väst
Ta den väg som håller bäst
Skjut mej med din lyckopil
Kör mej till Kairo
Eller Rouget de Lisle
Ta mej bort från den här stan i natt
Ta mej med och
Fyll mitt liv med skratt.
Hon sa: Änglarna
Har varit med mej
Ifrån Fuji till Minneapolis
Dom har stått mej bi
På Manhattan och i Rom
Nu är jag hemma här igen
Med min ande och poesi
Jag är en fri kvinna
Det är min rikedom
Plötsligt brann en blixt av
Från en gammal Polaroid
Och hon höll fram en bild
Och sa: det här är du
Du är vacker, du är man
I dina ögon ylar en varg
Kom och gå över gränsen
In till min egendom
Oh jag var lämnad kvar
Som i mina första dar
Hon sa:
Skjut mej med din lyckopil
Ta mej med i din vilsna bil
Kör vart du vill
Åt öst eller väst
Ta den väg som håller bäst
Skjut mej med din lyckopil
Kör mej till Kairo
Eller Rouget de Lisle
Ta mej bort från den här stan i natt
Ta mej med och
Fyll mitt liv med skratt.
Nere i city klappar bankerna ihop
Ingen pratar längre
Bara skrik och rop
Och dom unga dom sätter allt på ett kort
Dom vill ha allt
Och dom vill ha det fort.
Hon sa:
Skjut mej med din lyckopil
Ta mej med i din vilsna bil
Kör vart du vill
Åt öst eller väst
Ta den väg som håller bäst
Skjut mej med din lyckopil
I och för sig har jag en, nä två, stycken svarta klänningar i storlek 38 men den senaste klänningen jag köpte var i storlek 36 men men... dock har jag inte svart hår... Ja, jag bär på inte bara en sorg utan flera och har ju faktiskt sett mer än vad jag borde ha sett. Jag är speciallist på att bara slänga mig in i "den där" bilen och säga "kör" och det är när jag får utlopp för dessa sakerna jag blir tillfreds och jag är idag en fri kvinna i kropp, själ och ande... och skrattet är en viktig ingrediens i mitt liv... Tja, Finaste K kanske har rätt...? (och ja, jag vet att inte hela låten är med men hittar ingen annan video...)
Tja, jag vet inte, jag tycker ju rätt mycket om den här modellen av Skjut mig i huvudet! (---> ):
Men då jag inte är speciellt självmordsbenägen av mig så är det nog så att Finaste K nog har rätt...
Dagen idag blev ju kanske inte som jag planerat den - men jag hoppas att den avslutas helt okej... Det här är en av de där dagarna då man säkert gjort bäst i att ligga kvar i myssängen, borrat ner huvudet i kudden och bara varit... men det funkade ju inte! Så det var ju bara att stiga upp och attackera dagen på bästa sätt...
Igår ansökte jag om skilsmässa från höfterna men nä, de vill inte - så det var ju bara att attackera dagen med höfterna släpandes efter sig. Fastnade framför öppna spisen och pratade med Söta L och Bästa M på chatten och gjorde upp planer för i dag, i kväll och .... framtid??? Tja, vilken framtid kan man ju fundera över...?
Idag kom det där ovädret dådå och byte av däck ett måste! Ja - varför göra det när man kan få hjälp när man kan göra det i snöslaskoväder helt själv? Verkar ju.... sinnesjukt onödigt! Så därför gjorde jag det idag... Men innan jag kom så långt så måste jag ju upprepa gårdagens misstag en gång till... Igår råkade jag av misstag välta ut en halv mugg kaffe i Snygga M's knä (som väl inte blev så lycklig...) och idag lyckades jag kasta in ett helt kaffeglas MED kaffe i mikrovågsugnen och kaffe spred sig i hela mikron och köksbänken.... och ohhh!!! vad lycklig jag blev (<--skjut mig="mig" skjut--="skjut--">
Men hur som helst - på med dom röda fina termobyxorna (snöslaskstorm, blött, kallt = röda termobyxor) ut till bilen, fram med domkraft och fällkors... utekaffemuggen hängde ju som alltid med! Tar ut däcken och upptäcker att det ena har väldigt lite luft i sig så det var bara att slänga in det i bakluckan och iväg till macken för att lufta däcket - så långt var allt bra... Upp med bilen på domkraften och nästan uppe - så viker sig fanskapet!!! Jamen... varför inte liksom???
Letar i förtvivlan fram en annan domkraft och får upp bilen på den istället och får loss den andra utan att den viker sig helt. Byter så 3 av däcken, går som smort - men så kommer det fjärde och det sitter som berget! Och naturligtvis så välter jag kaffemuggen så nu har jag vält ut 3 kaffemuggar inom loppet av 24 timmar.... men seriöst??? Sånt händer ju bara inte... eller jo - det händer mig!
Ringer till Finaste K som kommer som ett gehu och hjälper den utsatta damen i nöd. Tänk vad bra det är med vänner som verkligen finns där när man akut behöver dom och att man vet att man kan bara kan ringa och dom säger typ "ge mig fem minuter så är jag där". På tal om det där med att hjälpa och erbjuda hjälp:
Jag avskyr när människor tror att man förväntar sig något tillbaka bara för att man hjälper dom, ställer upp eller bara finns där för dom - för det är så man inte gör! Erbjuder man någon sin hjälp ska man göra det med rent hjärta utan att förvänta sig något tillbaka. Jag erbjuder min hjälp utan baktankar, förväntar mig inget tillbaka - jag gör det för att jag vill göra det. Ville jag inte göra det - skulle jag ju inte erbjuda mig eller vad det nu än handlar om... Blir så besviken när människor ska börja tjaffsa om "vad man ska ha för det eller det" - men herregu' - vart tog medmänskligheten vägen om det nu är så att man alltid ska förvänta sig saker tillbaka? Lägg ner för fanken!!!
Jaja - en varm kram fick Finaste K hur som helst, lite prat om helgen som varit och sen ett "vi ses ikväll"... Ikväll är det möte och där ska det tas vilka som ska in i Utbildningsnämnden eller flyttas upp till ordinarie efter lite omredigering i gruppen... Efter det ska jag ut på festligheter och det passar nog rätt bra ikväll - nu har snön fallit nästan hela dagen och gått från snöslaskmodell till snömodell och lite kyla så det blir nog svinhalt ikväll så det är nog bäst att stanna kvar i Storbyn...
...där Bästa M ska fortsätta på den inslagna linjen att lära mig att dricka rödvin! Ja, alltså - jag har avskytt rödvin sen min första fylla som var på rödvin men i fredags föll det sig så att Snygga M bjöd på rödvin - och jag smakade och tyckte dessutom att det var gott!!! Men fatta? Jag som verkligen hatar rödvin... Men 2 glas fick jag i mig :) Så ikväll tyckte Bästa M att vi kunde fortsätta projekt lära Cathskatt att dricka rödvin...
Men innan jag kommer så långt så kanske jag ska klä på mig lite nu när jag torkat efter dagens uteövning... där jag dessutom upptäckte att förutom vilt sex så är tydligen däckbyte ett fullgott utbyte för att lindra höftsmärtorna... men det är fan så mycket roligare att ha vilt sex när man har ont i höfterna än att ställa sig och byta däck på bilen...
Tjing, tjong i snöstormen...
God morgon...
...världen! Hur står det till idag?
Här står det... inte still i varje fall!
Det var ett litet tag sen - det blir så ibland helt enkelt. När livet flyter på så är inte att skriva det första jag tänker på men jag gör det när jag får tid. När livet försvinner i 170 är det nog det sista jag tänker på... Förra veckan var något surrealistisk och det var vissa dagar då jag inte ens visste vart jag själv befann mig någonstans. Förutom rent platsmässigt då - men sen kändes det som om jag befann mig... någonstans där jag helt enkelt bara hamnat... Inte för att jag inte ville vara där jag var - för det ville jag, utan för att jag gjorde saker utifrån det rent spontana. Saker jag ville göra - just där och då!
Förra veckan var även en vecka full av självrannsakan. Många trevliga diskussioner som ledde till att jag tänkte/tänker på saker som jag antingen stoppat undan någonstans i hjärnan för att inte tänka på av en eller annan anledning, som väckte känslor jag inte tillåtit mig själv att tänka på, som fick mig att möta mig själv och konfronteras med det jag inte vill tänka på, kanske inte ska tänka på - men som jag nog måste möta...
Det är väldigt få saker som får mig att gå tillbaka i mitt liv för att tänka igenom vad jag gjort.
Jag gör saker - många saker rent spontant - och jag gör dom ofta utan att egentligen tänka på varför jag gör dom. Jag gör dom för att jag helt enkelt vill! Ibland händer det att jag gör saker som kanske inte är så genomtänkta - men jag står alltid för att jag gör dom. Har jag gjort dom - så har jag ju gjort dom... Ingenting att hymla om liksom och jag tar konsekvenserna efter - om det blir några vill säga. Jag tänker ofta snabbt och gör saker av ren impuls - alltså det jag brukar kalla för att det går i 170. Det var länge sen jag kom på att för mig passar det mig bättre och blir oftast bättre när jag gör saker på ren impuls. Ofta går tanke och handling hand i hand och det blir ofta bättre för mig (och min omgivning) om jag följer det rent spontana. Börjar jag tänka mer på att "ska jag? bör jag? Vad händer om?".... blir jag ofta obekväm, tänker om, ska vara redig - och så blir det bara fel... Jo, det är så...
Men blir det inte fel ibland när jag gör det rent spontant och impulsivt - jo, men för fan, det är väl klart! Men det blir mer fel när jag försöker analysera innan... Sen är ju människor olika och för många behövs ju den där analysen innan för att man ska få det hela gjort. Olika människor berikar helt enkelt men jag ska villigt erkänna att jag har lite svårt med tålamodet när det ska analyseras in absurdum innan man gör saker... och för mig hamnar man i absurdum rätt fort...
Någonting som helt plötsligt slog mig var valet av min make. Folk brukar fråga mig hur det kom sig att jag tillbringade 10 år med barnens far, varav 5 år som gift. Faktum var ju att redan när vi gifte oss så kände jag mig osäker på något sätt - men vi hade varit tillsammans i 5 år, hade 1 barn gemensamt och 1 barn på väg och jag ville helt enkelt inte vara ogift 3-barnsmor. Efter 5 år kom han och sa att han ville skilja sig - och jag blev skitförbannad men jag upplevde det aldrig som svårt att gå isär, leva själv - bli ensamstående singelmamma. Idag kan jag se att jag saknade honom faktiskt inte när han flyttat - jag tyckte det var rätt skönt för äntligen kunde jag göra saker på mitt sätt - och framför allt kunde jag vara mig själv. Jag kunde skämta som jag ville, åka dit jag ville, slänga på stereon och börja hoppa runt i hemmet. Jag var glad och jag var fri! Jag och storprinsessan pratade om det där här om dagen - och det var då hon sa att hon och hennes syskon upplevt vår familjesituation som att det var så mycket skönare när pappa inte var hemma. För då var vi glada, spontana, diskuterade på våra villkor, tog beslut om saker som skulle göras - och vi gjorde dom där och då - och inte sen!
Helt plötsligt när jag låg där i sängen och skulle somna fann jag så äntligen svaret på hur det kom sig att jag tillbringade dessa 10 år med just den mannen - det var just för att försöka dämpa min egen impulsivitet, försöka komma bort från mitt spontana jag - eller rättare sagt att försöka bli någon som jag inte är. Bli det som kallas för politiskt korrekt. Falla in i ramarna, anpassa mig, dämpa mig själv - alltså bli det som inte är jag...
Det gick inte så bra... Jo, det gick ju så bra att vi var tillsammans i 10 år, vi fick 2 underbara barn - men jag fostrade 3 underbara barn. Ja, trots att jag levde med fadern så var det jag som stod för uppfostran - och idag kan jag ju se att det var ju ändå en jävla tur att det var jag som hade den rollen. För jag har 3 underbara, starka och härliga ungar. Man kan ju tro att jag har fostrat dem till att inte tänka - men det är just det jag har gjort. Jag värderar deras tankar, höjer dom, ger dom respekt - och får det tillbaka... Att vara förälder för mig innebär att ge samma respekt till mina barn som jag ger till min omgivning...
Som sagt var - en vecka full med tankar... och bus... Som Sötaste H sa: Ah, sånt där som händer när du är i farten... och jo... så är det nog!
Här står det... inte still i varje fall!
Det var ett litet tag sen - det blir så ibland helt enkelt. När livet flyter på så är inte att skriva det första jag tänker på men jag gör det när jag får tid. När livet försvinner i 170 är det nog det sista jag tänker på... Förra veckan var något surrealistisk och det var vissa dagar då jag inte ens visste vart jag själv befann mig någonstans. Förutom rent platsmässigt då - men sen kändes det som om jag befann mig... någonstans där jag helt enkelt bara hamnat... Inte för att jag inte ville vara där jag var - för det ville jag, utan för att jag gjorde saker utifrån det rent spontana. Saker jag ville göra - just där och då!
Förra veckan var även en vecka full av självrannsakan. Många trevliga diskussioner som ledde till att jag tänkte/tänker på saker som jag antingen stoppat undan någonstans i hjärnan för att inte tänka på av en eller annan anledning, som väckte känslor jag inte tillåtit mig själv att tänka på, som fick mig att möta mig själv och konfronteras med det jag inte vill tänka på, kanske inte ska tänka på - men som jag nog måste möta...
Det är väldigt få saker som får mig att gå tillbaka i mitt liv för att tänka igenom vad jag gjort.
Jag gör saker - många saker rent spontant - och jag gör dom ofta utan att egentligen tänka på varför jag gör dom. Jag gör dom för att jag helt enkelt vill! Ibland händer det att jag gör saker som kanske inte är så genomtänkta - men jag står alltid för att jag gör dom. Har jag gjort dom - så har jag ju gjort dom... Ingenting att hymla om liksom och jag tar konsekvenserna efter - om det blir några vill säga. Jag tänker ofta snabbt och gör saker av ren impuls - alltså det jag brukar kalla för att det går i 170. Det var länge sen jag kom på att för mig passar det mig bättre och blir oftast bättre när jag gör saker på ren impuls. Ofta går tanke och handling hand i hand och det blir ofta bättre för mig (och min omgivning) om jag följer det rent spontana. Börjar jag tänka mer på att "ska jag? bör jag? Vad händer om?".... blir jag ofta obekväm, tänker om, ska vara redig - och så blir det bara fel... Jo, det är så...
Men blir det inte fel ibland när jag gör det rent spontant och impulsivt - jo, men för fan, det är väl klart! Men det blir mer fel när jag försöker analysera innan... Sen är ju människor olika och för många behövs ju den där analysen innan för att man ska få det hela gjort. Olika människor berikar helt enkelt men jag ska villigt erkänna att jag har lite svårt med tålamodet när det ska analyseras in absurdum innan man gör saker... och för mig hamnar man i absurdum rätt fort...
Någonting som helt plötsligt slog mig var valet av min make. Folk brukar fråga mig hur det kom sig att jag tillbringade 10 år med barnens far, varav 5 år som gift. Faktum var ju att redan när vi gifte oss så kände jag mig osäker på något sätt - men vi hade varit tillsammans i 5 år, hade 1 barn gemensamt och 1 barn på väg och jag ville helt enkelt inte vara ogift 3-barnsmor. Efter 5 år kom han och sa att han ville skilja sig - och jag blev skitförbannad men jag upplevde det aldrig som svårt att gå isär, leva själv - bli ensamstående singelmamma. Idag kan jag se att jag saknade honom faktiskt inte när han flyttat - jag tyckte det var rätt skönt för äntligen kunde jag göra saker på mitt sätt - och framför allt kunde jag vara mig själv. Jag kunde skämta som jag ville, åka dit jag ville, slänga på stereon och börja hoppa runt i hemmet. Jag var glad och jag var fri! Jag och storprinsessan pratade om det där här om dagen - och det var då hon sa att hon och hennes syskon upplevt vår familjesituation som att det var så mycket skönare när pappa inte var hemma. För då var vi glada, spontana, diskuterade på våra villkor, tog beslut om saker som skulle göras - och vi gjorde dom där och då - och inte sen!
Helt plötsligt när jag låg där i sängen och skulle somna fann jag så äntligen svaret på hur det kom sig att jag tillbringade dessa 10 år med just den mannen - det var just för att försöka dämpa min egen impulsivitet, försöka komma bort från mitt spontana jag - eller rättare sagt att försöka bli någon som jag inte är. Bli det som kallas för politiskt korrekt. Falla in i ramarna, anpassa mig, dämpa mig själv - alltså bli det som inte är jag...
Det gick inte så bra... Jo, det gick ju så bra att vi var tillsammans i 10 år, vi fick 2 underbara barn - men jag fostrade 3 underbara barn. Ja, trots att jag levde med fadern så var det jag som stod för uppfostran - och idag kan jag ju se att det var ju ändå en jävla tur att det var jag som hade den rollen. För jag har 3 underbara, starka och härliga ungar. Man kan ju tro att jag har fostrat dem till att inte tänka - men det är just det jag har gjort. Jag värderar deras tankar, höjer dom, ger dom respekt - och får det tillbaka... Att vara förälder för mig innebär att ge samma respekt till mina barn som jag ger till min omgivning...
Som sagt var - en vecka full med tankar... och bus... Som Sötaste H sa: Ah, sånt där som händer när du är i farten... och jo... så är det nog!
lördag 24 november 2012
Det är ju bara så att jag...
...måste. Kan ju bara inte låta bli... inte för att jag blir arg för i dagsläget är det rätt svårt att få mig arg över saker som jag vet att jag har rätt i - så varför ska man bli förbannad för? Det finns liksom ingen roll - det är så jag är och fattar man inte det - suck it up!
Jag antar att i några andras ögon så är jag nog dum i huvudet - men jag har erfarenheten av att de som blir mest arga - är också de som har mest att sona. Det är ju ofta så. Så bli arga ni - jag bryr mig faktiskt inte över huvud taget. Och ja - jag har träffat män som misshandlats av kvinnor, både fysiskt, psykiskt, ekonomiskt. En förövare är könslös - det är inte könet som misshandlar - det är individen. Statistiken visar också att antalet män som anmäler misshandel har ökat lavinartat så mitt tips till den som kommenterat är att du går in och läser lite statistik, tänker till lite och se på dig själv - för jag behöver inte se på mig själv - för mitt mjöl i påsen är synnerligen rent!
Det är väl själva sjutton att föräldrar inte kan se att att barnen behöver båda sina föräldrar. Man skaffar inte barn som något självändamål - man får barn för att man tagit beslut att man ska ha dom. Man är två om att skaffa barn - och man ska vara två om att uppfostra dom. Det är väldigt få föräldrar som är så dåliga som föräldrar att de inte klarar av sitt föräldraskap. Barnen behöver båda sina föräldrar i sitt liv - och det är min förbannade skyldighet som förälder att se till att det är så. Jag som vuxen, som förälder till ett barn, måste se bortom min egen antipati gentemot en människa som kanske gjort mig illa, sårat mig, svikit mig osv.
Livet handlar inte om mig som vuxen längre - livet handlar om mitt barn - och barnet har rätt till båda sina föräldrar. Det värsta som finns ( i mina ögon) är föräldrar som aktivt motarbetar den andra föräldern bara för att den inte gör som jag. För att den gör saker på ett sätt som är bekvämt för den - och inte på ett sätt som är bekvämt för en annan. Föräldrarskap handlar om att göra saker på sitt eget sätt och inte på ett sätt som passar en annan vuxen människa - utan på ett sätt som blir bra för mitt barn. Varje förälder utarbetar ett förhållningssätt gentemot sitt barn och den kontakt som bildas där är unik för just de två. Det finns ingenting som säger att just "mitt" sätt är rätt... Föräldraskap handlar också om att låta någon annan ta hand om barnet - och i dessa fall gäller det ju då barnets andra förälder...
Vad gäller min viktminskning... men snälla rara? Vad har du med den att göra? Du verkar oerhört säker på din sak och det är ju konstigt... Men ja - jag har gått ner i vikt. 41 kg närmare bestämt. Kommer säkert en bild förr eller senare ska du se... Kan det vara så att du är avundsjuk på att du själv kanske inte klarat av något du förutsatt dig i viktväg så att du måste utgå ifrån att jag misslyckas...? Rätt rolig är du i varje fall... eller patetisk - take your pick...
Du får så jävla gärna tycka att jag är dum i huvudet - jag bryr mig inte faktiskt....
Jag antar att i några andras ögon så är jag nog dum i huvudet - men jag har erfarenheten av att de som blir mest arga - är också de som har mest att sona. Det är ju ofta så. Så bli arga ni - jag bryr mig faktiskt inte över huvud taget. Och ja - jag har träffat män som misshandlats av kvinnor, både fysiskt, psykiskt, ekonomiskt. En förövare är könslös - det är inte könet som misshandlar - det är individen. Statistiken visar också att antalet män som anmäler misshandel har ökat lavinartat så mitt tips till den som kommenterat är att du går in och läser lite statistik, tänker till lite och se på dig själv - för jag behöver inte se på mig själv - för mitt mjöl i påsen är synnerligen rent!
Det är väl själva sjutton att föräldrar inte kan se att att barnen behöver båda sina föräldrar. Man skaffar inte barn som något självändamål - man får barn för att man tagit beslut att man ska ha dom. Man är två om att skaffa barn - och man ska vara två om att uppfostra dom. Det är väldigt få föräldrar som är så dåliga som föräldrar att de inte klarar av sitt föräldraskap. Barnen behöver båda sina föräldrar i sitt liv - och det är min förbannade skyldighet som förälder att se till att det är så. Jag som vuxen, som förälder till ett barn, måste se bortom min egen antipati gentemot en människa som kanske gjort mig illa, sårat mig, svikit mig osv.
Livet handlar inte om mig som vuxen längre - livet handlar om mitt barn - och barnet har rätt till båda sina föräldrar. Det värsta som finns ( i mina ögon) är föräldrar som aktivt motarbetar den andra föräldern bara för att den inte gör som jag. För att den gör saker på ett sätt som är bekvämt för den - och inte på ett sätt som är bekvämt för en annan. Föräldrarskap handlar om att göra saker på sitt eget sätt och inte på ett sätt som passar en annan vuxen människa - utan på ett sätt som blir bra för mitt barn. Varje förälder utarbetar ett förhållningssätt gentemot sitt barn och den kontakt som bildas där är unik för just de två. Det finns ingenting som säger att just "mitt" sätt är rätt... Föräldraskap handlar också om att låta någon annan ta hand om barnet - och i dessa fall gäller det ju då barnets andra förälder...
Vad gäller min viktminskning... men snälla rara? Vad har du med den att göra? Du verkar oerhört säker på din sak och det är ju konstigt... Men ja - jag har gått ner i vikt. 41 kg närmare bestämt. Kommer säkert en bild förr eller senare ska du se... Kan det vara så att du är avundsjuk på att du själv kanske inte klarat av något du förutsatt dig i viktväg så att du måste utgå ifrån att jag misslyckas...? Rätt rolig är du i varje fall... eller patetisk - take your pick...
Du får så jävla gärna tycka att jag är dum i huvudet - jag bryr mig inte faktiskt....
torsdag 22 november 2012
Veckan från...
... helvetet! Jag är helt säker på att det är den här veckan... Eller kanske veckor som den här... Typ då!
Ibland undrar jag hur jag planerar - men det måste ju vara jävligt kasst ibland... Eller - det är ju som så att andra planerar in saker som jag ska göra - och ja, det går liksom inte att säga att jag inte ska göra dom eftersom att det faktiskt är mitt jobb. Eller man ska inte säga jobb - jag är förtroendevald och för mig är det ett förtroende som jag tar på största allvar så med andra ord försöker jag närvara så gott jag kan.
Så enkelt är det bara.
Men den här veckan... tror jag att allt ska göras. Alla ska träffas just den här veckan... Sen blev ju den här veckan jävligare utifrån de premisser den gavs med en nära väns frånfälle...
Måndag - möte på nya jobbet. Vilket ju iofs var grymt roligt. På kvällen var det dags för möte med mjuka nämndsgrupperna för att diskutera våra frågor men ikväll handlade det främst om vår stads museum. Jag pallade verkligen inte att vara kvar så när Snygga karln messade och frågade om jag kunde passa Snyggishunden (hade frågat om jag fick söka ro i hans lägenhet för där är det så lugnt för min... själ (?) på något sätt) så sa jag ja. Rakt av - utan att tänka. Som så ofta när det gäller mig men den här gången så orkade jag varken tänka eller stanna. Jag gjorde som jag kände - och jag stannade kvar där ända till tisdagen...
Tisdagen bjöd på Utbildningsnämnd - och en urladdning av ilska infinner sig så smått. Återigen manfall på bänken och nu börjar jag bli riktigt förbannad. Kanske en av fördelarna med att sitta i politiska valberedningen - att jag faktiskt är med att bestämmer och kontrollerar vilka som vi ska i omtanke för omval. Nu är jag hur som helt rätt så trött på situationen... Vi hade i varje fall trevligt besök av vår nya gruppledare på vår grupp - och det var trevligt :). Efter nämnden var det dags att åka och handla i 170 och sen hem för att slänga igång spis, laga mat och sen tillbaka till stan för att ha genrep inför lördagens konsert. Vi ska uppträda på en insamlingskonsert som Frälsningsarmén har för insamling av medel för hemlösa. Körövning och sen handla det jag missade att handla förra gången och sen hem till barnen.
- Tack och lov för att mina barn är som dom är. Ansvarstagande, underbara varelser som har förståelse för mammas jobb, uppdrag, att hon är en vuxen kvinna, att hon har jobbigt denna vecka - både ur arbets/mötes och livssituation... Att ha en nästan 17-årig son som inte har något emot att ta ansvar för diverse lättlagad mat och att de båda hemmavarande är så ansvarstagande... och underbara - precis som Storprinsessan var och är :)
Onsdagen - jamen nytt möte dådå - denna gång på Folkets hus. Efter att ha konstaterat att jag var tvungen att införskaffa något vitt att bära på konserten... Inte en vit blus så långt ögat kunde nå i garderoben - det kostar på att gå ner i vikt och att köpa kläder till överkroppen i storlek 36 har ju inte varit min grej på... läääänge men nu finns inget vitt i garderoben så det var ju bara att vandra byn runt. Kom och tänka på - efter att inte ha hittat något alls att den där "nya" butiken hade jag aldrig varit på, fanns. Gick dit och såg att dom gjorde reklam för "Rut m fl" - alltså mitt stora favoritmärke på kläder :D. Hittade en skitläcker, längre blus som är öppen i ryggen i ett sprund :) Lovar - har aldrig haft något liknande tidigare - men nu har jag en och det var dagens extrapris på den så den blev min för 149:-. Innan jag gick och kollade på kläder sammanstrålade jag med Snygga karln - som gav ett förslag som jag idag inte kunde tacka nej till. Det märks att det är mycket nu och att jag är rätt spontan av mig kan man ju luuuuugnt säga... Träffade den vän som tillsammans med mig kännt vår avlidna kamrat lika länge och vi pratade om hur vi skulle göra med blommor till begravningen. Tunga samtal som man ju helst av allt skulle vilja vara utan...
Resten av veckan då??? Jo - så här:
Torsdag - möte med marknadsföringsgruppen.
Fredag - äntligen lite "ledigt" - eller nej, just det - inte alls! Jag ska ju vara barnvakt åt min favoritbebis Gösen och hans syskon och kvällen - visar sig förhoppningsvis bli bra :)
Lördag - Välgörenhetskonsert för insamling till förmån för hemlösa.
Söndag - möte med politiska valberedningen på sena eftermiddagen.
Ny vecka - börjar nya jobbet på måndag... men tror nog att det bara var kör och ett kvällsmöte den veckan.
Stressad? Jag??? Nej - faktiskt inte. Jag trivs när det händer saker. Men den här veckan är jobbig då jag ju förlorade en vän i början av den. Känns inte alls bra faktiskt. Och det är ju förståeligt... Den här veckan har jag också fått tillbaka en tydlig göteborgsdialekt... haha... någon sa det så. I tisdags ringde min söta, goa och underbara F. Vi pratar alldeles för sällan - men i tisdags hade vi ett långt samtal där vi pratade både sorg och glädje. Förlorade vänner och vänner man skapar. Om hans förhållande med sin kille - de firar 5 månader nu och han är värd varje lycklig dag han får med sin älskade. Som vanligt sätter sig göteborgsdialekten som en smäck i ett par dagar efter... Men det gör inget - det var någon som sa den var rätt så söt, haha... Den här veckan är det verkligen 2 män som varit mitt stora, stora stöd och jag är dom så tacksamma :D
Nej, nu är det dags att snart öppna dörren och släppa in den som ska bli insläppt... Och jag är så nöjd över att jag denna vecka har haft någonstans att samla ihop mig själv på. Tack!
Dags att sova... (???)
Ibland undrar jag hur jag planerar - men det måste ju vara jävligt kasst ibland... Eller - det är ju som så att andra planerar in saker som jag ska göra - och ja, det går liksom inte att säga att jag inte ska göra dom eftersom att det faktiskt är mitt jobb. Eller man ska inte säga jobb - jag är förtroendevald och för mig är det ett förtroende som jag tar på största allvar så med andra ord försöker jag närvara så gott jag kan.
Så enkelt är det bara.
Men den här veckan... tror jag att allt ska göras. Alla ska träffas just den här veckan... Sen blev ju den här veckan jävligare utifrån de premisser den gavs med en nära väns frånfälle...
Måndag - möte på nya jobbet. Vilket ju iofs var grymt roligt. På kvällen var det dags för möte med mjuka nämndsgrupperna för att diskutera våra frågor men ikväll handlade det främst om vår stads museum. Jag pallade verkligen inte att vara kvar så när Snygga karln messade och frågade om jag kunde passa Snyggishunden (hade frågat om jag fick söka ro i hans lägenhet för där är det så lugnt för min... själ (?) på något sätt) så sa jag ja. Rakt av - utan att tänka. Som så ofta när det gäller mig men den här gången så orkade jag varken tänka eller stanna. Jag gjorde som jag kände - och jag stannade kvar där ända till tisdagen...
Tisdagen bjöd på Utbildningsnämnd - och en urladdning av ilska infinner sig så smått. Återigen manfall på bänken och nu börjar jag bli riktigt förbannad. Kanske en av fördelarna med att sitta i politiska valberedningen - att jag faktiskt är med att bestämmer och kontrollerar vilka som vi ska i omtanke för omval. Nu är jag hur som helt rätt så trött på situationen... Vi hade i varje fall trevligt besök av vår nya gruppledare på vår grupp - och det var trevligt :). Efter nämnden var det dags att åka och handla i 170 och sen hem för att slänga igång spis, laga mat och sen tillbaka till stan för att ha genrep inför lördagens konsert. Vi ska uppträda på en insamlingskonsert som Frälsningsarmén har för insamling av medel för hemlösa. Körövning och sen handla det jag missade att handla förra gången och sen hem till barnen.
- Tack och lov för att mina barn är som dom är. Ansvarstagande, underbara varelser som har förståelse för mammas jobb, uppdrag, att hon är en vuxen kvinna, att hon har jobbigt denna vecka - både ur arbets/mötes och livssituation... Att ha en nästan 17-årig son som inte har något emot att ta ansvar för diverse lättlagad mat och att de båda hemmavarande är så ansvarstagande... och underbara - precis som Storprinsessan var och är :)
Onsdagen - jamen nytt möte dådå - denna gång på Folkets hus. Efter att ha konstaterat att jag var tvungen att införskaffa något vitt att bära på konserten... Inte en vit blus så långt ögat kunde nå i garderoben - det kostar på att gå ner i vikt och att köpa kläder till överkroppen i storlek 36 har ju inte varit min grej på... läääänge men nu finns inget vitt i garderoben så det var ju bara att vandra byn runt. Kom och tänka på - efter att inte ha hittat något alls att den där "nya" butiken hade jag aldrig varit på, fanns. Gick dit och såg att dom gjorde reklam för "Rut m fl" - alltså mitt stora favoritmärke på kläder :D. Hittade en skitläcker, längre blus som är öppen i ryggen i ett sprund :) Lovar - har aldrig haft något liknande tidigare - men nu har jag en och det var dagens extrapris på den så den blev min för 149:-. Innan jag gick och kollade på kläder sammanstrålade jag med Snygga karln - som gav ett förslag som jag idag inte kunde tacka nej till. Det märks att det är mycket nu och att jag är rätt spontan av mig kan man ju luuuuugnt säga... Träffade den vän som tillsammans med mig kännt vår avlidna kamrat lika länge och vi pratade om hur vi skulle göra med blommor till begravningen. Tunga samtal som man ju helst av allt skulle vilja vara utan...
Resten av veckan då??? Jo - så här:
Torsdag - möte med marknadsföringsgruppen.
Fredag - äntligen lite "ledigt" - eller nej, just det - inte alls! Jag ska ju vara barnvakt åt min favoritbebis Gösen och hans syskon och kvällen - visar sig förhoppningsvis bli bra :)
Lördag - Välgörenhetskonsert för insamling till förmån för hemlösa.
Söndag - möte med politiska valberedningen på sena eftermiddagen.
Ny vecka - börjar nya jobbet på måndag... men tror nog att det bara var kör och ett kvällsmöte den veckan.
Stressad? Jag??? Nej - faktiskt inte. Jag trivs när det händer saker. Men den här veckan är jobbig då jag ju förlorade en vän i början av den. Känns inte alls bra faktiskt. Och det är ju förståeligt... Den här veckan har jag också fått tillbaka en tydlig göteborgsdialekt... haha... någon sa det så. I tisdags ringde min söta, goa och underbara F. Vi pratar alldeles för sällan - men i tisdags hade vi ett långt samtal där vi pratade både sorg och glädje. Förlorade vänner och vänner man skapar. Om hans förhållande med sin kille - de firar 5 månader nu och han är värd varje lycklig dag han får med sin älskade. Som vanligt sätter sig göteborgsdialekten som en smäck i ett par dagar efter... Men det gör inget - det var någon som sa den var rätt så söt, haha... Den här veckan är det verkligen 2 män som varit mitt stora, stora stöd och jag är dom så tacksamma :D
Nej, nu är det dags att snart öppna dörren och släppa in den som ska bli insläppt... Och jag är så nöjd över att jag denna vecka har haft någonstans att samla ihop mig själv på. Tack!
Dags att sova... (???)
Kvällens middag blev assimilerad Kebab :)
måndag 19 november 2012
Min vän...-
...Du kommer att fattas mig :(
Din starkt skinande stjärna kommer att förgylla min himmel men du kommer att vara saknad i mitt liv. Jag kommer även fortsättningsvis börja alla våra möten med att undra vart du är någonstans? Hur du mår? Blir du inte frisk snart?
Men du hann aldrig bli frisk. Din kropp klarade inte av att läka trots alla mediciner. Trots att du klarade av att överleva den första tumören och vara så lycklig över att läkarna nu sa att allt var borta. Du hann till och med ha 3 friska provtagningar och jag glömmer aldrig då vi stod utanför Folkets hus och pratade och du var så glad över att du samma dag fått besked från läkaren att nu var Du på banan igen. Allt var borta - och nu skulle resten av kroppen läka ihop efter de starka medicinerna. Vi bestämde där att nu skulle det stanna borta... Några månader senare berättade du för mig att du var orolig för att du hade så ont i ryggen jämt. Oroligt frågade jag om de tagit några prover och ja, det hade dom gjort. Sen blev du sjuk igen - och fick stanna inomhus utan besökare - igen. Vi hade kontakt via mailen istället. Sen kom du till sjukhuset och blev snabbt allt sämre. Nu konstaterade läkarna att hela din mage var full med tumörer och det var då det började gå upp att jag skulle förlora min förebild. Beskedet kändes tungt och förtvivlat. Jag ville inte att du skulle försvinna! Jag skulle hälsa på dig på sjukhuset - men blev ju sjuk själv och inga besökare med någon form av bakterie eller virus i kroppen fick komma in. Jag bad din man hälsa så mycket från mig och livet kändes alldeles för tufft för dig... Jag hann aldrig bli frisk - jag ville ju inte riskera att dra med mig någon bakterie till sjukhuset och idag kan jag i mitt egoistiska tillstånd att jag skulle ha gått i varje fall - men jag är ändå nöjd med vetskapen om att jag struntade inte i att gå - jag fick ju inte.
Jag var 17 år när jag lärde känna dig. Men jag hade träffat dig tidigare eftersom att din man och jag sjöng i samma kör, något vi gjort sen jag var 14 år. Jag tyckte alltid du var så fin när du var och lyssnade på oss - fin i din personlighet. När jag var 17 år och blev aktiv inom SSU och var på vårt första möte var det en fråga som dök upp och vår ordförande sa att "vi ringer M-L!" - vi ringde och du kom direkt - och det var ju Du! Du blev jätteglad när du såg mig, du visste ju att jag inte hade den "vanliga" SSU-bakgrunden. Jag fick tom en kram av dig - och på något sätt blev jag så lycklig över den. Vi träffades nästan varje vecka. Vår SSU-klubb var den klubb i hela Stockholms län som hade flest möten - vi hade 6 möten i veckan! 1-2 gånger var vi i samlad trupp på gemensam lokal och du var där du med. Du höll i utbildningar för oss - du har lärt mig nästan allt jag kan om mötesteknik, sekreterarskap, omröstningar - men också hur man är en god politiker utan att sälja sin själ.
När jag var 18 år och invald i SSU's Disktriktsstyrelse blev du jätteglad och stolt över mig. Jag var ju "din" SSU-tjej som lyckats ta mig dit. Du var bestämd på att jag skulle sitta i en kommunal nämnd efter valet och du tyckte att jag skulle rikta in mig mot miljön - vilket jag gjorde. Tillsammans med din man. Fortfarande stödde du oss SSU-are med all din kunskap. Vilka tokigheter vi än hittade på så var du min förtrogna och vi pratade om så mycket annat som inte hade med politik att göra. Vi pratade om livet, om hur det är att vara ung, om hur man gör för att inte tappa bort sig själv. Du fanns där hela tiden.
En dag kom du och sa att du ville nominera mig till vårt kommunfullmäktige. Jag trodde inte på att jag var uppgiften mogen men du fnyste åt mig och sa att "jag vet att du klarar det". Och så blev det. Du frågade alltid efter barnen, lekte med dom, skrattade åt dom. Storprinsessan har klara minnen av dig, dom andra två mer diffusa, dom var så små. Ett par år senare kom du och frågade om jag inte skulle in i landstingspolitiken? Det där med sjukvård på ren egennivå tyckte du att jag visste mycket om och att jag alltid hade så kloka åsikter när vi diskuterade. Återigen kom min osäkerhet - och du som motade bort den. Du fick mig att tro på min förmåga, att se mina egna resurser. Du fanns där. Ett år efter valet blev det en ny sammanräkning pga avhopp och jag kom in på ersättarplats. Jag undrar vem som var gladast? Jag eller Du?
Nu delade vi många mil i bilen och vi pratade om det mesta och jag kände att min mentor, min förebild - blev en av mina bästa vänner. Någon jag hade förtroende för. Du kämpade för att jag skulle komma högre upp på listorna, vilket jag gjorde, och nästa val kom jag in direkt på ersättarplats, samt att du ville ha mig i sjukvårdsstyrelsen och så blev det. Allt jag frågade kunde du och du hade ju redan lärt mig för många år sen att inga frågor var för dumma för att ställas. Jag var vice ordförande i ABF och vi skulle byta ordförande och jag fick frågan vem jag trodde skulle passa - och jag sa ditt namn. Det blev så också och nu kamperade vi ihop under väldigt svåra ABF-förhållanden med avskedande av ombudsman, tillsättande av ny och att fungera som en arbetande styrelse. Det var många dagar av att finnas där och stötta. Många dagar av glada skratt. Många helger - och nätter - på ett gäng olika kursgårdar där vi löste frågor på dagarna och världsproblemen på nätterna. När jag skilde mig fanns du där och ... bara fanns. Du gav mig av din ro. Du hade alltid en famn, ett tröstande ord, en hand som torkade mina tårar och ett leende som gjorde att jag kom ut på andra sidan. I en bit.
Jag flyttade långt bort - men vi hade kontakten hela tiden. Du skrev brev till mig med jämna mellanrum - bara för att "checka av"-sådär. Du fick ju rapporter från våra andra vänner men du ville ha egen koll. Och du visste hur jag hade det - och du oroade dig och när jag flyttade tillbaka blev du så glad att du fick tårar i ögonen och sa att "jag visste väl att du skulle klara av det. Jag har väl inte fostrat dig i onödan?". För det är så - du har en stor del av min uppfostran i din hand. Du var vår extramamma - du var min vän. Du trodde på mig när ingen annan trodde på SSU'arna. Du gav mig ditt stöd och du sa att "den här tjejen kan. Vill. Vågar". Du slogs för mig... När folk frågar mig hur långt jag kan gå i politikens namns så brukar jag säga att "jag säljer aldrig min själ" - och det är det du som har lärt mig. Som den gången vi kämpade mot nedläggningen av vårt sjukhus - och vi var 3 stycken som vägrade lägga oss; du, jag och en vänsterpartist. Vi var så starka ihop, blev inkallade till Landstingshuset på lunch för att vi skulle "talas till rätta". Efter mötet åkte vi och handlade på Nacka Forum och vi var fortfarande lika övertygade om hur vi skulle rösta. Vilket vi gjorde - och vårt sjukhus är kvar.
Jag kommer aldrig glömma den styrkan du gav till mig. Jag kommer aldrig glömma våra samtal. Aldrig glömma våra tårar eller våra skratt. Aldrig glömma hur samspelta Du och jag alltid var. Aldrig glömma den styrka du gav mig, insikten i förmågan att tro på mig själv. Aldrig glömma att du brukade säga att "det har jag ju lärt mig av dig". Aldrig glömma våra kramar, aldrig dina råd. Jag kommer att fortsätta arbeta utifrån de riktlinjer du lärde mig de där gångerna när jag var 17 år. Det är idag halva mitt liv sen jag lärde känna dig. Ett halvt liv av vänskap som nu är avslutat.
Vad jag kommer att sakna dig Marie-Louise! Som troende kan jag känna mig trygg i att du är i himmelen - men även den vetskapen känns rätt så futtig idag när jag vill höra ditt skratt, se ditt leende och få din kram...
Din starkt skinande stjärna kommer att förgylla min himmel men du kommer att vara saknad i mitt liv. Jag kommer även fortsättningsvis börja alla våra möten med att undra vart du är någonstans? Hur du mår? Blir du inte frisk snart?
Men du hann aldrig bli frisk. Din kropp klarade inte av att läka trots alla mediciner. Trots att du klarade av att överleva den första tumören och vara så lycklig över att läkarna nu sa att allt var borta. Du hann till och med ha 3 friska provtagningar och jag glömmer aldrig då vi stod utanför Folkets hus och pratade och du var så glad över att du samma dag fått besked från läkaren att nu var Du på banan igen. Allt var borta - och nu skulle resten av kroppen läka ihop efter de starka medicinerna. Vi bestämde där att nu skulle det stanna borta... Några månader senare berättade du för mig att du var orolig för att du hade så ont i ryggen jämt. Oroligt frågade jag om de tagit några prover och ja, det hade dom gjort. Sen blev du sjuk igen - och fick stanna inomhus utan besökare - igen. Vi hade kontakt via mailen istället. Sen kom du till sjukhuset och blev snabbt allt sämre. Nu konstaterade läkarna att hela din mage var full med tumörer och det var då det började gå upp att jag skulle förlora min förebild. Beskedet kändes tungt och förtvivlat. Jag ville inte att du skulle försvinna! Jag skulle hälsa på dig på sjukhuset - men blev ju sjuk själv och inga besökare med någon form av bakterie eller virus i kroppen fick komma in. Jag bad din man hälsa så mycket från mig och livet kändes alldeles för tufft för dig... Jag hann aldrig bli frisk - jag ville ju inte riskera att dra med mig någon bakterie till sjukhuset och idag kan jag i mitt egoistiska tillstånd att jag skulle ha gått i varje fall - men jag är ändå nöjd med vetskapen om att jag struntade inte i att gå - jag fick ju inte.
Jag var 17 år när jag lärde känna dig. Men jag hade träffat dig tidigare eftersom att din man och jag sjöng i samma kör, något vi gjort sen jag var 14 år. Jag tyckte alltid du var så fin när du var och lyssnade på oss - fin i din personlighet. När jag var 17 år och blev aktiv inom SSU och var på vårt första möte var det en fråga som dök upp och vår ordförande sa att "vi ringer M-L!" - vi ringde och du kom direkt - och det var ju Du! Du blev jätteglad när du såg mig, du visste ju att jag inte hade den "vanliga" SSU-bakgrunden. Jag fick tom en kram av dig - och på något sätt blev jag så lycklig över den. Vi träffades nästan varje vecka. Vår SSU-klubb var den klubb i hela Stockholms län som hade flest möten - vi hade 6 möten i veckan! 1-2 gånger var vi i samlad trupp på gemensam lokal och du var där du med. Du höll i utbildningar för oss - du har lärt mig nästan allt jag kan om mötesteknik, sekreterarskap, omröstningar - men också hur man är en god politiker utan att sälja sin själ.
När jag var 18 år och invald i SSU's Disktriktsstyrelse blev du jätteglad och stolt över mig. Jag var ju "din" SSU-tjej som lyckats ta mig dit. Du var bestämd på att jag skulle sitta i en kommunal nämnd efter valet och du tyckte att jag skulle rikta in mig mot miljön - vilket jag gjorde. Tillsammans med din man. Fortfarande stödde du oss SSU-are med all din kunskap. Vilka tokigheter vi än hittade på så var du min förtrogna och vi pratade om så mycket annat som inte hade med politik att göra. Vi pratade om livet, om hur det är att vara ung, om hur man gör för att inte tappa bort sig själv. Du fanns där hela tiden.
En dag kom du och sa att du ville nominera mig till vårt kommunfullmäktige. Jag trodde inte på att jag var uppgiften mogen men du fnyste åt mig och sa att "jag vet att du klarar det". Och så blev det. Du frågade alltid efter barnen, lekte med dom, skrattade åt dom. Storprinsessan har klara minnen av dig, dom andra två mer diffusa, dom var så små. Ett par år senare kom du och frågade om jag inte skulle in i landstingspolitiken? Det där med sjukvård på ren egennivå tyckte du att jag visste mycket om och att jag alltid hade så kloka åsikter när vi diskuterade. Återigen kom min osäkerhet - och du som motade bort den. Du fick mig att tro på min förmåga, att se mina egna resurser. Du fanns där. Ett år efter valet blev det en ny sammanräkning pga avhopp och jag kom in på ersättarplats. Jag undrar vem som var gladast? Jag eller Du?
Nu delade vi många mil i bilen och vi pratade om det mesta och jag kände att min mentor, min förebild - blev en av mina bästa vänner. Någon jag hade förtroende för. Du kämpade för att jag skulle komma högre upp på listorna, vilket jag gjorde, och nästa val kom jag in direkt på ersättarplats, samt att du ville ha mig i sjukvårdsstyrelsen och så blev det. Allt jag frågade kunde du och du hade ju redan lärt mig för många år sen att inga frågor var för dumma för att ställas. Jag var vice ordförande i ABF och vi skulle byta ordförande och jag fick frågan vem jag trodde skulle passa - och jag sa ditt namn. Det blev så också och nu kamperade vi ihop under väldigt svåra ABF-förhållanden med avskedande av ombudsman, tillsättande av ny och att fungera som en arbetande styrelse. Det var många dagar av att finnas där och stötta. Många dagar av glada skratt. Många helger - och nätter - på ett gäng olika kursgårdar där vi löste frågor på dagarna och världsproblemen på nätterna. När jag skilde mig fanns du där och ... bara fanns. Du gav mig av din ro. Du hade alltid en famn, ett tröstande ord, en hand som torkade mina tårar och ett leende som gjorde att jag kom ut på andra sidan. I en bit.
Jag flyttade långt bort - men vi hade kontakten hela tiden. Du skrev brev till mig med jämna mellanrum - bara för att "checka av"-sådär. Du fick ju rapporter från våra andra vänner men du ville ha egen koll. Och du visste hur jag hade det - och du oroade dig och när jag flyttade tillbaka blev du så glad att du fick tårar i ögonen och sa att "jag visste väl att du skulle klara av det. Jag har väl inte fostrat dig i onödan?". För det är så - du har en stor del av min uppfostran i din hand. Du var vår extramamma - du var min vän. Du trodde på mig när ingen annan trodde på SSU'arna. Du gav mig ditt stöd och du sa att "den här tjejen kan. Vill. Vågar". Du slogs för mig... När folk frågar mig hur långt jag kan gå i politikens namns så brukar jag säga att "jag säljer aldrig min själ" - och det är det du som har lärt mig. Som den gången vi kämpade mot nedläggningen av vårt sjukhus - och vi var 3 stycken som vägrade lägga oss; du, jag och en vänsterpartist. Vi var så starka ihop, blev inkallade till Landstingshuset på lunch för att vi skulle "talas till rätta". Efter mötet åkte vi och handlade på Nacka Forum och vi var fortfarande lika övertygade om hur vi skulle rösta. Vilket vi gjorde - och vårt sjukhus är kvar.
Jag kommer aldrig glömma den styrkan du gav till mig. Jag kommer aldrig glömma våra samtal. Aldrig glömma våra tårar eller våra skratt. Aldrig glömma hur samspelta Du och jag alltid var. Aldrig glömma den styrka du gav mig, insikten i förmågan att tro på mig själv. Aldrig glömma att du brukade säga att "det har jag ju lärt mig av dig". Aldrig glömma våra kramar, aldrig dina råd. Jag kommer att fortsätta arbeta utifrån de riktlinjer du lärde mig de där gångerna när jag var 17 år. Det är idag halva mitt liv sen jag lärde känna dig. Ett halvt liv av vänskap som nu är avslutat.
Vad jag kommer att sakna dig Marie-Louise! Som troende kan jag känna mig trygg i att du är i himmelen - men även den vetskapen känns rätt så futtig idag när jag vill höra ditt skratt, se ditt leende och få din kram...
En av de sångerna vi sjungit sena nötter och pratat om det samhälle vi vill ha...
söndag 18 november 2012
Spännande... dagar...kan...
...man ju kalla det för - eller något sånt. Kanske? Jomenvisst är det så!
Idag stod jag i potatislandet iklädd gympabyxor och blommiga stövlar, pratade i telefon och grävde potatis - varför göra det vid andra tillfällen när man kan göra det som jag - vid de tillfällena man inte tänkt sig? Man behöver ju liksom inte planera livet in i minsta detalj - och för mig känns det nästan omöjligt att göra det. Det händer alltid saker som jag inte planerat - och jag är faktiskt rätt nöjd med det...
Ja, att prata i telefon med söta vännen är alltid väldigt roligt. Det blir massa dråpligheter hit och dit, lite funderingar över livet, vart man ska och vart man vill. Tror nog vi är rätt överens om att bäst blir det om man bara... lever? Hon, liksom jag, är ju lite... så! Haha... nej, varför vara begriplig för - tror hon fattar precis vad jag menar :) Livet ramlar ju liksom bara vidare - en del saker styr man över - andra inte. Det är ju så det bara är.
Saker jag själv den senaste veckan har styrt över kan beteknas som... bra och trevliga (egentligen skulle jag kunna skriva massor med superlativ...). Milt sagt... I varje fall i slutändan. Men det är fel att säga styrt över - jag har varit delaktig i besluten på ett eller annat sätt. Det har gått upp och ner och hit och dit... Om man nu styr över saker vill säga. Känslomässigt har jag varit i topp - men också långt ner i avgrunden och det är rätt jobbigt. Men det är så jag är som person. Däremot så stannar jag oftast inte "där nere" speciellt länge, jag har om sanningen ska fram en stor förmåga att fokusera mot de saker som man kan hänga upp fina, bra saker på. De där små sakerna som man kanske lätt ser förbi, som är till synes nästan osynliga... så börjar man se dom, plockar ner nästa sak... tänker på ännu en och sen är vägen tillbaka upp inte så lång. Det gäller att våga fokusera mot det helt enkelt. Min kurator brukar benämna det som min överlevnadsstrategi - och ja, det är det nog. Och den typen av fokusering har jag blivit rätt bra på vid detta laget - jag har ju ändå övat i rätt många år :P. Hela veckans möten har gått över förväntan...
Jag köpte mig en ny topp i torsdags... Trodde inte att jag skulle in till Storbyn i Fredags (men nu blev det så att det var där jag vaknade - en helt annan historia) så jag åkte förbi KappAhl och utnyttjade det erbjudande om 25% på ett plagg och för min del blev det en lila spetstopp - grejen med den är att jag har aldrig ägt en spetstopp i hela mitt liv. Måste dock kolla igenom lagret av tidigare för små linnen om där kan finnas ett svart för tror jag är för blyg för att ha enbart toppen med bh under... inte riktigt min stil... tror jag... men man vet väl aldrig vad en Pebbles hittar på... i slutändan.
I morgon ska jag ut på ej tidigare besökt mark - jag ska gå på en föreläsning om våld. Såg en inbjudan och reflekterade över att det skulle vara en föreläsning som fokuserar enbart mot mäns våld mot kvinnor... Och där väcktes min nyfikenhet och jag lusläste inbjudan - hela inbjudan var som ett rött skynke för mig för återigen skulle de stackars förfördelade kvinnorna få allt fokus - utan tanke på barn och fädrer. När ska människor i samhället lära sig att en förövare är könslös? Utredning efter utredning dyker upp som påvisar det faktum att kvinnor är lika goda kålsupare vad gäller jävelskap. Men dessa utredningar sopas så fint under mattan så... och vi fokuserar lite till på vilka skitstövlar alla män är. Alltså - rena kräkmedlet för mig! Jag säger absolut inte att det inte finns män som misshandlar. Det finns det. De misshandlar psykiskt, fysiskt, sexuellt, ekonomiskt och så vidare...
Men - det gör kvinnor också. Skillnaden ligger i att det för en misshandlad man är mycket svårare att faktiskt anmäla sin förövare - för vem misshandlar en man? Samhällets dom är hård, svår och rätt konstig: När en man ringer till polisen så vittnar fler än en man om att polisen sagt att "varför slog du inte tillbaka" - och bara där har vi visat vilken låg nivå den debatten ligger på... Vänta - ser ni felet? Polisen frågar alltså varför mannen inte slog tillbaka? Skulle han medvetet bli någon som slår en kvinna då? Men hallå??? Man slår inte varandra - fatta det!!! Man misshandlar inte någon psykiskt heller... oavsett om man är man eller kvinna... Det är helt enkelt bara så... Så därför ska jag gå dit i morgon och se om de kommer att föreläsa utifrån att all misshandel är fel - eller om det återigen ska fokuseras mot att alla män är svin och kvinnorna små oskyldiga varelser som är helt värnlösa mot den stora, stygga elaka mannen... Blir så trött när man inte kan se båda sidorna....
Men nu är det dags att söka upp de svala lakanen och krypa ner... Somnar snart sittandes på pallen!
Idag stod jag i potatislandet iklädd gympabyxor och blommiga stövlar, pratade i telefon och grävde potatis - varför göra det vid andra tillfällen när man kan göra det som jag - vid de tillfällena man inte tänkt sig? Man behöver ju liksom inte planera livet in i minsta detalj - och för mig känns det nästan omöjligt att göra det. Det händer alltid saker som jag inte planerat - och jag är faktiskt rätt nöjd med det...
Ja, att prata i telefon med söta vännen är alltid väldigt roligt. Det blir massa dråpligheter hit och dit, lite funderingar över livet, vart man ska och vart man vill. Tror nog vi är rätt överens om att bäst blir det om man bara... lever? Hon, liksom jag, är ju lite... så! Haha... nej, varför vara begriplig för - tror hon fattar precis vad jag menar :) Livet ramlar ju liksom bara vidare - en del saker styr man över - andra inte. Det är ju så det bara är.
Saker jag själv den senaste veckan har styrt över kan beteknas som... bra och trevliga (egentligen skulle jag kunna skriva massor med superlativ...). Milt sagt... I varje fall i slutändan. Men det är fel att säga styrt över - jag har varit delaktig i besluten på ett eller annat sätt. Det har gått upp och ner och hit och dit... Om man nu styr över saker vill säga. Känslomässigt har jag varit i topp - men också långt ner i avgrunden och det är rätt jobbigt. Men det är så jag är som person. Däremot så stannar jag oftast inte "där nere" speciellt länge, jag har om sanningen ska fram en stor förmåga att fokusera mot de saker som man kan hänga upp fina, bra saker på. De där små sakerna som man kanske lätt ser förbi, som är till synes nästan osynliga... så börjar man se dom, plockar ner nästa sak... tänker på ännu en och sen är vägen tillbaka upp inte så lång. Det gäller att våga fokusera mot det helt enkelt. Min kurator brukar benämna det som min överlevnadsstrategi - och ja, det är det nog. Och den typen av fokusering har jag blivit rätt bra på vid detta laget - jag har ju ändå övat i rätt många år :P. Hela veckans möten har gått över förväntan...
Jag köpte mig en ny topp i torsdags... Trodde inte att jag skulle in till Storbyn i Fredags (men nu blev det så att det var där jag vaknade - en helt annan historia) så jag åkte förbi KappAhl och utnyttjade det erbjudande om 25% på ett plagg och för min del blev det en lila spetstopp - grejen med den är att jag har aldrig ägt en spetstopp i hela mitt liv. Måste dock kolla igenom lagret av tidigare för små linnen om där kan finnas ett svart för tror jag är för blyg för att ha enbart toppen med bh under... inte riktigt min stil... tror jag... men man vet väl aldrig vad en Pebbles hittar på... i slutändan.
I morgon ska jag ut på ej tidigare besökt mark - jag ska gå på en föreläsning om våld. Såg en inbjudan och reflekterade över att det skulle vara en föreläsning som fokuserar enbart mot mäns våld mot kvinnor... Och där väcktes min nyfikenhet och jag lusläste inbjudan - hela inbjudan var som ett rött skynke för mig för återigen skulle de stackars förfördelade kvinnorna få allt fokus - utan tanke på barn och fädrer. När ska människor i samhället lära sig att en förövare är könslös? Utredning efter utredning dyker upp som påvisar det faktum att kvinnor är lika goda kålsupare vad gäller jävelskap. Men dessa utredningar sopas så fint under mattan så... och vi fokuserar lite till på vilka skitstövlar alla män är. Alltså - rena kräkmedlet för mig! Jag säger absolut inte att det inte finns män som misshandlar. Det finns det. De misshandlar psykiskt, fysiskt, sexuellt, ekonomiskt och så vidare...
Men - det gör kvinnor också. Skillnaden ligger i att det för en misshandlad man är mycket svårare att faktiskt anmäla sin förövare - för vem misshandlar en man? Samhällets dom är hård, svår och rätt konstig: När en man ringer till polisen så vittnar fler än en man om att polisen sagt att "varför slog du inte tillbaka" - och bara där har vi visat vilken låg nivå den debatten ligger på... Vänta - ser ni felet? Polisen frågar alltså varför mannen inte slog tillbaka? Skulle han medvetet bli någon som slår en kvinna då? Men hallå??? Man slår inte varandra - fatta det!!! Man misshandlar inte någon psykiskt heller... oavsett om man är man eller kvinna... Det är helt enkelt bara så... Så därför ska jag gå dit i morgon och se om de kommer att föreläsa utifrån att all misshandel är fel - eller om det återigen ska fokuseras mot att alla män är svin och kvinnorna små oskyldiga varelser som är helt värnlösa mot den stora, stygga elaka mannen... Blir så trött när man inte kan se båda sidorna....
...och om det inte sker en förändring fortsätter snedvridningen...
Men nu är det dags att söka upp de svala lakanen och krypa ner... Somnar snart sittandes på pallen!
torsdag 15 november 2012
Det var ju det där med...
... vad? Som vanligt massor med tankar...
Jag kommer ihåg när vi hade ett ABF-möte i Hallstavik. Vår ordförande var sjuk och det var jag som vice ordförande som höll i mötet. Jag är ju inte som alla andra (det vet vi ju redan) och jag satt inte mitt emot någon, på tryggt förvar bakom ett bord hållande i en klubba utan jag satt på ett bord istället med resten av mötesdeltagarna runt mig, omväxlande med benen dinglande och i skräddarställning. Därmed var isen bruten och vi fick en bättre gemenskap och diskussion. Mötet gick snabbt - inte tidsmässigt men tankemässigt... Jag tänker ofta snabbt och förutser svaret innan det blivit replikerat och är redan framme vid nästa replikskifte... Det här är på både gott och ont ska sägas. När vi åkte därifrån sa min kollega att "hur snabbt tänker du egentligen"??? Ja, jag vet inte men ibland går det ruggigt snabbt och i vissa lägen snabbare än vad det bör gå... Det beror på hur taggad jag är helt enkelt. Trots att det kan gå snabbt så är jag oftast totalt fokuserad mot det vi håller på med. Däremot kan det vara lite jobbigt för andra, helt ärligt alltså, för när det går så där rasande fort så hänger alla inte med helt enkelt... Och det i sin tur är något jag får arbeta med konstant - att inse och förutse att alla är inte på banan när min hjärna sätter igång...:P
Det här handlar väl egentligen om impulshandlingar - det går fort och om det inte går fort så händer det att jag blir... hm... irriterad? Från ord till handling för mig innefattar oftast inte lång tid av planering utan när jag vill att det ska hända något jag bestämt mig för vill jag att det ska hända - nu!!! Inte sen... Och just den biten är inte bra i alla lägen... men på det stora hela ser jag inget fel i det. Men det kan ställa till det ibland om man befinner sig i galen tunna emellanåt - men oftast inte mer galen än att det går att hantera på ett vettigt sätt...
Och ja - jag är likadan privat. Det går från tanke till handling på noll sekunder allt som oftast - men jag är en jävel på att softa med, som att bara sitta och titta på film, tv eller en bok och koppla bort omvärlden. Jag tror att det är något av ett måste för en person som har en stark impulskänsla att arbeta med detta. Det är väl den enda vettiga sjukgymnastiken jag gått på - där jag fick lära mig att hitta min inre silvertråd och hålla den i balans. Hitta det som kallas för fruktskålen i kroppen och balansera den så att frukten inte ramlar ur... Vän av ordning tänker nu - fruktskålen? I kroppen??? Öh, vänta nu lite... Vart finns den förutom på bordet?
Jo, så här - fruktskålen är ditt bäcken. Bäckenet är format som en skål. Man ställer sig på ett sånt sätt att man vinklar bäcket så att det blir rakt och håller en rak hållning. Benen lätt isär. Vicka på bäckenet så att det faller på plats (nej, detta är ingen övning för sex och samlevnad....:). När bäckenet är på plats så placerar du ut silvertråden (ja, just så) - Silvertråden ska gå från ditt huvud, utmed din ryggrad, genom ditt bäcken och ned mellan de lätt särade benen. När du har den under kontroll ska du börja snurra på den genom att enbart vicka på höfterna. Det är faktiskt svårare än vad man tror att få detta att fungera. Om man har någon till hjälp som kan sätta händerna på höftknölarna för att kolla att det är de som rör sig och inte resten av kroppen så är det faktiskt att föredra tills man har lärt sig tekniken. Bäst ser man det här om man står naken framför en spegel för att se att man lär sig. Och det gäller att använda flera sinnen för man ska försöka visualisera den här silvertråden också...
När man fått det här att fungera så finner man faktiskt ett inre lugn. Man står stadigare på jorden helt enkelt. Men för mig infinner sig också ett inre lugn när jag hittat min tråd när jag står där och vickar på höfterna... Och det är det som är meningen med själva grejen. Och nu kan vi väl dra in den sexuella biten då då - man får faktiskt ett bättre sexliv när man har lärt sig hur man håller kontroll på sitt bäcken. Nu är jag inte man och kan inte svara på huruvida det ger effekt på män - men för kvinnor är det ett faktum att ju bättre kontroll du har över ditt eget bäcken - desto bättre sex får man faktiskt...:P. (Men enligt min sjukgymnast var det så även för män.) Jo, jag såg väl fördelarna och var ju baaaara tvungen att undersöka detta - och jo, det stämmer faktiskt. Vi hade ju inga män på vår BKK - och det var för att dessa övningar kan anses som sexuellt utmanande... Öhhh??? Det såg inte sexigt ut kan jag meddela när vi stod där och försökte hitta våra silvertrådar, lugn och de rätta bäckenrörelserna. Det lustiga med dom här övningarna är att med en trasig höft borde jag inte kunna göra dom - men det fungerade på något sätt perfekt... och fungerar helt perfekt.
Dom här övningarna gör jag fortfarande varje dag. Idag gör jag dom utan att tänka på att jag gör dom... När jag väntar på bussen, står i kön, lagar mat... eller annat. Helt plötsligt står jag bara där med rätt ställning i kroppen men nej - när jag står ute bland folk så brukar jag inte vicka på mitt bäcken på detta sätt, då ställer jag mig bara i positionen...
----------
Livet i övrigt har idag att bjuda på att det nu är färdigt med det nya jobbet. Sen får man väl se om det blir tidsbegränsat eller om det kan gå över i något annat i slutändan. Från början blir det 10 timmar i veckan - jag har ju fått lära mig den hårda vägen att inse mina begränsningar och hur mycket jag klarar av att utmana min kropp. Jag har fått den uppgift jag vill ha och blir nu allaredarådande över webb och sociala medier. Tjoho!!! Känns så f'*ckin' skönt!!! En i princip enad styrelse (1 person som inte var helt på banan) samt att 2 stycken som var frånvarande på deras möte som meddelat att de tänkte rösta för att jag skulle få jobbet. Det är väl det som är jobbigt när man ska börja arbeta på ett ställe där en hel styrelse måste ta ett gemensamt beslut om min framtid... Men efter att jag kläckt idén, lobbat för den, fått min arbetsförmedlare att gå med på detta - så är det nu mitt! Så nu får jag väl göra som läkaren sa att "visa hur (jag är övertygad om att du är just det) väldigt outstanding du är och visa att de inte klarar sig utan dig"... Skönt som tusan är det i varje fall och på måndag ska jag träffa min arbetsgivare för ett första praktiskt möte :D
Sen så ringde Storprinsessan glad i hågen för att hon nu fått 2 stycken toppenpraktiker som hon önskat: Akutmottagningen på sjukhuset samt på en psykiatrisk klinik som ligger vid området där hon bor i Molde. Så mor och dotter jublade som så många gånger förut i kapp i telefonen :). Nu är det dessutom endast 27 dagar kvar innan min lilla trollunge kommer hem och jag får skämma bort henne med alla maträtter hon vill ha. Eftersom att hon denna gång kommer så att hon är här en helg så ska vi gå ut på krogen också - något vi inte har gjort... sen... ja, den där P3-gången på Berzå i Göteborg. Druckit alkohol tillsammans har vi gjort - men inte varit på krogen. Det blir dessutom första gången som hon går ut i sin egen hemstad... Kommer absolut bli hur roligt som helst :D.
Sen - sällar mig absolut till alla Zlatanister idag :D. Och vad finns det idag att inte älska hos den mannen??? Vid 3 gjorda mål trodde man ju att det var jackpot liksom... Men när han sätter det fjärde målet på ett sånt sätt som... man bara inte gör mål på - trodde ärligt jag skulle dö eller något (men tji fick ni!). Och det, tillsammans med vissa andra saker gjorde att min dag igår fick ett bra avslut. För ärligt - jag fick ett psykbryt igår efter mötet med valberedning och styrelse. Ibland blir allt bara nattsvart helt enkelt. Det bara är så. Jag är inte alltid glad och positiv och står med båda fötterna på jorden. Jag har mina egna monster som jag brottas med...
Men igår fanns det någon där för mig som jag, helt otroligt nog, känner mig så jävla... trygg med. Jag, som är mästare på att ge andra trygghet men är jävligt dålig på min egen trygghet, känner mig trygg, glad och tillfreds med Snygga karln och igår kväll var det han som blev mitt stöd. Och att han dessutom ser på fotboll med mig... Om jag kunde skulle jag nog krama ihjäl dig din stolle... eller nått typ då liksom...!
Vi tar det där med mina namn (igen) på folk: Ja, jag sätter epitet och namn på mina vänner. Speciellt här eftersom att det är väldigt få namn som jag skriver i dess helhet. För mig är huvudsaken att jag vet vem jag har i åtanke. Sen vet jag att det sätter alltid lite griller i huvudet på en del andra - ja, varför vara som andra när man kan vara som jag och alltid irriterar det någon... Det ligger alltid en tanke bakom mina namn. Ofta är dom könslösa så var inte säker på vilket kön det är jag skriver om... Det är min grej helt enkelt. Ibland kan den jag skriver om känna igen sig själv - men jag har också fått frågor om vem det är jag menar... Så "suck it up" - och irritera dig om du vill... Det struntar jag högaktningsfullt i!
Jag kommer ihåg när vi hade ett ABF-möte i Hallstavik. Vår ordförande var sjuk och det var jag som vice ordförande som höll i mötet. Jag är ju inte som alla andra (det vet vi ju redan) och jag satt inte mitt emot någon, på tryggt förvar bakom ett bord hållande i en klubba utan jag satt på ett bord istället med resten av mötesdeltagarna runt mig, omväxlande med benen dinglande och i skräddarställning. Därmed var isen bruten och vi fick en bättre gemenskap och diskussion. Mötet gick snabbt - inte tidsmässigt men tankemässigt... Jag tänker ofta snabbt och förutser svaret innan det blivit replikerat och är redan framme vid nästa replikskifte... Det här är på både gott och ont ska sägas. När vi åkte därifrån sa min kollega att "hur snabbt tänker du egentligen"??? Ja, jag vet inte men ibland går det ruggigt snabbt och i vissa lägen snabbare än vad det bör gå... Det beror på hur taggad jag är helt enkelt. Trots att det kan gå snabbt så är jag oftast totalt fokuserad mot det vi håller på med. Däremot kan det vara lite jobbigt för andra, helt ärligt alltså, för när det går så där rasande fort så hänger alla inte med helt enkelt... Och det i sin tur är något jag får arbeta med konstant - att inse och förutse att alla är inte på banan när min hjärna sätter igång...:P
Det här handlar väl egentligen om impulshandlingar - det går fort och om det inte går fort så händer det att jag blir... hm... irriterad? Från ord till handling för mig innefattar oftast inte lång tid av planering utan när jag vill att det ska hända något jag bestämt mig för vill jag att det ska hända - nu!!! Inte sen... Och just den biten är inte bra i alla lägen... men på det stora hela ser jag inget fel i det. Men det kan ställa till det ibland om man befinner sig i galen tunna emellanåt - men oftast inte mer galen än att det går att hantera på ett vettigt sätt...
Och ja - jag är likadan privat. Det går från tanke till handling på noll sekunder allt som oftast - men jag är en jävel på att softa med, som att bara sitta och titta på film, tv eller en bok och koppla bort omvärlden. Jag tror att det är något av ett måste för en person som har en stark impulskänsla att arbeta med detta. Det är väl den enda vettiga sjukgymnastiken jag gått på - där jag fick lära mig att hitta min inre silvertråd och hålla den i balans. Hitta det som kallas för fruktskålen i kroppen och balansera den så att frukten inte ramlar ur... Vän av ordning tänker nu - fruktskålen? I kroppen??? Öh, vänta nu lite... Vart finns den förutom på bordet?
Jo, så här - fruktskålen är ditt bäcken. Bäckenet är format som en skål. Man ställer sig på ett sånt sätt att man vinklar bäcket så att det blir rakt och håller en rak hållning. Benen lätt isär. Vicka på bäckenet så att det faller på plats (nej, detta är ingen övning för sex och samlevnad....:). När bäckenet är på plats så placerar du ut silvertråden (ja, just så) - Silvertråden ska gå från ditt huvud, utmed din ryggrad, genom ditt bäcken och ned mellan de lätt särade benen. När du har den under kontroll ska du börja snurra på den genom att enbart vicka på höfterna. Det är faktiskt svårare än vad man tror att få detta att fungera. Om man har någon till hjälp som kan sätta händerna på höftknölarna för att kolla att det är de som rör sig och inte resten av kroppen så är det faktiskt att föredra tills man har lärt sig tekniken. Bäst ser man det här om man står naken framför en spegel för att se att man lär sig. Och det gäller att använda flera sinnen för man ska försöka visualisera den här silvertråden också...
När man fått det här att fungera så finner man faktiskt ett inre lugn. Man står stadigare på jorden helt enkelt. Men för mig infinner sig också ett inre lugn när jag hittat min tråd när jag står där och vickar på höfterna... Och det är det som är meningen med själva grejen. Och nu kan vi väl dra in den sexuella biten då då - man får faktiskt ett bättre sexliv när man har lärt sig hur man håller kontroll på sitt bäcken. Nu är jag inte man och kan inte svara på huruvida det ger effekt på män - men för kvinnor är det ett faktum att ju bättre kontroll du har över ditt eget bäcken - desto bättre sex får man faktiskt...:P. (Men enligt min sjukgymnast var det så även för män.) Jo, jag såg väl fördelarna och var ju baaaara tvungen att undersöka detta - och jo, det stämmer faktiskt. Vi hade ju inga män på vår BKK - och det var för att dessa övningar kan anses som sexuellt utmanande... Öhhh??? Det såg inte sexigt ut kan jag meddela när vi stod där och försökte hitta våra silvertrådar, lugn och de rätta bäckenrörelserna. Det lustiga med dom här övningarna är att med en trasig höft borde jag inte kunna göra dom - men det fungerade på något sätt perfekt... och fungerar helt perfekt.
Dom här övningarna gör jag fortfarande varje dag. Idag gör jag dom utan att tänka på att jag gör dom... När jag väntar på bussen, står i kön, lagar mat... eller annat. Helt plötsligt står jag bara där med rätt ställning i kroppen men nej - när jag står ute bland folk så brukar jag inte vicka på mitt bäcken på detta sätt, då ställer jag mig bara i positionen...
----------
Livet i övrigt har idag att bjuda på att det nu är färdigt med det nya jobbet. Sen får man väl se om det blir tidsbegränsat eller om det kan gå över i något annat i slutändan. Från början blir det 10 timmar i veckan - jag har ju fått lära mig den hårda vägen att inse mina begränsningar och hur mycket jag klarar av att utmana min kropp. Jag har fått den uppgift jag vill ha och blir nu allaredarådande över webb och sociala medier. Tjoho!!! Känns så f'*ckin' skönt!!! En i princip enad styrelse (1 person som inte var helt på banan) samt att 2 stycken som var frånvarande på deras möte som meddelat att de tänkte rösta för att jag skulle få jobbet. Det är väl det som är jobbigt när man ska börja arbeta på ett ställe där en hel styrelse måste ta ett gemensamt beslut om min framtid... Men efter att jag kläckt idén, lobbat för den, fått min arbetsförmedlare att gå med på detta - så är det nu mitt! Så nu får jag väl göra som läkaren sa att "visa hur (jag är övertygad om att du är just det) väldigt outstanding du är och visa att de inte klarar sig utan dig"... Skönt som tusan är det i varje fall och på måndag ska jag träffa min arbetsgivare för ett första praktiskt möte :D
Sen så ringde Storprinsessan glad i hågen för att hon nu fått 2 stycken toppenpraktiker som hon önskat: Akutmottagningen på sjukhuset samt på en psykiatrisk klinik som ligger vid området där hon bor i Molde. Så mor och dotter jublade som så många gånger förut i kapp i telefonen :). Nu är det dessutom endast 27 dagar kvar innan min lilla trollunge kommer hem och jag får skämma bort henne med alla maträtter hon vill ha. Eftersom att hon denna gång kommer så att hon är här en helg så ska vi gå ut på krogen också - något vi inte har gjort... sen... ja, den där P3-gången på Berzå i Göteborg. Druckit alkohol tillsammans har vi gjort - men inte varit på krogen. Det blir dessutom första gången som hon går ut i sin egen hemstad... Kommer absolut bli hur roligt som helst :D.
Sen - sällar mig absolut till alla Zlatanister idag :D. Och vad finns det idag att inte älska hos den mannen??? Vid 3 gjorda mål trodde man ju att det var jackpot liksom... Men när han sätter det fjärde målet på ett sånt sätt som... man bara inte gör mål på - trodde ärligt jag skulle dö eller något (men tji fick ni!). Och det, tillsammans med vissa andra saker gjorde att min dag igår fick ett bra avslut. För ärligt - jag fick ett psykbryt igår efter mötet med valberedning och styrelse. Ibland blir allt bara nattsvart helt enkelt. Det bara är så. Jag är inte alltid glad och positiv och står med båda fötterna på jorden. Jag har mina egna monster som jag brottas med...
Men igår fanns det någon där för mig som jag, helt otroligt nog, känner mig så jävla... trygg med. Jag, som är mästare på att ge andra trygghet men är jävligt dålig på min egen trygghet, känner mig trygg, glad och tillfreds med Snygga karln och igår kväll var det han som blev mitt stöd. Och att han dessutom ser på fotboll med mig... Om jag kunde skulle jag nog krama ihjäl dig din stolle... eller nått typ då liksom...!
Vi tar det där med mina namn (igen) på folk: Ja, jag sätter epitet och namn på mina vänner. Speciellt här eftersom att det är väldigt få namn som jag skriver i dess helhet. För mig är huvudsaken att jag vet vem jag har i åtanke. Sen vet jag att det sätter alltid lite griller i huvudet på en del andra - ja, varför vara som andra när man kan vara som jag och alltid irriterar det någon... Det ligger alltid en tanke bakom mina namn. Ofta är dom könslösa så var inte säker på vilket kön det är jag skriver om... Det är min grej helt enkelt. Ibland kan den jag skriver om känna igen sig själv - men jag har också fått frågor om vem det är jag menar... Så "suck it up" - och irritera dig om du vill... Det struntar jag högaktningsfullt i!
Helt enkelt det snyggaste mål jag någonsin sett :D
Lite små reflektioner...
...över boken jag just nu roas av:
"En mans penis krymper inte bara i kallt vatten utan även av icke sexuella upplevelser, som när hans favoritlag i tex fotboll förlorar en match"... - Får han stånd då om dom vinner???
Det där med Avokado - "Ordet avokado kommer från det spanska ordet aguacate, som härstammar från Aztekernas ord ahuacati, som betyder testikel"... - Jag kommer att garva varje gång jag käkar Avokado hädan efter...
"Enligt en lag i Oblong, Illinois, så är det förbjudet att älska på sin bröllopsdag under tiden som man fiskar eller jagar"... (???) - Alltså, håll för fan inte i fiskespöt på din bröllopsdag du om du har sex och skjut för guds skull inte...
"Varje år skadar sig 11.000 amerikaner sig själva genom att försöka sig på bisarra, sexuella ställningar"... - Nej, takkronan är inte till för att hänga i när man har sex...
"Hotellägare i Hastings, Nebraska, måste enligt lag erbjuda varje gäst en ren, vit bomullsnattskjorta. Det är förbjudet för par att ha sex om de inte har på sig nattskorta"... - Varför förenkla sex - behåll kläderna på!
"En medicinsk undersökning, som gjorts i Pennsylvania, visar att människor som har sex en eller två gånger (eller mer) i veckan har bättre immunförsvar"... - Det är ju det jag säger, man ska ha massor med sex för kroppens skull - och sin omgivning, så man inte drar omkring på smittsamma sjukdomar...;)
"Par som hånglar så kraftigt i bilen att tutan går på av misstag, kan få fängelse enligt en lag i Liberty Corner, New Jersey"... - Håll er i baksätet för tusan och hångla (på...)
"Sperma innehåller små mängder av trettio olika ämnen: fruktsocker, askorbinsyra, kolestrol, kreatin, citronsyra, mjölksyra, kväve, vitamin 12 och olika salter och enzymer"... - Varför äta vitamintabletter för när man kan få i sig vitaminerna och ha lite trevligt under tiden gemensamt med någon annan???
"Under lunchen i Carlsbanks, New Mexico, är det förbjudet för par att ha sex i bilen när de står parkerade - om inte bilen har gardiner"... - Vilken jävla bil har gardiner???
"I Nevada är det förbjudet att ha sex utan kondom"... - Nevada måste ha stor inflyttning i staten för annars borde den vara helt avbefolkad vid detta laget???
"I staten Washington är det förbjudet enligt lag att, under alla omständigheter, att ha sex med en oskuld - även på bröllopsnatten"... - Men dagen innan och efter funkar att ta oskulden på, grabs!
"Enligt Kinseyinstitutet är det vanligare att tjänstemän onanerar än att en kroppsarbetare gör det"... - I brist på annat att göra eller???
"Sex är rena skönhetsbehandlingen! Vetenskapliga undersökningar visar att när kvinnor har sex producerar de hormonet östrogen som gör håret skinande och hyn mjuk och slät"... - Avboka tiden på skönhetssalongen och antingen gå hem till bihanget eller ragga upp någon på vägen hem! Här ska vi fixa till lite skönhet....
"Den enda sexställning som är tillåten i Washington D.C. är missionärsställningen, alla andra är förbjudna enligt lag"... - Hur många Washingtonbor lever egentligen lagligt???
"I Birmingham, England, är det förbjudet att ha sex "på alla kyrktrappor efter solens nedgång"... - Men dagtid funkar finfint... Dags för ett besök vid graven???
"En penis kan skjuta iväg sperma så långt som 26-60 cm"... - Hur fanken fick dom fram just 26 cm???
"För inte så länge sen blev en man i Georgia dömd till 5 (!!!) års fängelse för att ha haft oralsex. Med sin fru. Med hennes samtycke. I deras hem. Hans belägenhet var en källa till mycket glädje bland de andra fångarna"... - Nänä, håll tungan i styr inom hemmets väggar - någon kan anmäla dig!!!
"Lugn och avslappnande sex minskar risken för att få utslag och klåda på huden. Svetten rensar porerna ocfår din hy att skina"... - Som sagt var - det var det där med att avboka tiden på skönhetssalongen... och medan du ändå är i avbokartagen avboka även tiden hos tandläkaren:
"Att kyssas varje dag håller tandläkaren borta. När man kysser rensar saliven tänderna från matrester, förebygger plackbildning och sänker den syrehalt som orsakar karies"... - så det så!
"En mans penis krymper inte bara i kallt vatten utan även av icke sexuella upplevelser, som när hans favoritlag i tex fotboll förlorar en match"... - Får han stånd då om dom vinner???
Det där med Avokado - "Ordet avokado kommer från det spanska ordet aguacate, som härstammar från Aztekernas ord ahuacati, som betyder testikel"... - Jag kommer att garva varje gång jag käkar Avokado hädan efter...
"Enligt en lag i Oblong, Illinois, så är det förbjudet att älska på sin bröllopsdag under tiden som man fiskar eller jagar"... (???) - Alltså, håll för fan inte i fiskespöt på din bröllopsdag du om du har sex och skjut för guds skull inte...
"Varje år skadar sig 11.000 amerikaner sig själva genom att försöka sig på bisarra, sexuella ställningar"... - Nej, takkronan är inte till för att hänga i när man har sex...
"Hotellägare i Hastings, Nebraska, måste enligt lag erbjuda varje gäst en ren, vit bomullsnattskjorta. Det är förbjudet för par att ha sex om de inte har på sig nattskorta"... - Varför förenkla sex - behåll kläderna på!
"En medicinsk undersökning, som gjorts i Pennsylvania, visar att människor som har sex en eller två gånger (eller mer) i veckan har bättre immunförsvar"... - Det är ju det jag säger, man ska ha massor med sex för kroppens skull - och sin omgivning, så man inte drar omkring på smittsamma sjukdomar...;)
"Par som hånglar så kraftigt i bilen att tutan går på av misstag, kan få fängelse enligt en lag i Liberty Corner, New Jersey"... - Håll er i baksätet för tusan och hångla (på...)
"Sperma innehåller små mängder av trettio olika ämnen: fruktsocker, askorbinsyra, kolestrol, kreatin, citronsyra, mjölksyra, kväve, vitamin 12 och olika salter och enzymer"... - Varför äta vitamintabletter för när man kan få i sig vitaminerna och ha lite trevligt under tiden gemensamt med någon annan???
"Under lunchen i Carlsbanks, New Mexico, är det förbjudet för par att ha sex i bilen när de står parkerade - om inte bilen har gardiner"... - Vilken jävla bil har gardiner???
"I Nevada är det förbjudet att ha sex utan kondom"... - Nevada måste ha stor inflyttning i staten för annars borde den vara helt avbefolkad vid detta laget???
"I staten Washington är det förbjudet enligt lag att, under alla omständigheter, att ha sex med en oskuld - även på bröllopsnatten"... - Men dagen innan och efter funkar att ta oskulden på, grabs!
"Enligt Kinseyinstitutet är det vanligare att tjänstemän onanerar än att en kroppsarbetare gör det"... - I brist på annat att göra eller???
"Sex är rena skönhetsbehandlingen! Vetenskapliga undersökningar visar att när kvinnor har sex producerar de hormonet östrogen som gör håret skinande och hyn mjuk och slät"... - Avboka tiden på skönhetssalongen och antingen gå hem till bihanget eller ragga upp någon på vägen hem! Här ska vi fixa till lite skönhet....
"Den enda sexställning som är tillåten i Washington D.C. är missionärsställningen, alla andra är förbjudna enligt lag"... - Hur många Washingtonbor lever egentligen lagligt???
"I Birmingham, England, är det förbjudet att ha sex "på alla kyrktrappor efter solens nedgång"... - Men dagtid funkar finfint... Dags för ett besök vid graven???
"En penis kan skjuta iväg sperma så långt som 26-60 cm"... - Hur fanken fick dom fram just 26 cm???
"För inte så länge sen blev en man i Georgia dömd till 5 (!!!) års fängelse för att ha haft oralsex. Med sin fru. Med hennes samtycke. I deras hem. Hans belägenhet var en källa till mycket glädje bland de andra fångarna"... - Nänä, håll tungan i styr inom hemmets väggar - någon kan anmäla dig!!!
"Lugn och avslappnande sex minskar risken för att få utslag och klåda på huden. Svetten rensar porerna ocfår din hy att skina"... - Som sagt var - det var det där med att avboka tiden på skönhetssalongen... och medan du ändå är i avbokartagen avboka även tiden hos tandläkaren:
"Att kyssas varje dag håller tandläkaren borta. När man kysser rensar saliven tänderna från matrester, förebygger plackbildning och sänker den syrehalt som orsakar karies"... - så det så!
Förbjudet i Washington D.C....:P
onsdag 14 november 2012
Early morning contains black...
... coffe :)
Sitter och bland annat lyssnar på Storprinsessans "Black Coffe" och "It's all right now" - två låtar som följer mig överallt. Inte bara för att jag är så väldigt stolt över henne utan för att jag även tycker att de är så bra. Jag menar (i mina ögon) - vad finns det inte att älska när det gäller den här typen av Jazz??? Folk som hör min ringsignal på mobilen frågar ofta vad det är för tjej som sjunger så bra? Henne har dom inte hört förut - och nej, det har dom troligen inte för låtarna ligger på en skiva som en norsk jazzmusiker spelade in för ca 2 år sedan. Killen som bor i huset bredvid och som är jazzmusiker tycker hon är grym :D
Föräldrar ska vara stolta över sina barn. Jag är grymt stolt över mina barn och vad de åstadkommer i livet. Inte bara Storprinsessan och den klara, underbara röst hon har - utan alla mina barn. Varje barn är en unik individ och ska få känna att deras föräldrar är stolta över dem. Jag blir stolt när mina barns vänners föräldrar talar om för mig att jag har grymt väluppfostrade barn, omtänksamma, vetgiriga, snälla... osv. Jag blir stolt över mig själv också i sådana lägen - för det är jag som har uppfostrat dom och tyvärr har jag ju gjort det i princip själv. Jag har alltid haft huvudansvaret för mina 3 barn. Inte för att jag valt att ha det så - utan för att det alltid har varit en självklarhet för mig och för att det helt enkelt blivit så. Det är ingen betungande uppgift - jag tycker att det är rätt lätt att vara förälder...
Nu tror och tycker en del att "det är något jag säger för att jag vill framstå som så jävla bra" - men sorry: Den bagen är verkligen inte min att bära... och dom som lever i min närhet vet att det verkligen är så. Det var för mig ingen större skillnad att ha 2 barn istället för 1. Det var ingen större skillnad att ha 3 istället för 2. Bara en mun till att mätta liksom... Jag tror att många föräldrar sätter upp hinder för sig själv, att dom på något sätt gör det svårare än vad det behöver vara. Det är väl klart att det är lättare att vara 2 föräldrar som samverkar med varandra - antingen i ett förhållande eller som två enskilda individer. Att dela ansvaret - att ta fighterna tillsammans. Nu har jag bara den biten med en av papporna - Storprinsessans pappa. Han flyttade när hon var 5 år till Norge men jag har alltid kunnat ringa till honom om jag behövt honom. På något sätt kunde jag alltid lita på att han fanns där trots sin fysiska frånvaro. Jag dömde honom aldrig för att han flyttade för kärlekens skull - på något sätt tyckte jag att just den biten var väldigt fin. Och jag visste ju att Storprinsessan, trots saknaden, hade de 2 personer i sitt liv som alltid varit de viktigaste för henne. Jag visste redan som 27-åring att jag var världens bästa mamma... I varje fall är det det mina barn säger att jag är.
----------
Det senaste året har varit full av sådana här tankar och diskussioner. Diskussionerna har gett upphov till efterföljande tankar. Bland annat ska tilläggas. Vad innebär det att vara en bra förälder? Vad gör en dålig förälder? Eller gör den något? Om den inte gör något - vem har bestämt att föräldern inte får/kan göra något?
En bra förälder för mig är någon som helt enkelt "bara" finns där - på ett sätt som sitter i hjärtat. Det finns föräldrar som rent fysiskt inte finns i ett barns liv, orsakerna kan vara många och det kan vara självvalt eller påtvingat - men de kan fortfarande finnas där för sina barn. När mina barn var små jobbade jag oerhört mycket. Jag jobbade på mitt ordinarie jobb mellan halvtid och heltid. Det var mycket sjukdom och sorg på vårt jobb denna period och självklart fyllde vi upp den brist på närvaro från kontoret och då jag uppenbarligen har en kapacitet att få saker att rulla på egen hand så arbetade jag mest heltid. Till det kom all den politik jag höll på med då: Utbildningsnämnd, Miljö- och hälsoskyddsnämnd som ledamot och sittande i VU. Fullmäktige, landstingsfullmäktige och sjukvårdsnämnd. Vice ordförande i ABF, ledamot i AK-styrelsen. Lokala sosseföreningen, kontaktperson för SSU:arna. Kyrkofullmäktige och stiftsfullmäktige och ordförande i kommunikationsnämnden... Och säkert fler saker som jag säkert glömt... Varje vecka var jag borta ett par kvällar i veckan...
Ändå brukar mina barn säga till mig att de minns sin barndom som om jag alltid fanns där. Jag brukar tänka på det när jag pratar med människor angående det här med att vara närvarande i sina barns liv. Många föräldrar klagar över att den andra föräldern är så egoistisk; tränar, jobbar, träffar kompisar, utövar annat fritidsintresse osv osv och att detta då ska vara en anledning vid en skilsmässa till att föräldern nu ska straffas (ja, i mina ögon känns det som det). Om man tex har ett växelvis boende - ge mig en anledning till att en fd make/maka ska ha någonting med att göra om den andre tränar 7 dagar i veckan? Eller är på affärsresor? Eller? Ja, ni fattar. Det finns också anledningar i dessa föräldrars liv till att vissa saker måste göras när barnet är hos föräldern. Ja, så enkelt är det och det är det som kallas för livet! Och det är faktiskt inte fel...
Det psykiska måendet har stor inverkan på hur man är som förälder - en människa som mår rätt okej har större ork att fokusera på det som blir rätt. Ju mer någon jävlas med den - desto sämre blir jag som förälder, det är ju rätt simpel och enkel matematik. Som jag - att sjunga har alltid varit den delen i livet där jag hämtar styrka. Ta min sång ifrån mig och du sänker mig som människa. Det är bara så enkelt. Den ger mig styrkan att hämta kraften till att vara en bra förälder. Och om man har sitt barn just den kvällen då man har sång/träning/jobb - ja, då har man det och då löser man det på ett funktionellt sätt. Mina barn har antingen varit hemma, med mig, hos mina föräldrar... oavsett om det varit möten eller sång. Eller annat. So what? De fick aldrig känna eller höra att det var jobbigt - för det var det inte. Inte för mig i varje fall... Allting handlar om din egen inställning - gör det jobbigt och det blir jobbigt. Det var det där med den rätt enkla matematiken...
Jag tror att just den biten - att jag inte känt det som jobbigt, är en del i att mina barn upplevt det som att jag trots fysisk frånvaro varit totalt närvarande. Jag hade vissa enkla regler för mig själv och som barnen hade full koll: RING om det är något! Det finns alltid tid för att svara när något av barnen ringer. Var det akut viktigt - ring två gånger på raken och kunde jag just då inte svara vid en signal så hör jag av mig inom kortast möjligaste tid. Just den här biten är något jag verkligen präntat in i dom - De kan alltid ringa mig; om vad som helst och närsom. Vad andra än säger om att "mamma är upptagen" eller det är mitt i natten - det gäller inte mina barn utan RING!!! Nummer 2 har varit: ta med barnen! Allt för många gömmer barnen hemma eller stannar hemma för att man inte har någon tillsyn för barnen... Jag har aldrig skämts, ursäktat eller blivit generad för att jag har haft med mina barn. Dom har helt enkelt... varit med bara...
Jag vet inte om det beror på mig, mina barn eller en kombination - men det har alltid fungerat. Och det fick mina barn att känna sig viktiga har jag en känsla av. Barnen VS mammajobb = kombo funkar perfa! Sen är det alldeles för många föräldrar (i mina ögon) som när man är med barnen då då som promt ska fylla barnens tillvaro med 78 tusen att göra. Det ska göras massor med saker hit och dit, ensamt eller solo. Men tagga ner - barn, precis som vuxna, tycker om att bara softa tillsammans i samma rum (eller typ då). Å visst - jag har gjort massor med saker med mina barn. Ofta rent spontant bestämda med ett "nu drar vi". Ner med lite saker i en ryggsäck och ut genom dörren... Det enda jag har för vana att riktigt planera har varit när man ska ut och resa och behöver boka campingar, vandrarhem, hotell eller dylikt. Att göra upp andra planer på papper passar inte in i vår familj - vi är väldigt spontana av oss helt enkelt. Och blir det inte av idag kanske det blir av i morgon, övermorgon eller helt enkelt någon annan gång - eller inte alls... Det löser sig alltid!
Jag har helt enkelt inte gjort det så svårt... och dessa saker var någonting jag bad barnens pappor acceptera... Eller rättare sagt - jag gav dom aldrig utrymme för att argumentera mot det. Om dom nu hade något emot det så är det ingenting jag faktiskt tagit hänsyn till: barnens tid med mig - bestämmer jag över!!!
Det här är diskussioner jag brukar ha med mina vänner som ligger i vårdnadstvister...: Låt den andra föräldern få vara förälder på sitt sätt - och du på ditt sätt. En son som har en pappa som gör "andra" saker kan ha en perfekt fadersfigur ändå. En dotter som behöver en pappaförebild behöver inte ha pappa där rent fysiskt i alla lägen. Om föräldern gör det rätt vill säga... Det finns dom som inte alls klarar av eller får vara förälder på sina egna villkor. Ibland känns det som om allt helt enkelt ska klagas på... Saker man förut kanske älskade - ses helt plötsligt som någonting dåligt och irriterande. Ge mig en anledning till att man måste ändra på det man gör bara för att man gått isär??? I min horisont så finns den inte...
Sen finns det naturligtvis föräldrar som gör val som faktiskt är helt fel. Det är inte det smartaste att ljuga för sina barn, lämna landet, inte höra av sig eller vad det nu kan vara. Även om man inte snackar skit om föräldern på grund av detta är dessa saker svåra att hantera gentemot barnen. Då är det ännu viktigare att finnas där för barnen när barnen behöver mig. Att svara sakligt på barnens frågor om varför. Stödja barnen i dess sorg över den andra förälderns brist på föräldraskap - men att hänge sig till skitsnack i det läget är i mina ögon att stjälpa ditt barns tillit till föräldern. Och bristen på tillit kan drabba båda föräldrarna och är det det vi föräldrar vill åstadkomma? Barn som är bittra varelser på grund av att en eller två föräldrar fyllt dom med skitsnack om varandra??? Det är alldeles för många barn som växer upp till bittra varelser på grund av att en förälder inte funnits där... och då INTE på grund av att föräldern inte fysisk varit konstant närvarande utan för att i många, många fall kan detta på ett enkelt sätt härröras till den närvarande förälderns skitsnack om vederbörande. Stöd istället ditt barn i det barnet gör - tala om att "det här är någonting som barnet klarar av utan den andra föräldern". Och att det är bara att ringa sen till mamma/pappa och tala om vad man gjort - tillåt den andra föräldern att få känna stolthet över sitt barn trots sin frånvaro! Att föräldern i fråga inte finns fysiskt närvarande är INTE synonymt med att den inte bryr sig, gläder sig eller känner stolthet över sitt barns bedrifter...
Så - att vara förälder innebär inte alltid att vara fysiskt närvarande - det innebär att vara närvarande i hjärtat och att tillåtas vara det. Att vara förälder innebär också att sätta gränser, att våga vara auktoritär i sin föräldraroll. Och det innebär inte att underminera den andra föräldern och säga att "fan vad jag är bra och du är usel". Det innebär helt enkelt att ibland sätta ner foten och säga nej. Det innebär att man lotsar sina barn i livet, sätter gränser - tillåter annat. Det innebär fighter på hög och låg nivå. Det innebär att man faktiskt klarar av att vara konsekvent allt som oftast. Det innebär att älska sitt barn och tillåta sig själv att bli älskad. Och det innebär att låta den andra föräldern också få älska sitt barn och att låta barnet älska den andra föräldern - utan någon annans pekpinnar...
Men det viktigaste för mig är att säga att jag älskar mina barn! Jag säger det minst en gång per dag. Det bara är så... Det är alltid dagens viktigaste budskap - JAG ÄLSKAR DIG! (Och snälla föräldrar - tillåt alltid era barn få höra det från båda sina föräldrar - det är det som ger trygga barn och nog vill du väll ha ett tryggt barn???)
---------
Sen - det vanliga Pebblesdravlet: vad innehåller veckan? Den innehåller ingen kör! Det finns i princip ingen sak som kan få mig att hoppa kören (utom sjuka barn) så som hockey... Jaja, vi har redan gått igenom den okvinnliga biten... men så är det. Sån när Snygga karln igår erbjöd mig en fåtölj och en tv med derbyt mellan SAIK och Lule så var ju saken helt klar - ingen kör! Så jag var hundvakt när han var på bio och jag mös ensam framför tv'n tills han kom hem precis innan 3:e perioden. Det var en riktig guldmatch - inte en död sekund, en sån där match där man måste vara helt fokuserad för att spelet flöt så... f*ckin' jävla bra... Och spännande var det också då det i 3:e perioden helt plötsligt stod 3-3... men med några få minuter kvar så fick SAIK in det 4:e målet och det var så jävla gött!!! Lite allmänt prat om diverse viktiga saker och det har verkligen blivit så att vi slänger rätt mycket mellan samtalsämnena :P. Tycker helt enkelt om sånt...
Och ja - mina barn är helt ensamma hemma när jag är borta. Men med en nästan 17-årig Prins och nästan 14-årig Lillprinsessa tycker jag inte det är fel... och de är rätt vana vid att mamma är borta... förutom att hon är helt borta i skallen dådå, haha...
Sitter och bland annat lyssnar på Storprinsessans "Black Coffe" och "It's all right now" - två låtar som följer mig överallt. Inte bara för att jag är så väldigt stolt över henne utan för att jag även tycker att de är så bra. Jag menar (i mina ögon) - vad finns det inte att älska när det gäller den här typen av Jazz??? Folk som hör min ringsignal på mobilen frågar ofta vad det är för tjej som sjunger så bra? Henne har dom inte hört förut - och nej, det har dom troligen inte för låtarna ligger på en skiva som en norsk jazzmusiker spelade in för ca 2 år sedan. Killen som bor i huset bredvid och som är jazzmusiker tycker hon är grym :D
Föräldrar ska vara stolta över sina barn. Jag är grymt stolt över mina barn och vad de åstadkommer i livet. Inte bara Storprinsessan och den klara, underbara röst hon har - utan alla mina barn. Varje barn är en unik individ och ska få känna att deras föräldrar är stolta över dem. Jag blir stolt när mina barns vänners föräldrar talar om för mig att jag har grymt väluppfostrade barn, omtänksamma, vetgiriga, snälla... osv. Jag blir stolt över mig själv också i sådana lägen - för det är jag som har uppfostrat dom och tyvärr har jag ju gjort det i princip själv. Jag har alltid haft huvudansvaret för mina 3 barn. Inte för att jag valt att ha det så - utan för att det alltid har varit en självklarhet för mig och för att det helt enkelt blivit så. Det är ingen betungande uppgift - jag tycker att det är rätt lätt att vara förälder...
Nu tror och tycker en del att "det är något jag säger för att jag vill framstå som så jävla bra" - men sorry: Den bagen är verkligen inte min att bära... och dom som lever i min närhet vet att det verkligen är så. Det var för mig ingen större skillnad att ha 2 barn istället för 1. Det var ingen större skillnad att ha 3 istället för 2. Bara en mun till att mätta liksom... Jag tror att många föräldrar sätter upp hinder för sig själv, att dom på något sätt gör det svårare än vad det behöver vara. Det är väl klart att det är lättare att vara 2 föräldrar som samverkar med varandra - antingen i ett förhållande eller som två enskilda individer. Att dela ansvaret - att ta fighterna tillsammans. Nu har jag bara den biten med en av papporna - Storprinsessans pappa. Han flyttade när hon var 5 år till Norge men jag har alltid kunnat ringa till honom om jag behövt honom. På något sätt kunde jag alltid lita på att han fanns där trots sin fysiska frånvaro. Jag dömde honom aldrig för att han flyttade för kärlekens skull - på något sätt tyckte jag att just den biten var väldigt fin. Och jag visste ju att Storprinsessan, trots saknaden, hade de 2 personer i sitt liv som alltid varit de viktigaste för henne. Jag visste redan som 27-åring att jag var världens bästa mamma... I varje fall är det det mina barn säger att jag är.
----------
Det senaste året har varit full av sådana här tankar och diskussioner. Diskussionerna har gett upphov till efterföljande tankar. Bland annat ska tilläggas. Vad innebär det att vara en bra förälder? Vad gör en dålig förälder? Eller gör den något? Om den inte gör något - vem har bestämt att föräldern inte får/kan göra något?
En bra förälder för mig är någon som helt enkelt "bara" finns där - på ett sätt som sitter i hjärtat. Det finns föräldrar som rent fysiskt inte finns i ett barns liv, orsakerna kan vara många och det kan vara självvalt eller påtvingat - men de kan fortfarande finnas där för sina barn. När mina barn var små jobbade jag oerhört mycket. Jag jobbade på mitt ordinarie jobb mellan halvtid och heltid. Det var mycket sjukdom och sorg på vårt jobb denna period och självklart fyllde vi upp den brist på närvaro från kontoret och då jag uppenbarligen har en kapacitet att få saker att rulla på egen hand så arbetade jag mest heltid. Till det kom all den politik jag höll på med då: Utbildningsnämnd, Miljö- och hälsoskyddsnämnd som ledamot och sittande i VU. Fullmäktige, landstingsfullmäktige och sjukvårdsnämnd. Vice ordförande i ABF, ledamot i AK-styrelsen. Lokala sosseföreningen, kontaktperson för SSU:arna. Kyrkofullmäktige och stiftsfullmäktige och ordförande i kommunikationsnämnden... Och säkert fler saker som jag säkert glömt... Varje vecka var jag borta ett par kvällar i veckan...
Ändå brukar mina barn säga till mig att de minns sin barndom som om jag alltid fanns där. Jag brukar tänka på det när jag pratar med människor angående det här med att vara närvarande i sina barns liv. Många föräldrar klagar över att den andra föräldern är så egoistisk; tränar, jobbar, träffar kompisar, utövar annat fritidsintresse osv osv och att detta då ska vara en anledning vid en skilsmässa till att föräldern nu ska straffas (ja, i mina ögon känns det som det). Om man tex har ett växelvis boende - ge mig en anledning till att en fd make/maka ska ha någonting med att göra om den andre tränar 7 dagar i veckan? Eller är på affärsresor? Eller? Ja, ni fattar. Det finns också anledningar i dessa föräldrars liv till att vissa saker måste göras när barnet är hos föräldern. Ja, så enkelt är det och det är det som kallas för livet! Och det är faktiskt inte fel...
Det psykiska måendet har stor inverkan på hur man är som förälder - en människa som mår rätt okej har större ork att fokusera på det som blir rätt. Ju mer någon jävlas med den - desto sämre blir jag som förälder, det är ju rätt simpel och enkel matematik. Som jag - att sjunga har alltid varit den delen i livet där jag hämtar styrka. Ta min sång ifrån mig och du sänker mig som människa. Det är bara så enkelt. Den ger mig styrkan att hämta kraften till att vara en bra förälder. Och om man har sitt barn just den kvällen då man har sång/träning/jobb - ja, då har man det och då löser man det på ett funktionellt sätt. Mina barn har antingen varit hemma, med mig, hos mina föräldrar... oavsett om det varit möten eller sång. Eller annat. So what? De fick aldrig känna eller höra att det var jobbigt - för det var det inte. Inte för mig i varje fall... Allting handlar om din egen inställning - gör det jobbigt och det blir jobbigt. Det var det där med den rätt enkla matematiken...
Jag tror att just den biten - att jag inte känt det som jobbigt, är en del i att mina barn upplevt det som att jag trots fysisk frånvaro varit totalt närvarande. Jag hade vissa enkla regler för mig själv och som barnen hade full koll: RING om det är något! Det finns alltid tid för att svara när något av barnen ringer. Var det akut viktigt - ring två gånger på raken och kunde jag just då inte svara vid en signal så hör jag av mig inom kortast möjligaste tid. Just den här biten är något jag verkligen präntat in i dom - De kan alltid ringa mig; om vad som helst och närsom. Vad andra än säger om att "mamma är upptagen" eller det är mitt i natten - det gäller inte mina barn utan RING!!! Nummer 2 har varit: ta med barnen! Allt för många gömmer barnen hemma eller stannar hemma för att man inte har någon tillsyn för barnen... Jag har aldrig skämts, ursäktat eller blivit generad för att jag har haft med mina barn. Dom har helt enkelt... varit med bara...
Jag vet inte om det beror på mig, mina barn eller en kombination - men det har alltid fungerat. Och det fick mina barn att känna sig viktiga har jag en känsla av. Barnen VS mammajobb = kombo funkar perfa! Sen är det alldeles för många föräldrar (i mina ögon) som när man är med barnen då då som promt ska fylla barnens tillvaro med 78 tusen att göra. Det ska göras massor med saker hit och dit, ensamt eller solo. Men tagga ner - barn, precis som vuxna, tycker om att bara softa tillsammans i samma rum (eller typ då). Å visst - jag har gjort massor med saker med mina barn. Ofta rent spontant bestämda med ett "nu drar vi". Ner med lite saker i en ryggsäck och ut genom dörren... Det enda jag har för vana att riktigt planera har varit när man ska ut och resa och behöver boka campingar, vandrarhem, hotell eller dylikt. Att göra upp andra planer på papper passar inte in i vår familj - vi är väldigt spontana av oss helt enkelt. Och blir det inte av idag kanske det blir av i morgon, övermorgon eller helt enkelt någon annan gång - eller inte alls... Det löser sig alltid!
Jag har helt enkelt inte gjort det så svårt... och dessa saker var någonting jag bad barnens pappor acceptera... Eller rättare sagt - jag gav dom aldrig utrymme för att argumentera mot det. Om dom nu hade något emot det så är det ingenting jag faktiskt tagit hänsyn till: barnens tid med mig - bestämmer jag över!!!
Det här är diskussioner jag brukar ha med mina vänner som ligger i vårdnadstvister...: Låt den andra föräldern få vara förälder på sitt sätt - och du på ditt sätt. En son som har en pappa som gör "andra" saker kan ha en perfekt fadersfigur ändå. En dotter som behöver en pappaförebild behöver inte ha pappa där rent fysiskt i alla lägen. Om föräldern gör det rätt vill säga... Det finns dom som inte alls klarar av eller får vara förälder på sina egna villkor. Ibland känns det som om allt helt enkelt ska klagas på... Saker man förut kanske älskade - ses helt plötsligt som någonting dåligt och irriterande. Ge mig en anledning till att man måste ändra på det man gör bara för att man gått isär??? I min horisont så finns den inte...
Sen finns det naturligtvis föräldrar som gör val som faktiskt är helt fel. Det är inte det smartaste att ljuga för sina barn, lämna landet, inte höra av sig eller vad det nu kan vara. Även om man inte snackar skit om föräldern på grund av detta är dessa saker svåra att hantera gentemot barnen. Då är det ännu viktigare att finnas där för barnen när barnen behöver mig. Att svara sakligt på barnens frågor om varför. Stödja barnen i dess sorg över den andra förälderns brist på föräldraskap - men att hänge sig till skitsnack i det läget är i mina ögon att stjälpa ditt barns tillit till föräldern. Och bristen på tillit kan drabba båda föräldrarna och är det det vi föräldrar vill åstadkomma? Barn som är bittra varelser på grund av att en eller två föräldrar fyllt dom med skitsnack om varandra??? Det är alldeles för många barn som växer upp till bittra varelser på grund av att en förälder inte funnits där... och då INTE på grund av att föräldern inte fysisk varit konstant närvarande utan för att i många, många fall kan detta på ett enkelt sätt härröras till den närvarande förälderns skitsnack om vederbörande. Stöd istället ditt barn i det barnet gör - tala om att "det här är någonting som barnet klarar av utan den andra föräldern". Och att det är bara att ringa sen till mamma/pappa och tala om vad man gjort - tillåt den andra föräldern att få känna stolthet över sitt barn trots sin frånvaro! Att föräldern i fråga inte finns fysiskt närvarande är INTE synonymt med att den inte bryr sig, gläder sig eller känner stolthet över sitt barns bedrifter...
Så - att vara förälder innebär inte alltid att vara fysiskt närvarande - det innebär att vara närvarande i hjärtat och att tillåtas vara det. Att vara förälder innebär också att sätta gränser, att våga vara auktoritär i sin föräldraroll. Och det innebär inte att underminera den andra föräldern och säga att "fan vad jag är bra och du är usel". Det innebär helt enkelt att ibland sätta ner foten och säga nej. Det innebär att man lotsar sina barn i livet, sätter gränser - tillåter annat. Det innebär fighter på hög och låg nivå. Det innebär att man faktiskt klarar av att vara konsekvent allt som oftast. Det innebär att älska sitt barn och tillåta sig själv att bli älskad. Och det innebär att låta den andra föräldern också få älska sitt barn och att låta barnet älska den andra föräldern - utan någon annans pekpinnar...
Men det viktigaste för mig är att säga att jag älskar mina barn! Jag säger det minst en gång per dag. Det bara är så... Det är alltid dagens viktigaste budskap - JAG ÄLSKAR DIG! (Och snälla föräldrar - tillåt alltid era barn få höra det från båda sina föräldrar - det är det som ger trygga barn och nog vill du väll ha ett tryggt barn???)
---------
Sen - det vanliga Pebblesdravlet: vad innehåller veckan? Den innehåller ingen kör! Det finns i princip ingen sak som kan få mig att hoppa kören (utom sjuka barn) så som hockey... Jaja, vi har redan gått igenom den okvinnliga biten... men så är det. Sån när Snygga karln igår erbjöd mig en fåtölj och en tv med derbyt mellan SAIK och Lule så var ju saken helt klar - ingen kör! Så jag var hundvakt när han var på bio och jag mös ensam framför tv'n tills han kom hem precis innan 3:e perioden. Det var en riktig guldmatch - inte en död sekund, en sån där match där man måste vara helt fokuserad för att spelet flöt så... f*ckin' jävla bra... Och spännande var det också då det i 3:e perioden helt plötsligt stod 3-3... men med några få minuter kvar så fick SAIK in det 4:e målet och det var så jävla gött!!! Lite allmänt prat om diverse viktiga saker och det har verkligen blivit så att vi slänger rätt mycket mellan samtalsämnena :P. Tycker helt enkelt om sånt...
Och ja - mina barn är helt ensamma hemma när jag är borta. Men med en nästan 17-årig Prins och nästan 14-årig Lillprinsessa tycker jag inte det är fel... och de är rätt vana vid att mamma är borta... förutom att hon är helt borta i skallen dådå, haha...
Har åter halkat ner totalt i Bo Kaspers orkester-träsket! Men det står jag för...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)