God morgon...

...världen! Hur står det till idag?

Här står det... inte still i varje fall!

Det var ett litet tag sen - det blir så ibland helt enkelt. När livet flyter på så är inte att skriva det första jag tänker på men jag gör det när jag får tid. När livet försvinner i 170 är det nog det sista jag tänker på... Förra veckan var något surrealistisk och det var vissa dagar då jag inte ens visste vart jag själv befann mig någonstans. Förutom rent platsmässigt då - men sen kändes det som om jag befann mig... någonstans där jag helt enkelt bara hamnat... Inte för att jag inte ville vara där jag var - för det ville jag, utan för att jag gjorde saker utifrån det rent spontana. Saker jag ville göra - just där och då!

Förra veckan var även en vecka full av självrannsakan.  Många trevliga diskussioner som ledde till att jag tänkte/tänker på saker som jag antingen stoppat undan någonstans i hjärnan för att inte tänka på av en eller annan anledning, som väckte känslor jag inte tillåtit mig själv att tänka på, som fick mig att möta mig själv och konfronteras med det jag inte vill tänka på, kanske inte ska tänka på - men som jag nog måste möta...

Det är väldigt få saker som får mig att gå tillbaka i mitt liv för att tänka igenom vad jag gjort.

Jag gör saker - många saker rent spontant - och jag gör dom ofta utan att egentligen tänka på varför jag gör dom. Jag gör dom för att jag helt enkelt vill! Ibland händer det att jag gör saker som kanske inte är så genomtänkta - men jag står alltid för att jag gör dom. Har jag gjort dom - så har jag ju gjort dom... Ingenting att hymla om liksom och jag tar konsekvenserna efter - om det blir några vill säga. Jag tänker ofta snabbt och gör saker av ren impuls - alltså det jag brukar kalla för att det går i 170. Det var länge sen jag kom på att för mig passar det mig bättre och blir oftast bättre när jag gör saker på ren impuls. Ofta går tanke och handling hand i hand och det blir ofta bättre för mig (och min omgivning) om jag följer det rent spontana. Börjar jag tänka mer på att "ska jag? bör jag? Vad händer om?".... blir jag ofta obekväm, tänker om, ska vara redig - och så blir det bara fel... Jo, det är så...

Men blir det inte fel ibland när jag gör det rent spontant och impulsivt - jo, men för fan, det är väl klart! Men det blir mer fel när jag försöker analysera innan... Sen är ju människor olika och för många behövs ju den där analysen innan för att man ska få det hela gjort. Olika människor berikar helt enkelt men jag ska villigt erkänna att jag har lite svårt med tålamodet när det ska analyseras in absurdum innan man gör saker... och för mig hamnar man i absurdum rätt fort...

Någonting som helt plötsligt slog mig var valet av min make. Folk brukar fråga mig hur det kom sig att jag tillbringade 10 år med barnens far, varav 5 år som gift. Faktum var ju att redan när vi gifte oss så kände jag mig osäker på något sätt - men vi hade varit tillsammans i 5 år, hade 1 barn gemensamt och 1 barn på väg och jag ville helt enkelt inte vara ogift 3-barnsmor. Efter 5 år kom han och sa att han ville skilja sig - och jag blev skitförbannad men jag upplevde det aldrig som svårt att gå isär, leva själv - bli ensamstående singelmamma. Idag kan jag se att jag saknade honom faktiskt inte när han flyttat - jag tyckte det var rätt skönt för äntligen kunde jag göra saker på mitt sätt - och framför allt kunde jag vara mig själv. Jag kunde skämta som jag ville, åka dit jag ville, slänga på stereon och börja hoppa runt i hemmet. Jag var glad och jag var fri! Jag och storprinsessan pratade om det där här om dagen - och det var då hon sa att hon och hennes syskon upplevt vår familjesituation som att det var så mycket skönare när pappa inte var hemma. För då var vi glada, spontana, diskuterade på våra villkor, tog beslut om saker som skulle göras - och vi gjorde dom där och då - och inte sen!

Helt plötsligt när jag låg där i sängen och skulle somna fann jag så äntligen svaret på hur det kom sig att jag tillbringade dessa 10 år med just den mannen - det var just för att försöka dämpa min egen impulsivitet, försöka komma bort från mitt spontana jag - eller rättare sagt att försöka bli någon som jag inte är. Bli det som kallas för politiskt korrekt. Falla in i ramarna, anpassa mig, dämpa mig själv - alltså bli det som inte är jag...

Det gick inte så bra... Jo, det gick ju så bra att vi var tillsammans i 10 år, vi fick 2 underbara barn - men jag fostrade 3 underbara barn. Ja, trots att jag levde med fadern så var det jag som stod för uppfostran - och idag kan jag ju se att det var ju ändå en jävla tur att det var jag som hade den rollen. För jag har 3 underbara, starka och härliga ungar. Man kan ju tro att jag har fostrat dem till att inte tänka - men det är just det jag har gjort. Jag värderar deras tankar, höjer dom, ger dom respekt - och får det tillbaka... Att vara förälder för mig innebär att ge samma respekt till mina barn som jag ger till min omgivning...

Som sagt var - en vecka full med tankar... och bus... Som Sötaste H sa: Ah, sånt där som händer när du är i farten... och jo... så är det nog!