Early morning contains black...

... coffe :)

Sitter och bland annat lyssnar på Storprinsessans "Black Coffe" och "It's all right now" - två låtar som följer mig överallt. Inte bara för att jag är så väldigt stolt över henne utan för att jag även tycker att de är så bra. Jag menar (i mina ögon) - vad finns det inte att älska när det gäller den här typen av Jazz??? Folk som hör min ringsignal på mobilen frågar ofta vad det är för tjej som sjunger så bra? Henne har dom inte hört förut - och nej, det har dom troligen inte för låtarna ligger på en skiva som en norsk jazzmusiker spelade in för ca 2 år sedan. Killen som bor i huset bredvid och som är jazzmusiker tycker hon är grym :D

Föräldrar ska vara stolta över sina barn. Jag är grymt stolt över mina barn och vad de åstadkommer i livet. Inte bara Storprinsessan och den klara, underbara röst hon har - utan alla mina barn. Varje barn är en unik individ och ska få känna att deras föräldrar är stolta över dem. Jag blir stolt när mina barns vänners föräldrar talar om för mig att jag har grymt väluppfostrade barn, omtänksamma, vetgiriga, snälla... osv. Jag blir stolt över mig själv också i sådana lägen - för det är jag som har uppfostrat dom och tyvärr har jag ju gjort det i princip själv. Jag har alltid haft huvudansvaret för mina 3 barn. Inte för att jag valt att ha det så - utan för att det alltid har varit en självklarhet för mig och för att det helt enkelt blivit så. Det är ingen betungande uppgift - jag tycker att det är rätt lätt att vara förälder...

Nu tror och tycker en del att "det är något jag säger för att jag vill framstå som så jävla bra" - men sorry: Den bagen är verkligen inte min att bära... och dom som lever i min närhet vet att det verkligen är så. Det var för mig ingen större skillnad att ha 2 barn istället för 1. Det var ingen större skillnad att ha 3 istället för 2. Bara en mun till att mätta liksom... Jag tror att många föräldrar sätter upp hinder för sig själv, att dom på något sätt gör det svårare än vad det behöver vara. Det är väl klart att det är lättare att vara 2 föräldrar som samverkar med varandra - antingen i ett förhållande eller som två enskilda individer. Att dela ansvaret - att ta fighterna tillsammans. Nu har jag bara den biten med en av papporna - Storprinsessans pappa. Han flyttade när hon var 5 år till Norge men jag har alltid kunnat ringa till honom om jag behövt honom. På något sätt kunde jag alltid lita på att han fanns där trots sin fysiska frånvaro. Jag dömde honom aldrig för att han flyttade för kärlekens skull - på något sätt tyckte jag att just den biten var väldigt fin. Och jag visste ju att Storprinsessan, trots saknaden, hade de 2 personer i sitt liv som alltid varit de viktigaste för henne. Jag visste redan som 27-åring att jag var världens bästa mamma... I varje fall är det det mina barn säger att jag är.

----------

Det senaste året har varit full av sådana här tankar och diskussioner. Diskussionerna har gett upphov till efterföljande tankar. Bland annat ska tilläggas. Vad innebär det att vara en bra förälder? Vad gör en dålig förälder? Eller gör den något? Om den inte gör något - vem har bestämt att föräldern inte får/kan göra något?

En bra förälder för mig är någon som helt enkelt "bara" finns där - på ett sätt som sitter i hjärtat. Det finns föräldrar som rent fysiskt inte finns i ett barns liv, orsakerna kan vara många och det kan vara självvalt eller påtvingat - men de kan fortfarande finnas där för sina barn. När mina barn var små jobbade jag oerhört mycket. Jag jobbade på mitt ordinarie jobb mellan halvtid och heltid. Det var mycket sjukdom och sorg på vårt jobb denna period och självklart fyllde vi upp den brist på närvaro från kontoret och då jag uppenbarligen har en kapacitet att få saker att rulla på egen hand så arbetade jag mest heltid. Till det kom all den politik jag höll på med då: Utbildningsnämnd, Miljö- och hälsoskyddsnämnd som ledamot och sittande i VU. Fullmäktige, landstingsfullmäktige och sjukvårdsnämnd. Vice ordförande i ABF, ledamot i AK-styrelsen. Lokala sosseföreningen, kontaktperson för SSU:arna. Kyrkofullmäktige och stiftsfullmäktige och ordförande i kommunikationsnämnden... Och säkert fler saker som jag säkert glömt... Varje vecka var jag borta ett par kvällar i veckan...

Ändå brukar mina barn säga till mig att de minns sin barndom som om jag alltid fanns där. Jag brukar tänka på det när jag pratar med människor angående det här med att vara närvarande i sina barns liv. Många föräldrar klagar över att den andra föräldern är så egoistisk; tränar, jobbar, träffar kompisar, utövar annat fritidsintresse osv osv och att detta då ska vara en anledning vid en skilsmässa till att föräldern nu ska straffas (ja, i mina ögon känns det som det). Om man tex har ett växelvis boende - ge mig en anledning till att en fd make/maka ska ha någonting med att göra om den andre tränar 7 dagar i veckan? Eller är på affärsresor? Eller? Ja, ni fattar. Det finns också anledningar i dessa föräldrars liv till att vissa saker måste göras när barnet är hos föräldern. Ja, så enkelt är det och det är det som kallas för livet! Och det är faktiskt inte fel...

Det psykiska måendet har stor inverkan på hur man är som förälder - en människa som mår rätt okej har större ork att fokusera på det som blir rätt. Ju mer någon jävlas med den - desto sämre blir jag som förälder, det är ju rätt simpel och enkel matematik. Som jag - att sjunga har alltid varit den delen i livet där jag hämtar styrka. Ta min sång ifrån mig och du sänker mig som människa. Det är bara så enkelt. Den ger mig styrkan att hämta kraften till att vara en bra förälder. Och om man har sitt barn just den kvällen då man har sång/träning/jobb - ja, då har man det och då löser man det på ett funktionellt sätt. Mina barn har antingen varit hemma, med mig, hos mina föräldrar... oavsett om det varit möten eller sång. Eller annat. So what? De fick aldrig känna eller höra att det var jobbigt - för det var det inte. Inte för mig i varje fall... Allting handlar om din egen inställning - gör det jobbigt och det blir jobbigt. Det var det där med den rätt enkla matematiken...

Jag tror att just den biten - att jag inte känt det som jobbigt, är en del i att mina barn upplevt det som att jag trots fysisk frånvaro varit totalt närvarande. Jag hade vissa enkla regler för mig själv och som barnen hade full koll: RING om det är något! Det finns alltid tid för att svara när något av barnen ringer. Var det akut viktigt - ring två gånger på raken och kunde jag just då inte svara vid en signal så hör jag av mig inom kortast möjligaste tid. Just den här biten är något jag verkligen präntat in i dom - De kan alltid ringa mig; om vad som helst och närsom. Vad andra än säger om att "mamma är upptagen" eller det är mitt i natten - det gäller inte mina barn utan RING!!! Nummer 2 har varit: ta med barnen! Allt för många gömmer barnen hemma eller stannar hemma för att man inte har någon tillsyn för barnen... Jag har aldrig skämts, ursäktat eller blivit generad för att jag har haft med mina barn. Dom har helt enkelt... varit med bara...

Jag vet inte om det beror på mig, mina barn eller en kombination - men det har alltid fungerat. Och det fick mina barn att känna sig viktiga har jag en känsla av. Barnen VS mammajobb = kombo funkar perfa! Sen är det alldeles för många föräldrar (i mina ögon) som när man är med barnen då då som promt ska fylla barnens tillvaro med 78 tusen att göra. Det ska göras massor med saker hit och dit, ensamt eller solo. Men tagga ner - barn, precis som vuxna, tycker om att bara softa tillsammans i samma rum (eller typ då). Å visst - jag har gjort massor med saker med mina barn. Ofta rent spontant bestämda med ett "nu drar vi". Ner med lite saker i en ryggsäck och ut genom dörren... Det enda jag har för vana att riktigt planera har varit när man ska ut och resa och behöver boka campingar, vandrarhem, hotell eller dylikt. Att göra upp andra planer på papper passar inte in i vår familj - vi är väldigt spontana av oss helt enkelt. Och blir det inte av idag kanske det blir av i morgon, övermorgon eller helt enkelt någon annan gång - eller inte alls... Det löser sig alltid!

Jag har helt enkelt inte gjort det så svårt... och dessa saker var någonting jag bad barnens pappor acceptera... Eller rättare sagt - jag gav dom aldrig utrymme för att argumentera mot det. Om dom nu hade något emot det så är det ingenting jag faktiskt tagit hänsyn till: barnens tid med mig - bestämmer jag över!!!

Det här är diskussioner jag brukar ha med mina vänner som ligger i vårdnadstvister...: Låt den andra föräldern få vara förälder på sitt sätt - och du på ditt sätt. En son som har en pappa som gör "andra" saker kan ha en perfekt fadersfigur ändå. En dotter som behöver en pappaförebild behöver inte ha pappa där rent fysiskt i alla lägen. Om föräldern gör det rätt vill säga... Det finns dom som inte alls klarar av eller får vara förälder på sina egna villkor. Ibland känns det som om allt helt enkelt ska klagas på... Saker man förut kanske älskade - ses helt plötsligt som någonting dåligt och irriterande. Ge mig en anledning till att man måste ändra på det man gör bara för att man gått isär??? I min horisont så finns den inte...

Sen finns det naturligtvis föräldrar som gör val som faktiskt är helt fel. Det är inte det smartaste att ljuga för sina barn, lämna landet, inte höra av sig eller vad det nu kan vara. Även om man inte snackar skit om föräldern på grund av detta är dessa saker svåra att hantera gentemot barnen. Då är det ännu viktigare att finnas där för barnen när barnen behöver mig. Att svara sakligt på barnens frågor om varför. Stödja barnen i dess sorg över den andra förälderns brist på föräldraskap - men att hänge sig till skitsnack i det läget är i mina ögon att stjälpa ditt barns tillit till föräldern. Och bristen på tillit kan drabba båda föräldrarna och är det det vi föräldrar vill åstadkomma? Barn som är bittra varelser på grund av att en eller två föräldrar fyllt dom med skitsnack om varandra??? Det är alldeles för många barn som växer upp till bittra varelser på grund av att en förälder inte funnits där... och då INTE på grund av att föräldern inte fysisk varit konstant närvarande utan för att i många, många fall kan detta på ett enkelt sätt härröras till den närvarande förälderns skitsnack om vederbörande. Stöd istället ditt barn i det barnet gör - tala om att "det här är någonting som barnet klarar av utan den andra föräldern". Och att det är bara att ringa sen till mamma/pappa och tala om vad man gjort - tillåt den andra föräldern att få känna stolthet över sitt barn trots sin frånvaro! Att föräldern i fråga inte finns fysiskt närvarande är INTE synonymt med att den inte bryr sig, gläder sig eller känner stolthet över sitt barns bedrifter...

Så - att vara förälder innebär inte alltid att vara fysiskt närvarande - det innebär att vara närvarande i hjärtat och att tillåtas vara det. Att vara förälder innebär också att sätta gränser, att våga vara auktoritär i sin föräldraroll. Och det innebär inte att underminera den andra föräldern och säga att "fan vad jag är bra och du är usel". Det innebär helt enkelt att ibland sätta ner foten och säga nej. Det innebär att man lotsar sina barn i livet, sätter gränser - tillåter annat. Det innebär fighter på hög och låg nivå. Det innebär att man faktiskt klarar av att vara konsekvent allt som oftast. Det innebär att älska sitt barn och tillåta sig själv att bli älskad. Och det innebär att låta den andra föräldern också få älska sitt barn och att låta barnet älska den andra föräldern - utan någon annans pekpinnar...

Men det viktigaste för mig är att säga att jag älskar mina barn! Jag säger det minst en gång per dag. Det bara är så... Det är alltid dagens viktigaste budskap - JAG ÄLSKAR DIG! (Och snälla föräldrar - tillåt alltid era barn få höra det från båda sina föräldrar - det är det som ger trygga barn och nog vill du väll ha ett tryggt barn???)

---------

Sen - det vanliga Pebblesdravlet: vad innehåller veckan? Den innehåller ingen kör! Det finns i princip ingen sak som kan få mig att hoppa kören (utom sjuka barn) så som hockey... Jaja, vi har redan gått igenom den okvinnliga biten... men så är det. Sån när Snygga karln igår erbjöd mig en fåtölj och en tv med derbyt mellan SAIK och Lule så var ju saken helt klar - ingen kör! Så jag var hundvakt när han var på bio och jag mös ensam framför tv'n tills han kom hem precis innan 3:e perioden. Det var en riktig guldmatch - inte en död sekund, en sån där match där man måste vara helt fokuserad för att spelet flöt så... f*ckin' jävla bra... Och spännande var det också då det i 3:e perioden helt plötsligt stod 3-3... men med några få minuter kvar så fick SAIK in det 4:e målet och det var så jävla gött!!! Lite allmänt prat om diverse viktiga saker och det har verkligen blivit så att vi slänger rätt mycket mellan samtalsämnena :P. Tycker helt enkelt om sånt...

Och ja - mina barn är helt ensamma hemma när jag är borta. Men med en nästan 17-årig Prins och nästan 14-årig Lillprinsessa tycker jag inte det är fel... och de är rätt vana vid att mamma är borta... förutom att hon är helt borta i skallen dådå, haha...

Har åter halkat ner totalt i Bo Kaspers orkester-träsket! Men det står jag för...