Min vän...-

...Du kommer att fattas mig :(

Din starkt skinande stjärna kommer att förgylla min himmel men du kommer att vara saknad i mitt liv. Jag kommer även fortsättningsvis börja alla våra möten med att undra vart du är någonstans? Hur du mår? Blir du inte frisk snart?

Men du hann aldrig bli frisk. Din kropp klarade inte av att läka trots alla mediciner. Trots att du klarade av att överleva den första tumören och vara så lycklig över att läkarna nu sa att allt var borta. Du hann till och med ha 3 friska provtagningar och jag glömmer aldrig då vi stod utanför Folkets hus och pratade och du var så glad över att du samma dag fått besked från läkaren att nu var Du på banan igen. Allt var borta - och nu skulle resten av kroppen läka ihop efter de starka medicinerna. Vi bestämde där att nu skulle det stanna borta... Några månader senare berättade du för mig att du var orolig för att du hade så ont i ryggen jämt. Oroligt frågade jag om de tagit några prover och ja, det hade dom gjort. Sen blev du sjuk igen - och fick stanna inomhus utan besökare - igen. Vi hade kontakt via mailen istället. Sen kom du till sjukhuset och blev snabbt allt sämre. Nu konstaterade läkarna att hela din mage var full med tumörer och det var då det började gå upp att jag skulle förlora min förebild. Beskedet kändes tungt och förtvivlat. Jag ville inte att du skulle försvinna! Jag skulle hälsa på dig på sjukhuset - men blev ju sjuk själv och inga besökare med någon form av bakterie eller virus i kroppen fick komma in. Jag bad din man hälsa så mycket från mig och livet kändes alldeles för tufft för dig... Jag hann aldrig bli frisk - jag ville ju inte riskera att dra med mig någon bakterie till sjukhuset och idag kan jag i mitt egoistiska tillstånd att jag skulle ha gått i varje fall - men jag är ändå nöjd med vetskapen om att jag struntade inte i att gå - jag fick ju inte.

Jag var 17 år när jag lärde känna dig. Men jag hade träffat dig tidigare eftersom att din man och jag sjöng i samma kör, något vi gjort sen jag var 14 år. Jag tyckte alltid du var så fin när du var och lyssnade på oss - fin i din personlighet. När jag var 17 år och blev aktiv inom SSU och var på vårt första möte var det en fråga som dök upp och vår ordförande sa att "vi ringer M-L!" - vi ringde och du kom direkt - och det var ju Du! Du blev jätteglad när du såg mig, du visste ju att jag inte hade den "vanliga" SSU-bakgrunden. Jag fick tom en kram av dig - och på något sätt blev jag så lycklig över den. Vi träffades nästan varje vecka. Vår SSU-klubb var den klubb i hela Stockholms län som hade flest möten - vi hade 6 möten i veckan! 1-2 gånger var vi i samlad trupp på gemensam lokal och du var där du med. Du höll i utbildningar för oss - du har lärt mig nästan allt jag kan om mötesteknik, sekreterarskap, omröstningar - men också hur man är en god politiker utan att sälja sin själ.

När jag var 18 år och invald i SSU's Disktriktsstyrelse blev du jätteglad och stolt över mig. Jag var ju "din" SSU-tjej som lyckats ta mig dit. Du var bestämd på att jag skulle sitta i en kommunal nämnd efter valet och du tyckte att jag skulle rikta in mig mot miljön - vilket jag gjorde. Tillsammans med din man. Fortfarande stödde du oss SSU-are med all din kunskap. Vilka tokigheter vi än hittade på så var du min förtrogna och vi pratade om så mycket annat som inte hade med politik att göra. Vi pratade om livet, om hur det är att vara ung, om hur man gör för att inte tappa bort sig själv. Du fanns där hela tiden.

En dag kom du och sa att du ville nominera mig till vårt kommunfullmäktige. Jag trodde inte på att jag var uppgiften mogen men du fnyste åt mig och sa att "jag vet att du klarar det". Och så blev det. Du frågade alltid efter barnen, lekte med dom, skrattade åt dom. Storprinsessan har klara minnen av dig, dom andra två mer diffusa, dom var så små. Ett par år senare kom du och frågade om jag inte skulle in i landstingspolitiken? Det där med sjukvård på ren egennivå tyckte du att jag visste mycket om och att jag alltid hade så kloka åsikter när vi diskuterade. Återigen kom min osäkerhet - och du som motade bort den. Du fick mig att tro på min förmåga, att se mina egna resurser. Du fanns där. Ett år efter valet blev det en ny sammanräkning pga avhopp och jag kom in på ersättarplats. Jag undrar vem som var gladast? Jag eller Du?

Nu delade vi många mil i bilen och vi pratade om det mesta och jag kände att min mentor, min förebild - blev en av mina bästa vänner. Någon jag hade förtroende för. Du kämpade för att jag skulle komma högre upp på listorna, vilket jag gjorde, och nästa val kom jag in direkt på ersättarplats, samt att du ville ha mig i sjukvårdsstyrelsen  och så blev det. Allt jag frågade kunde du och du hade ju redan lärt mig för många år sen att inga frågor var för dumma för att ställas. Jag var vice ordförande i ABF och vi skulle byta ordförande och jag fick frågan vem jag trodde skulle passa - och jag sa ditt namn. Det blev så också och nu kamperade vi ihop under väldigt svåra ABF-förhållanden med avskedande av ombudsman, tillsättande av ny och att fungera som en arbetande styrelse. Det var många dagar av att finnas där och stötta. Många dagar av glada skratt. Många helger - och nätter - på ett gäng olika kursgårdar där vi löste frågor på dagarna och världsproblemen på nätterna. När jag skilde mig fanns du där och ... bara fanns. Du gav mig av din ro. Du hade alltid en famn, ett tröstande ord, en hand som torkade mina tårar och ett leende som gjorde att jag kom ut på andra sidan. I en bit.

Jag flyttade långt bort - men vi hade kontakten hela tiden. Du skrev brev till mig med jämna mellanrum - bara för att "checka av"-sådär. Du fick ju rapporter från våra andra vänner men du ville ha egen koll. Och du visste hur jag hade det - och du oroade dig och när jag flyttade tillbaka blev du så glad att du fick tårar i ögonen och sa att "jag visste väl att du skulle klara av det. Jag har väl inte fostrat dig i onödan?". För det är så - du har en stor del av min uppfostran i din hand. Du var vår extramamma - du var min vän. Du trodde på mig när ingen annan trodde på SSU'arna. Du gav mig ditt stöd och du sa att "den här tjejen kan. Vill. Vågar". Du slogs för mig... När folk frågar mig hur långt jag kan gå i politikens namns så brukar jag säga att "jag säljer aldrig min själ" - och det är det du som har lärt mig. Som den gången vi kämpade mot nedläggningen av vårt sjukhus - och vi var 3 stycken som vägrade lägga oss; du, jag och en vänsterpartist. Vi var så starka ihop, blev inkallade till Landstingshuset på lunch för att vi skulle "talas till rätta". Efter mötet åkte vi och handlade på Nacka Forum och vi var fortfarande lika övertygade om hur vi skulle rösta. Vilket vi gjorde - och vårt sjukhus är kvar.

Jag kommer aldrig glömma den styrkan du gav till mig. Jag kommer aldrig glömma våra samtal. Aldrig glömma våra tårar eller våra skratt. Aldrig glömma hur samspelta Du och jag alltid var. Aldrig glömma den styrka du gav mig, insikten i förmågan att tro på mig själv. Aldrig glömma att du brukade säga att "det har jag ju lärt mig av dig". Aldrig glömma våra kramar, aldrig dina råd. Jag kommer att fortsätta arbeta utifrån de riktlinjer du lärde mig de där gångerna när jag var 17 år. Det är idag halva mitt liv sen jag lärde känna dig. Ett halvt liv av vänskap som nu är avslutat.

Vad jag kommer att sakna dig Marie-Louise! Som troende kan jag känna mig trygg i att du är i himmelen - men även den vetskapen känns rätt så futtig idag när jag vill höra ditt skratt, se ditt leende och få din kram...

En av de sångerna vi sjungit sena nötter och pratat om det samhälle vi vill ha...