Det är ju bara så att jag...

...måste. Kan ju bara inte låta bli... inte för att jag blir arg för i dagsläget är det rätt svårt att få mig arg över saker som jag vet att jag har rätt i  - så varför ska man bli förbannad för? Det finns liksom ingen roll - det är så jag är och fattar man inte det - suck it up!

Jag antar att i några andras ögon så är jag nog dum i huvudet - men jag har erfarenheten av att de som blir mest arga - är också de som har mest att sona. Det är ju ofta så. Så bli arga ni - jag bryr mig faktiskt inte över huvud taget. Och ja - jag har träffat män som misshandlats av kvinnor, både fysiskt, psykiskt, ekonomiskt. En förövare är könslös - det är inte könet som misshandlar - det är individen. Statistiken visar också att antalet män som anmäler misshandel har ökat lavinartat så mitt tips till den som kommenterat är att du går in och läser lite statistik, tänker till lite och se på dig själv - för jag behöver inte se på mig själv - för mitt mjöl i påsen är synnerligen rent!

Det är väl själva sjutton att föräldrar inte kan se att att barnen behöver båda sina föräldrar. Man skaffar inte barn som något självändamål - man får barn för att man tagit beslut att man ska ha dom. Man är två om att skaffa barn - och man ska vara två om att uppfostra dom. Det är väldigt få föräldrar som är så dåliga som föräldrar att de inte klarar av sitt föräldraskap. Barnen behöver båda sina föräldrar i sitt liv - och det är min förbannade skyldighet som förälder att se till att det är så. Jag som vuxen, som förälder till ett barn, måste se bortom min egen antipati gentemot en människa som kanske gjort mig illa, sårat mig, svikit mig osv.

Livet handlar inte om mig som vuxen längre - livet handlar om mitt barn - och barnet har rätt till båda sina föräldrar. Det värsta som finns ( i mina ögon) är föräldrar som aktivt motarbetar den andra föräldern bara för att den inte gör som jag. För att den gör saker på ett sätt som är bekvämt för den - och inte på ett sätt som är bekvämt för en annan. Föräldrarskap handlar om att göra saker på sitt eget sätt och inte på ett sätt som passar en annan vuxen människa - utan på ett sätt som blir bra för mitt barn. Varje förälder utarbetar ett förhållningssätt gentemot sitt barn och den kontakt som bildas där är unik för just de två. Det finns ingenting som säger att just "mitt" sätt är rätt... Föräldraskap handlar också om att låta någon annan ta hand om barnet - och i dessa fall gäller det ju då barnets andra förälder...

Vad gäller min viktminskning... men snälla rara? Vad har du med den att göra? Du verkar oerhört säker på din sak och det är ju konstigt... Men ja - jag har gått ner i vikt. 41 kg närmare bestämt. Kommer säkert en bild förr eller senare ska du se... Kan det vara så att du är avundsjuk på att du själv kanske inte klarat av något du förutsatt dig i viktväg så att du måste utgå ifrån att jag misslyckas...? Rätt rolig är du i varje fall... eller patetisk - take your pick...

Du får så jävla gärna tycka att jag är dum i huvudet - jag bryr mig inte faktiskt....