En liten önskan...

... kom om ett nytt inlägg :). Och snäll som jag är så måste jag ju försöka hörsamma den lilla önskan. När jag skriver har jag oftast huvudet fullt av tankar jag vill få ner och ofta tänker jag att "det här" måste jag skriva.. och det här... och det... Går omkring i världen och tänker att "ja, det här måste jag ju skriva om"... och sen glömmer jag bort vad det var - och upp kommer en ny tanke istället.

De senaste veckorna har jag försummat att skriva och det beror inte på att jag inte har haft saker att skriva om - utan mer att jag inte vet vilket jag ska välja att. Det händer saker i livet som jag är helt övertygad om att det finns människor som skulle ta illa upp av, saker som människor skulle bli glad över, saker som skulle beröra eller lämna oberörda - alltså - precis som det ska vara. Men även om jag tänkt skriva om något så är det inte säkert att jag skriver just det jag tänkt i varje fall... När jag väl skriver - ja, då går det fort. Ofta skriver jag lika fort som jag tänker och det brukar låta som det knattrar. Fd sambon brukade fråga om jag skulle skriva en hel novell, tja, varför inte?

Om jag skulle skriva ner någonting större skulle det nog bland annat ta upp hur vi vuxna agerar runt våra små. Eller små? Runt de vi och andra har satt till världen och som vi ska värna om. Skydda ifrån ont. Stötta, stödja, finnas där. Komma med goda råd och lyfta ett varningens finger. Alltså vara det som kallas för vuxen. Allt för många vuxna använder barn till att spela ett spel för att knäcka en annan vuxen. De ser bara sig själva - och vart tar tanken på barnen vägen i dessa lägen? Föräldrar som hindrar barnen ifrån att träffa sin andra förälder - inte för att den andre fysiskt eller psykiskt varit elak mot barnet, utan just för att... "jag är den enda rätta för mina barn"... i varje fall är det så jag ser en hel drös med föräldrar.

Okej, det kan låta som "fan vad jag är bra" men jag gav mig själv ett löfte en gång i tiden: ALDRIG prata skit om mina barns pappor. Inget svårt beslut att följa alls. Det är helt enkelt att bara inte göra det. Jag gav också mina barn löftet att jag aldrig skulle hindra dom ifrån att träffa sina pappor - såvida det inte finns misshandel eller utnyttjande av barnet i bakgrunden så har jag ingen rätt i hela helvetet att hindra umgänge med den andre föräldern. Skitenkelt!

Mina egna åsikter om deras fädrers eventuella beslut - de tankarna håller jag för mig själv och säger med ett leende att "det är klart att din pappa älskar dig". Som förälder har jag, i mina ögon, aldrig rätt till att nedvärdera den andre föräldern. Det är tvärförbjudet! Lätt som en pannkaka!

Se på Storprinsessan - hennes pappa bodde i Europas nordligaste stad. En stad som var i princip avskärmad från övrig civilisation i nära 8 månader per år. För att hon skulle träffa sin far var hon tvungen att flyga kors över Sverige för att sedan hämtas med bil av sin far. Det tog nära ett dygn för henne att åka till honom. Deras personliga kontakt blev ju av förklarliga skäl inte den mest frekventa - men den fanns där och jag hade ingen som helst rätt att hindra den. Så min lilla blonda skönhet avlämnades i avgångshallen på Arlanda av en "hurtig" mamma med orden att hon ALLTID kunde höra av sig, det spelade ingen roll om det var mitt i natten, och att hon ALDRIG skulle glömma hur mycket hennes mor älskade henne. När assistantpersonalen kommit ur synfältet satt jag alltid och grät längst ut i gaten i avgångshall 5 på Arlanda och med suddig syn såg jag hur min prinsessa for iväg i luften för att träffa sin far. 5 år var hon första gången. Dom som hängt med vet att jag alltid gråter när mina barn far iväg och att jag alltid klipper håret efter... (jaja, häng inte upp dig på det - det bara är så...).

Men någonstans visste jag att hon faktiskt mådde bra av att ha den här kontakten med sin far - för han var trots allt hennes far. Och även om han inte bodde närmare så visste jag alltid att han älskade henne. Kanske inte lika mycket som jag älskar henne för det är nog svårt att göra, men han har alltid älskat henne. Vår lilla musikälskande trollunge!

Prinsen och Lillprinsessans pappa bor ännu längre bort - han bor i USA! Det är hans val och även om jag kan ha svårt att förstå ett beslut att flytta så långt bort från sina barn - så får jag ju helt enkelt acceptera hans beslut. Jag behöver inte tycka om det men det är min förbannade skyldighet som förälder att inte låta mina barn få vetskap om hur jag egentligen känner inför denna flytt. Inte det känslomässiga från min sida i varje fall. Deras frågor svarar jag på, absolut, och jag kan säga att "nej, jag tycker inte det är bra" men de där liksom orden man säger till sambon om det, eller till kompisarna - DET får barnen ALDRIG höra! För de är hans barn och han älskar dom han med och de älskar sin far. Han bara råkar bo på andra sidan jorden. Jag har heller aldrig förhindrat att de åkt över dit. 2 gånger åkte de med sin Farmor men sista gången de var över så var de faktiskt själva. De hade naturligtvis assistans men ändå? Jag trodde ärligt att jag skulle dö innan jag fick besked om att de faktiskt var med sin far... nästan ett dygn tog det och tja, det var inga roliga timmar.

För mig är det en hederssak - prata inte skit om barnens andre förälder. Du gör faktiskt bara ditt barn illa. Ljug inte om den, hitta inte på saker, förringa inte det den gör - han/hon gör nog så gott den kan utifrån sina egna premisser. Det är faktiskt inte så svårt att låta bli att göra detta. För vad har lilla "Pelle" egentligen med att göra att mamma tycker att pappa är dum i huvudet? Lilla "Lisa" ser ju ändå sin mamma med sina egna, oskyldiga barnaögon och inte genom pappas vuxenögon. Och ett barn älskar i de allra flesta fall båda sina föräldrar - och låt barnen få göra det! Skapa inte ett bittert barn som bär på den vuxnas antipatier och dömande. Låt barnen ha sin egen uppfattning om sina föräldrar och det som händer runt det...

Tids nog blir barnet vuxet - och kan se på det som hänt med ett vuxet barns ögon och då kommer frågan som kräver det ärliga, vuxna svaret: Vad tyckte du mamma? Egentligen??? Då - när barnet blivit vuxet, ser med ett vuxet barns ögon och kan förstå förälderns vuxna resonemang - då kan man tala om att "jo, så här var det...". Men det som var orsaken till en splittring - det har mitt barn fortfarande ingenting att göra med...

Nu kan man ju tro att jag sitter här och tycker jag är en supermorsa? Det finns inga supermorsor kan jag tala om. Det finns mammor som klarar av sitt föräldraskap på bra eller mindre bra sätt och jag är en av dom. Jag gör fel som alla andra mammor gör. Jag kan bli arg på mina barn. Jag kan kräva saker av dom. Jag kan stoppa dom. Det är sånt som mammor gör och så dom är. Det tillhör liksom. Jag kan försöka skydda mina barn från allt ont - och jag kan skydda dom från skitsnack. Jag kan bespara mina barn smaskiga detaljer om deras föräldrar (om det nu fanns sånna vill säga). Jag kan se till att mina barn har båda sina föräldrar i sina liv - även om det kan vara synnerligen sporadiskt. Ingen av dom har gjort något som skulle kunna förhindra att de får träffa sina barn.

Däremot kan mina barn välja, att utifrån deras fädrers beslut, att minimera dom i sina liv - vilket jag faktiskt inte vill. Men jag måste alltid respektera mina barns beslut - hur nu än beslutet ser ut. För jag kan inte göra mitt barn illa och det gör jag om jag inte respekterar mina barns beslut. Och mina barn - dom älskar jag.

Föräldrar som drar in sina barn i sina egna konflikter anser jag vara synnerligen barnsliga och omogna. Väx upp för fasen! Och tänk så här - tja, du tyckte ju om denna person tillräckligt mycket för att ha sex och skaffa barn med den. Hur i hela friden kan människan vara så hemsk nu? Människan vill ju bara träffa sitt barn - och har i de allra flesta lägen rätt att göra det också. Det tillhör liksom föräldralivet...

... och nu for tangenterna iväg igen... som oftast!'

På schemat idag, efter 4 timmars sömn och ett mycket abrupt uppvaknande, står Utbildningsnämnd och sång! Tack för att det är sång idag - det brukar i de allra flesta lägen vara humörsupphöjande!