Blev rätt så glad...

... av en kommentar som dök upp igår: Hej Pebbles. Jag heter Annica och jobbar på Arbetsförmedlingen. Vi prenumererar på blogginlägg som handlar om Arbetsförmedlingen. Jag förstår att du går igenom en tuff period i ditt liv, med en massa smärta. Till detta känner du att du inte får den hjälp och det stöd som du behöver av arbetsförmedlingen. Så ska det inte behöva vara, utan vi ska finnas för dig, då du känner att du orkar komma tillbaka till arbetslivet igen eller i värsta fall om du har/håller på bli utförsäkrad. Om det är så att du inte får någon kontakt med din arbetsförmedlare inom en snar framtid, så tycker jag att du i första hand kontaktar oss på tfn.             0771-416416      . Skulle inte detta hjälpa, tveka inte att kontakta chefen på din arbetsförmedling och även vår kundrelation: http://www.arbetsformedlingen.se/Globalmeny/Kontakt/Nojd-eller-missnojd.html Jag önskar dig all lycka i framtiden och att du snart känner dig bättre. Med vänlig hälsning Annica, arbetsförmedlare på En käftsmäll...

Skulle jag besvara den i en kommentar skulle det bli rätt mycket så jag lyfter upp den till ett inlägg istället:

Hej Annica och jättemycket tack för din kommentar, den värmde verkligen. Jag ska försöka göra ett svar på det du skriver. Men först vill jag säga att jag tycker att det är jättebra att ni prenumererar på inlägg som handlar om Arbetsförmedlingen - det visar på ett intresse för människa och person :) Vad gäller mig kan man säga följande:

Jag blev utförsäkrad i den första svängen som gick på pumpen, redan 2008. Jag har konstant blivit sämre i kroppen men jag har en väldigt stor "fighting spirit" och vägrar ge upp - det är helt enkelt inte jag. Jag har, som förtroendeläkaren skrev i sitt intyg, 4 kroniska sjukdomar (varav 2 smärtsjukdomar) och en MC-olycka i bagaget. Min inställning till mitt liv och min sjukdomar är att jag lever MED dom och inte TROTS dom. De är en del av mig och mitt liv och det gäller att parera helt enkelt. Jag har lätt till skratt, är positiv, går framåt, intelligent, vetgirig mm mm (vilket också läkaren påtalar i det senaste intyget). När jag träffade honom tyckte han att det ultimata jobbet för mig var att föreläsa för de som "gräver ner" sig i sina sjukdomar och smärta om hur man parerar i sitt liv och hittar ljuspunkterna samt kommer framåt. Det behöver inte alltid vara till ett arbete men hur man helt enkelt får vardagen att fungera när allt ser nattsvart ut. För det är lätt att släppa allt och bara se sin smärta, sina fysiska begränsningar och sina tillkortakommanden. Själv försöker jag hellre se till de goda faktorerna jag har runt omkring mig och vilka mina möjligheter är. Alla läkare eller "andra", förutom en som är "satta" för att hjälpa fascineras av just min förmåga att fokusera mot det goda och min vilja för att just....- vilja! Självklart har jag dagar och veckor då allt verkligen är nattsvarta smärtkaos men jag strävar hela tiden efter de ljusa punkterna - de kanske må vara små och till synes obetydliga men det är de inte och det gäller att se dom och alla andra - det är det som skapar grunden att stå på när man lever i det jag lever i. Jag och så många andra... Den enda som inte delar deras inställning är.. just.. min... Arbetsförmedlare :(.

De senaste 4 åren har jag haft olika arbeten genom bla Arbetsförmedlingen - på en annan ort i en annan del av Sverige. Sen flyttade jag och fick således en ny förmedlare... och nu händer... Nada, zipp, noll och ingenting! Det som har skett har hela tiden jag varit drivande i - det enda han har gjort är att skriva på de papper jag krävt att han ska skriva under - innan jag gått under vill säga. Hans inställning är att "han inte vet vad han ska göra med mig" - medan min inställning är "Snälla, dammsug marknaden, hjälp mig att finna någon som faktiskt kan och vill ha överseende med att jag inte kommer till jobbet de dagar jag inte får på mig kläderna, eller att jag, trots min snabba tankeverksamhet och kunskap, inte kan göra allt lika fort som andra för att fingrarna inte fungerar eller att det faktiskt inte går att sitta just nu"... Men det enda han säger är att "Det är svårt nu..." - och det måste vara väldigt svårt för honom. Han har alltså en tjej, som inte vill annat än att faktiskt arbeta de timmar hon klarar av, som enligt läkarintyget är just intelligent, God kontakt, snabb i tanke och ord, välformulerad - och som motvikt till mina hinder finns en god social förmåga med engagemang men att jag har svårt att finna min lagomnivå  för att jag just vill och därför skaffar mig saker att göra på egen hand utan hjälp från min arbetsförmedlare. För han vill inte ens pröva och säger på förhand att det är dömt att misslyckas...

Och det är klart att det misslyckas när jag inte får den hjälp jag faktiskt är berättigad till för att underlätta ett arbete. När det väl "hände" något hände det i helt fel ordning. En lönebidragsanställning (80%), skulle arbeta 75% - jippie! Problemet var ju bara att den där arbetsterapeuten som skulle komma... blev inte ens kontaktad av honom - trots att jag frågade upprepade gånger men han sa bara "sen"... Samt att min arbetsgivare inte förstod konceptet med lönebidrag utan tog villigt emot pengarna han fick och tyckte jag skulle kunna arbeta "som alla andra". Utan det jag behövde kunde jag inte ens utföra de arbetsuppgifter jag var satt att göra till slut - och gick in i ett totalt mörker av smärtkaos. Det är min sorgliga sanning - inte det att jag inte vill utan att kroppen tyvärr inte hänger med och för att få gjort det som jag vill få gjort - så måste jag ha stöd. Jag har en tendens till att göra för mycket helt enkelt på egen hand - och det straffar sig grymt i slutändan...

Ända sedan dess har min arbetsförmedlare inte lyft ett finger - för han anser att mitt fall är för svårt, vilket han sagt till mig rent ut - och det nöjer han sig med. Jag kommer med förslag på saker jag vill försöka - och han säger nej. Eller så ger han mig ett papper med orden - "kolla själv om du nu vill..." och jag ska då kontakta en presumtiv arbetsgivare och informera om vem jag är, vad jag har för problem, vilka medel som står till buds för arbetsgivaren och för mig som arbetstagare. Jag ska alltså informera om det som min arbetsförmedlare har som jobb att göra... Jag är "på" honom och frågar om han tagit några kontakter och han säger "inte åt dig, nej"...

Samtidigt sitter han och pratar om att jag ska klassificeras - men han informerar mig inte ens om hur detta ska gå till, vad det finns för möjligheter till hjälp eller frågar mig om jag är intresserad och själv fattar jag inte vad det är han pratar om - förrän nu. Det jag pysslat med på senare tid men nu avslutat har jag fixat helt själv, utan hjälp och stöd - och är nu tillbaka på ruta 0 - igen! Varje gång jag kontaktar honom, vilket uteslutande sker via mail då han inte "har tid" att svara i telefon, så säger han att vi bestämmer en tid - sen. Sista gången skulle jag avvakta i minst 3 månader??? Min läkare sjukskriver mig (är utan SGI dock) i väntan på att hans inställning skall ändras - och han säger att han inte tänker göra något innan läkaren slutar med detta??? Nu sjukskriver läkaren mig på 75% för att jag har politiska uppdrag men han vill inte hjälpa mig så länge jag är sjukskriven? Det måste jag vara för annars får jag inga pengar eller hjälp någonstans ifrån. Jag har försökt förklara för honom (med min läkares och andras hjälp) att det är jag som bestämmer hur mycket jag ska vara sjukskriven, alltså - att om jag får hjälp med att erhålla ett arbete på  50% med de anpassningar som behövs kan jag aktivt gå ner i sjukskrivningstid på eget mandat - något jag vill göra. Men han vill "inte gå den vägen"... Vilket innebär vad???

Så - jag antar att du förstår mitt moment 22?

Min ordinarie läkare frågar varje gång om en klassificering har gjorts - och jag svarar med 1 - ett stort frågetecken och 2 - ett nej. Jag trodde det var min arbetsförmedlare som ska göra detta men det är det alltså inte. Mitt svar till läkaren blir således att "jag står där jag står helt enkelt". Hon frågar vad jag vill och jag säger att jag har en plan - men vet inte om den fungerar och att jag måste ha hjälp. Hon påpekar också för mig att jag inte ska gå i samma fällor jag gjort tidigare och nej, det vill jag ju inte.

Min andra läkare började med att fråga "Du har väl en SIUS-konsulent"? Och jag svarade.... "Vad för något"? Det var första gången jag fick ett ord på det som andra pratade om, detta var för ca 2 veckor sen. Då berättade han att han bland annat arbetar tillsammans med Arbetsförmedlingen som läkare för bland annat de personer som behöver träffa en läkare. "Jaha - okej???" blir ju mitt undrande svar för jag visste inte ens om att det fanns. Sen säger han "Du måste ju vara bland det klarasaste fall som finns för att komma till en SIUS-konsulent - VARFÖR har du ingen"??? "Tja, fråga inte mig, jag har inte ens hört uttrycket förut. Med andra ord - jag vet inte". Han säger till mig att när jag fått hans skriftliga svar skall ta det i handen, gå till Arbetsförmedlingen och säga att jag behöver träffa en sån...

Jaja, sagt och gjort - jag tar mitt intyg och går dit - och får svaret att "Så kan du ju inte göra. Vem är du som tror att du kan komma och säga att du behöver en sån? Och för den delen så har din förmedlare sagt att du ska lämnas utan åtgärd för att du är för svårt sjuk... Så det här måste ju utredas... sen får vi se om du får träffa en... Du får skriva till din förmedlare och säga att du vill prata"...

Oh så lycklig jag blev - dissad redan av tjejen som har passet i mottagningen. Jag vet att jag är sjuk men jag behöver inte få det slängt i ansiktet av en dryg tjej i mottagningen och jag uppskattar inte att det ska stå att jag ska lämnas vind för våg! Träffade en bekant sen tidigare, som arbetar på "min" arbetsförmedling och när vi pratade här om kvällen nämnde han också SIUS ... (Kan jag ta kontakt med honom för att få hjälp då "min" arbetsförmedlare ju inte gör speciellt mycket?) "Vad sa du"??? Läkaren har också specificerat vad det är han tycker jag behöver hjälp med: fysiska hjälpmedel och styrka att begränsa mig då jag har en tendens till att ta på mig för mycket... Och det stämmer nog. Och jag har försökt få till stånd en träff med min arbetsförmedlare - som hela tiden svarar mina mail med att "vi bestämmer en tid sen"...

Tacka tusan för att man tröttnar!

Eller...??? Nu är jag ju inte den som tröttnar och trots allt så slutar jag aldrig att tro på mig själv och min förmåga - så jag har en plan :). Jag har funnit någon (ja, eftersom att jag ju inte får hjälp med detta letande som min arbetsförmedlare ska göra så har ju jag då fortsatt att hitta någon han inte säger nej till) som behöver hjälp med det jag kan erbjuda men jag behöver fortfarande den hjälp och det stöd som  kan erbjudas från Arbetsförmedlingen för annars kommer det sluta med att jag blir sängliggande igen - det har skett så många gånger tidigare och är ju inte det jag vill. Min kropp ger mig begränsningar - och jag måste förstå det jag med... eller hur man ska säga. Så jag kommer naturligtvis att skicka ett brev till min arbetsförmedlare och försöka få till en träff - min fråga blir ju: kan jag säga att jag vill ha kontakt med SIUS då? De har ju till uppgift att "SIUS-konsulenten hjälper dig vid introduktionen på en arbetsplats. Konsulenten samverkar med arbetsplatsen om hur introduktionen ska läggas upp och ansvarar för att du får det stöd ni har kommit överens om. Det kan ibland innebära att SIUSkonsulenten arbetar sida vid sida med dig under en tid. Stödet trappas sedan ned successivt och upphör helt när du kan utföra uppgifterna självständigt"

Till Ulrika vill jag säga - det här är någon du ska be om att få träffa! Du har ju, precis som jag, hamnat i det där vakumet när man är för dålig och folk "ger upp" på en  - men om jag inte ens gett upp på mig själv och ser vad jag har att erbjuda så tycker jag att andra ska inte ge upp dom heller... inte så länge jag har ett finger med i spelet i varje fall! Med eller utan SIUS så ska det helt enkelt fungera...

Jag tror att läkarna har rätt i att det är det här jag behöver - både för min egen men även en presumtiv arbetsgivares skull. För jag är inte, kommer aldrig att vara synonym med min sjukdom - jag är fortfarande ett jag, en person och jag vill... Och jag ska - så enkelt är det ju bara!