Några små tankar om världens...

... underbaraste barn. För det är ju så det är, i mina ögon... Tror nog att det är så för varje förälder - mina barn är världens bästa barn! Och konstigt vore det ju annars...

3 barn, 3 olika varelser. 3 barn - 3 olika personligheter - men ändå så väldigt lika. Precis som med andra människor, alla människor man älskar, så älskar jag mina barn på olika sätt. Men ändå lika. Kärleken jag känner är så total, så enorm. Vad är det i mina ögon som gör mina barn så speciella? Tja, förutom allt då...? Ja, säg det...

Storprinsessan - den lilla varelsen som anmälde sin ankomst mitt i studierna. Aldrig tvivlade jag på att jag ville ha "Emelie-magen". Jag älskade min mage från första stund och den största av livets stigar var nu utpekad. Jag skulle bli mamma och jag skulle alltid göra mitt bästa för mina barn. Jag kommer göra fel men inte samma fel som min mamma gjorde med mig i varje fall för jag skulle komma att göra mina egna fel - det gör alla föräldrar... Jag gick färdigt min utbildning, hann jobba ett tag, flytta in i den alldeles nybyggda lägenheten med hennes far och sen kom hon! Emelie-magen var en flicka :D. Kom och kom - 24,5 timmar tog hon på sig, kramp och 40 stygn! Och absolut värd varenda ett, varenda timme :). Knappt något hår men enorma, stora blåa ögon och vackert formade fingrar och hon blev utnämnd till BB's vackraste barn den veckan och för mig... ja, det vackraste barnet av årskull -90 är hon definitivt!

Den lilla tösen visade tidigt på en enorm viljestyrka och ibland hade man inte mycket att sätta emot. Det där med att sova var helt enkelt inte hennes grej, hon skulle sova på natten och inte på dagen - det fanns ju alldeles för mycket att upptäcka och lära sig! Vid 6 månader hade hon slutat sova middag på dagen (om vi inte satt i bilen eller gick på kullerstenarna i stan vill säga...). Vid 3 månader bestämde hon sig för att hon inte ville amma längre... Nej, nope, nada! Däremot ville hon bara ha bröstmjölk så jag pumpade mjölk så det stod härliga till i 3 månader till... Sen fick lilla frökens vilja ge med sig och det blev välling!

Tidigt, tidigt upptäckte vi att den här lilla tjejen hade två favoritpersoner i sitt liv. mamma och morfar. Innan hon var året sa hennes far till hennes mormor att "det spelar ingen roll vad vi gör för mamma och morfar kommer alltid först". Ingen svartsjuka utan just ett konstaterande. Hon hade valt ut sina hjärtemänniskor och hon stod fast vid det - och gör det fortfarande. En annan sak som var så väldigt tydlig var att hon älskade musik. Kanske inte så konstigt med två musikaliska föräldrar (men vi är slagna av denna varelse). Det fick inte vara tyst hemma - det skulle vara musik på! Hela tiden... Hon älskade att sitta i pappas knä när han klinkade på synten... hon satt framför mig på golvet när jag spelade gitarr och sjöng med - och ja, hon sjöng. Inget lallande utan rena små toner som formades i den lilla sötnosen. Spelade vi inte själva kröp hon fram till högtalarna och satte sig framför och helst skulle musiken vara hög och hon hade full koll på vilken knapp som var volymknappen...

Det bästa vi har satte vi på byrån iklädd -
 gammelmormors klänning från början av 1900-talet.

Prata... tidigt började hon prata och sen hon lärde sig har hon inte slutat... Det där med barnspråk var inte heller hennes grej. Det hette inte pippi - det hette fågel. Det hette inte brum-brum utan bil. Det tog inte lång tid innan enstaka ord blev till meningar - och de skulle vara grammatiskt riktiga! Annars kunde hon bli riktigt arg och arg... det blev hon med jämna mellanrum! Över orättvisor... Vår lilla "polis" började på dagis när hon var 2 år, innan dess var hon hos mormor då jag var i skolan. Mormor jobbade då på Öppna förskolan så hon följde med mormor dit. Alla skulle vara med och leka! Ingen fick vara utanför!!! Det skulle vara lika för alla och hon sa alltid ifrån om hon tyckte något var fel... Hon var fröknarnas favorit och i mina mammaögon var ju det helt rätt... Speciellt en fröken, Malin, var speciell för henne - och den känslan var ömsesidig och än idag har dom kontakt med varandra.

Musikintresset höll i sig och det var ett måste att det fanns en cd-spelare i hennes rum och den var jämnt på. När hon gick i trean skulle det väljas instrument - och här skulle det spelas fiol! Jajjemen :). Som alltid var hon bestämd i sina val så fiol fick det bli - och som allt annat vad gäller musik så blev hon ju duktig på det.

Min lilla bebis (ja, mina ungar kommer alltid vara mina bebisar) var oerhört principfast. Visste vad hon ville och hur hon skulle göra. Åsikter om det mesta och var inte rätt för att tala om dom heller - varken som liten och inte nu som vuxen. Oerhört vetgirig och fick byta upp en klass när hon började i skolan. Hennes fröken tyckte inte om att hon hade "alla" svaren och jämt räckte upp handen så jag fick nog och böt klass till henne så hon fick gå i 2-3:an istället med en fröken som istället älskade hennes vetgirighet.

Den här vetgirigheten och principfastheten präglar hela hennes person - i kombination med att hon är ödmjuk, rättvis, snäll, omtänksam, intelligent och har en oerhört vacker personlighet. Hon har en förmåga att se hela människan istället för bara vissa delar. Efter att ha gått musikutbildning på högstadiet, 4 års musikstudier på gymnasiet så valde hon till alla musiklärares (och morfars) förtret att inte satsa på musiken utan på att bli sjuksköterska. Hennes sånglärare jämförde hennes röst med Helene Sjöholm - och det är en jämförelse jag ställer upp på :) Men hjärtegullet valde att välja ett yrke där hon får utlopp för sin omtänksamhet. Och det passar henne. "Tyvärr" är hon uppvuxen runt sjukdomar av kronisk art - men precis som jag lärde mig av att växa upp i det så har hon gjort det. Hon har en förståelse och insikt som jag tror att många inom vården saknar. ...och det måste finnas en anledning till att alla hennes praktiker blir godkända med bravur och att hon har flera olika extrajobb på olika sjukvårdsinrättningar.

Rätt tidigt förstod jag att hon nog skulle bli politiskt intresserad - men jag hade inte förväntat mig att hon skulle bli värvad till SSU på grund av inlägg på deras diskussionsforum. Inte heller hade jag förväntat mig att hon skulle bli Sveriges yngsta SSU-ordförande heller - men attans så stolt jag är över henne för detta. Vart jag än var så fick jag alltid höra om min duktiga dotter och när hon fick in ändringar i skrivelser för de politiska riktlinjerna som socialdemokraterna i Stockholm skulle arbeta efter så grät jag faktiskt av stolthet i smyg - ville ju inte genera min då 15-åriga dotter. Samma stolthet har jag känt när hon stått på scen och sjungit. Hon har alltid drivit ner dröser av applåder och att få stå där som mamma när vänner och bekanta, klassföräldrar och personal kommer och berömmer hennes otroliga insats - ja, fanken - det är stolthet det!

Alla dom här grundläggande personlighetsdragen man såg som liten - dom har hon hållit fast vid. Hon älskar fortfarande musiken - även om hon idag inte utövar den i samma mängd. Hon, som delade alla sina saker med sina vänner, är fortfarande lika givmild och ser till att alla får och att alla får vara med. Okej - mamma och morfar är alltjämt bäst - men har ju stark konkurrens av svärprinsen men de känslorna är ju inte på samma sätt :P. Hon är fortfarande lika principfast, har fortfarande lika mycket åsikter som hon inte är rädd för att tala om och det är ju så det är - hon vet sin plats i världen.

Och hon vet sin plats i sin mammas hjärta! Hon kommer alltid vara mammas Storprinsessa. Det där med prinsessor och prinsen... ja, jag kallar mina barn för just det. Till dom. Om dom. Tja, kanske inte när deras vänner är i närheten men i övrigt - javisst.

Det "värsta" med barn är att de blir stora och flyttar ifrån mamma. Men det är mer en känslomässig del - för jag vet att mitt lilla bestämda yrväder klarar sitt liv jättebra! Hon hängde med sin mor i köket för att lära sig baka och laga mat. Hon har hjälpt till med städning och tvätta tvätt har hon hjälpt till med sen hon upptäckte att det är roligt att stoppa in tvätt i tvättrumman (???). Jag har försökt att ge henne kunskaper till att kunna leva hennes liv så som hon vill leva det. Och jag tror jag lyckats med det. Visst skulle jag vilja att hon bodde närmare, det tar ju XX antal timmar att ta sig till Molde - men jag har alltid respekterat hennes val. Jag har alltid respekterat mina barns åsikter och val och som förälder är man inte alltid överens med barnens val - men jag måste alltid stödja mitt barn i dess val. Utifrån att det är laglydigt då...

Egentligen kan jag inte sätta ord på varför, hur mycket och hur oändligt mycket jag älskar denna lilla varelse. Det är en total känsla och jag skulle göra allt för henne. Och för hennes syskon. Idag blev det om min älskade storprinsessa men det blir om dom andra två också... Jag älskar alla mina barn, oavsett vart dom befinner sig. Dom finns i mitt hjärta och är alltid i mina tankar. Ingen timma är för sen för dom att ringa på, ingen sak är för stor för att jag inte ska älska dom. Dom är ju mina allt!

Mammas stora Prinsessa

Ja, jag har älskat denna vackra varelse sen hon kallades "Emelie-magen". Emelie är också ett av hennes 3 namn. Hon är döpt efter min bästa vän - men även morfars mormor. Vi ryker ihop ibland, vi är kan vara rätt hetsiga - men kärleken och förmågan att förlåta finns alltid där. Vi kallar dock aldrig varandra för dumma saker, det vore oss totalt främmande och ärligt... tror jag inte hon skulle våga annat än i smyg. För det är ju så att hon har fått sin pricipfasthet någonstans ifrån och undertecknad är skyldig till att ha fostrat henne till att det är helt okej att vara principfast. Att man har rätt att ha åsikter. Att man har rätt att finna sin plats i världen. Att man är värd att respekteras - och att man ska respektera. Men hon har också fått lära sig att det är helt okej att flippa ut... dansa på borden, skratta högt, brista ut i sång, klä sig i någon gammal trasa och spela teater.... Det är helt okej att vara sig själv helt enkelt - och det är hon.

Och det bästa med henne är... att hon är MIN!