Men??? Vad är det du...

... är det du lyssnar på??? 

Lillprinsessan ifrågasatte stort sin mors eventuella musiksmak igår...:P. Faktum är att jag själv ifrågasatte den musik som kom ut ur högtalarna... 

Lillprinsessan kom hem i måndags från skolan och mådde så illa men värst var nog snuvan och huvudvärken. Det är ju "sådana" tider nu sa jag lugnt till henne... Vi har en "grej" hon och jag - att komma hem från skolan och må illa betydde oftast inte att man var magsjuk - utan att man höll på att bli förkyld. Bästa tecknet när jag var lite på att nu var det dags för ännu en förkylning var just att jag började spy... Såvida jag inte satt i en bil, var på en lite större båt eller typ åkte karusell förstås - när jag var liten i behövde jag i princip bara tänka på dessa saker för att bli åksjuk. Så jag väntade lugnt in resten av förkylningen... Med andra ord var vi  hemma igår på dagen men som den envisa tös hon är så är hon i skolan idag. Idag infaller den årliga höstmarknaden i Norrtälje och i morgon är det samma sak i Rimbo. Ett måste helt enkelt när man är uppvuxen i några av dessa byar. Hon är väl medveten om sin mors åsikt - är man hemma - ingen marknad så idag åkte hon iväg till skolan igen med Alvedon och nässpray i högsta hugg!

Igår kom jag så äntligen till skott att plantera om mina orkidéer. De allra flesta vill planteras om vartannat år men har även 1 som vill få ny kompost varje år och en som gärna väntar i 3 år. Eller en? Sen igår är det 2 stycken då jag för första gånger försöker mig på att dela en Cymbidium. Den är nu 4 år och hade väl 12 st bulber och då sa orkidéexperten att man kan dela dom försiktig och se till att varje "ny" planta hade minst 4 bulber så nu har de 6 stycken var, den har  fått byta fönster för att få lite mer sol. Just nu har jag ju som sagt var 5 omblommande Phalaenopsis och 1 Dendrobium, 2 stycken Phalaenopsis med kraftiga nya blomstänglar på G, 1 Venussko som jag har fått att blomma om 1 gång och det ska fanken bli en gång till - minst och sen har vi den dära Cymbidiumen som nu blev 2 st... En av Phala... har 6 (!) stycken blomstänglar :D

Men men - musiken var det ja! Att plantera om blommor i detta huset utan musik är en omöjlighet så jag letade bland alla hundratals skivor (ja, när man letar efter 1 skiva (just den dära) så känns det ju som om man minst har 500 men det är nog bara ett par hundra... Hittade "One hits Wonders" - och ja, om några av dessa bands musik lät likadant som just den låt som blev en superhit - ja, då för står jag att det blev bara en superhit från den gruppen eller artisten...

Eller vad sägs om superhiten Disco Duck med Rick Dees??? 

Jag kan för mitt liv inte komma ihåg att jag ens har hört låten - och jag förstår helt och hållet varför den aldrig hamnade på mina "Blandat Bandat-band"... Ja, jag döpte alla mina kassettband till någonting - precis som jag alltid haft de mest konstiga titlarna på CD-skivor som jag gjort...

En annan monsterhit (???) var den tyska låten "Da Da Da" med Trio...:

Den här låten kommer jag i varje fall ihåg. Tyckte alltid att texten var så... oerhört talande (???)... Den har en blandning av tyska och engelska i texten och de sjunger mest "Da Da Da" och "Ich lieb dich nicht - du liebs mich nicht"... Jaja - en så innehållsrik text att man ifrågasätter hela dess berättigande :P

På skivan finns också anledningen till att jag faktiskt köpte den en gång i tiden. Glömmer aldrig när min kusin spelade upp den superhäftiga (???) låten med denna grupp. Den var ju "bara" så bra! Naturligtvis inträffade detta en sommar på Torpet, i vårt trebäddsrum som vi ockuperade under sommaren... Vi lyssnade på den om och om och om och om och om.... osv i all oändlighet... Kassettbandet gick till slut sönder och vi lagade med liten skruvmejsel (ja, man köpte ju naturligtvis inspelningsbara kassetter med skruvar så att man kunde skruva bort skruvarna och laga bandet...), tejp, sax, penna och en jävla massa tålamod. Jag har alltid varit en "jävel" på att laga kassettband... När jag gick i 8:an och praktiserade på Radio Stockholm skulle jag få lära mig detta för det var ju så man på den tiden redigerade intervjuer men här behövdes ingen nyförvärvad kunskap...

Gruppen hette Racey - ett gäng dansande "deodoranter" från England iklädda chicka, matchande kostymer som dansade som... ja, jag vet inte vad! Kommer ihåg att min kusin tyckte att en av dom var såååå snygg men när jag tittar på videon kan jag för mitt liv inte komma på vem fanken det var för i mina ögon... är ju ingen snygg... Jag kan alltså hela denna text utantill... Oavsett när jag hör den så kan jag inte sluta sjunga med och texten sitter i ryggmärgen på något sätt...:P:

Jag var då 11 år när denna låt kom ut på marknaden och jag föll som en fura för den... Den här låten kunde i varje fall Lillprinsessan förstå sig på... Typisk mammalåt sa hon med ett leende - glad, uppåt, poppigt och allt vad det nu hon var hon sa... och det stämmer nog. Jag har alltid tyckt om musik som är glad, dragig, uppåt, frammåt och i de allra flesta fall dissat de deppiga kärlekslåtarna som jag för det mesta tyckte bara var så... tråkiga!!! och tråkig musik har aldrig varit min grej... 

Vad annat är nytt? Tja - att tiden inte räcker till? Att omsorgen om vännerna är större än någonsin? Ibland förstår jag ärligt inte vad som är "fel" på folk som inte kan inse att när man ber om att få vara ifred - så vill man bli lämnad ifred. Har/har haft min beskärda del av dessa människor i min närhet, tror inte att det är så ovanligt att många människor har det så. Det finns vissa människor som alltid är välkomna att höra av sig - oavsett tidpunkt på dygnet, sen finns det dom där som hör av sig fast man bett dom att låta bli det. Jag brukade säga "snälla rara - lämna mig ifred" men fick alltid svaret att "jag är inte snäll"! Jodå - det är du/ni/den visst men just nu känner jag för att få vara ifred helt enkelt. Jag kan höra av mig till dig sen... typ... Jag tycker att det handlar om respekt för andra människors vilja att faktiskt i det läget säga "okej" och ge sig till tåls. Antingen hörs man så småningom igen - eller så gör man det inte. Det är väldigt få människor som man faktiskt har i sitt nätverk hela livet - och det är så livet ju är: Man har (i mångas fall) en/ett par vänner som hänger med hela livet. Eller vänner? Det kan vara pojkvänner, vänner, släktingar, bekantingar eller något annat roligt. Man byter människor i sin krets, man träffar nya människor och man avpolleterar vissa människor - det tillhör på något sätt livets cirkel. 

I dagens samhälle, med de sociala medierna, håller man kontakten på helt nya sätt och jag tycker det är ofattbart roligt. Att få kontakt med bästisen från grundskoletiden, att skicka en vänförfrågan på FB till någon gammal pojkvän eller varför inte en presumtiv pojkvän? Eller en presumtiv framtida vän? Ibland tröttnar man och rensar i vänträsket. Skillnaden idag, med tex FB, är ju att det är mycket lättare att göra det. På FB kan man ju tom blocka de personer som man inte ens vill ska kunna se vad man pysslar med - som om man inte ens fanns. Haha, brukar skratta åt de som irriterar sig till max på dessa saker - att vilja ha så stor koll på sin omvärld är verkligen inte nyttigt. Någonstans! Jag blockar inte speciellt många människor - jag har inget att dölja. Men ibland när det händer så är det oftast för att skydda någon annan... Det finns så många konstiga människor "där ute" som har satt som sin "livsuppgift" att göra livet så jävligt som möjligt för andra människor eller som ger sig själva alldeles för stor kredit för sin blotta tillvaro i världen. Kan jag i de lägena kunna skapa lite ro i denna persons liv genom att på det sättet inte visa en vänskap - ja, då är jag nöjd. 

Sen finns det ju alltid de där människorna som man bara inte vill ha någon som helst kontakt med... Det låter nästan hemskt när jag tänker på den glädje jag fick mig till livs förra veckan då en kompis talade om för mig att XX hade lämnat stan och flyttat X antal mil bort... Jamen - Jippie!!! Nu kan jag ju gå och handla utan beredskap för att dyka ner bakom närmsta klädställning eller hylla (ja, det har hänt - flertalet gånger...). Man (jag) har vissa sådana personer i mitt liv - personer jag bara inte vill se/träffa/prata med. Som, när det av misstag kanske händer, tänker "Gud - giv mig styrka att inte spy, vara trevlig och inte klappa vederbörande på käften..." Ja, men du bloggar ju är det några som sagt... Javisst gör jag det - och alla får känna sig fria att läsa - det jag skriver om står jag ju för. Men jag gör det inte i mitt eget namn, utan i ett av de otaliga smeknamnen jag har (kärt bar HAR många namn) och det är endast vännerna på FB som kan se min bloggadress. De övriga som hittar hit - tja, feel free to join the chorus of liking or disliking... 

Annat tjafs: ännu en vän joinade kören igår och nu behöver vi sopraner helt plötsligt då det blivit överflöd på altar. För mig känns det iofs rätt skönt då jag ju felar i alten emellanåt (eller tenoren) då jag ju alltid lär mig dom stämmorna också. Så soppar i Norrtan som känner för att sjunga ut är hjärtligt välkomna till Folkets hus, sal 5 (källarvåningen), tisdagar mellan 19.00-21.00 :D. På tal om Folkets hus fick jag min nyckel dit igår... känns helskumt att ha nyckel till en av kommunens största samlingslokaler på min lilla nyckelklippa. Men eftersom att vi har jour och även arbetar i huset så måste man ju ha nyckel - annars är det svårt att ha... just jour...:P

Hittade, på tal om FB, ett citat i en diskussion jag var med i och det är ju bara så sant:

"Fakta kan vara farligt och bör hanteras varsamt. Otillbörligt nyttjande kan få allvarliga konsekvenser! All användning sker på egen risk!"