Å klockan den går...

... tiden blir till dagar som blir till år... Ja, livets cirkel liksom.

Tack och lov säger jag om att tiden går och man kommer vidare med det man förutsatt sig. Ibland står man och stampar på samma ställe allt för länge och när man väl kommit vidare med vad det nu än är... ja, då funderar man över vad som tog så lång tid?

Sen finns det saker man inte vill ska försvinna bort - då man vill skrika "stopp, stanna! Stanna tiden"! Men jag tror att det är bättre att leva i nuet - i den tid som faktiskt existerar här och nu. Att leva i nuet innebär dock att barnen flyttar hemifrån - hur ogärna man än vill det. Jag saknar fortfarande Storprinsessan oerhört mycket varje dag, det känns ibland som om det var i går hon flyttade. Men när man en gång i tiden får barn får man ju iskallt räkna med att "en dag, ja, då flyttar dom hemifrån". Visst - jag kan önska att min vackra flicka bodde närmare mig men hon har skapat sig ett liv där hon är lycklig. Och det enda jag vill och önskar för henne är just att hon ska vara lycklig. Jag har haft lyckan att ha henne hos mig i så många år, jag har fått de allra flesta godnatt-kramar som delats ut. Alla goa pussar från blöta, sliskiga och slemmiga från den lilla blonda, musikälskande varelsen - till de snabba, i förbifarten, på väg ut någonstans - och jag har älskat varenda en av dom. Jag har fått vara stolt som en hönsmamma när hon drivit ner massor av applåder då hon uppträtt och jag har stolt sagt när människor har frågat att "ja, hon är min dotter".

Hon brydde sig alltid om alla andra som liten och hon gör det som vuxen. Omvårdnande, omhuldande och rättvis. Alla skulle vara med och när det var "jordbening" i någon del av världen var hon så ledsen över dom som inte hade någonstans att bo. När Estonia sjönk undrade hon förtvivlat varför det inte funnits livbåtar till alla. Hennes hjärta är så stort och hennes rättvisepatos enormt. Jag, som hela hennes liv, alltid varit politiskt aktiv har aldrig försökt påverka mina barn i deras uppfattningar - jag vill att de ska tänka själva. Men jag väldigt stolt när hon som nybliven 12-åring blev värvad till SSU just på grund av att ombudsmännen som hade hand om hemsidan tyckte hon var så duktig. Hon säger ofta att jag är hennes förebild - men det är egentligen hon som är min förebild.

Ska man vara riktigt rättvis så är alla mina 3 underbara ungar mina förebilder. Javisst - som förälder formar man sina barn men de är ändå alltid egna individer och de tar egna beslut - om man låter dom göra det. De har fått ta sina egna beslut, vi har tagit gemensamma beslut. Deras åsikt har alltid varit viktig för mig. Deras åsikter kommer alltid vara viktiga för mig. Deras kloka tankar kommer alltid vara jämställda mina tankar. Det  finns ingenting som säger att en vuxen har rätt bara för att det är en vuxen som säger dom. Jovisst - som förälder har man alltid ett avgörande om vad som är rätt och fel. Ibland måste man säga nej. Det är bara så. Men det är bättre att göra detta med en förklaring, det gör det så lättare för barnen att förstå - precis som det gör det lättare att förstå för vuxna. Varför skulle barn vara olika på det?

Nu när jag varit sjuk och legat i soffan och tagit kippande andetag är detta saker som jag funderat över. Det slog mig helt plötsligt att Prinsen är 16 år nu och har precis börjat gymnasiet. Även han närmar sig tiden för att flytta hemifrån. Lillprinsessan har precis börjat högstadiet. "Mina" små barn har blivit så stora. Stora och ansvarstagande. De har alla den här omhuldande känslan, rättvisepatoset. Förmågan att se, utröna, avsluta. Det är saker de gör av sig själva - det är ingenting jag aktivt lärt dom.

Det finns frågor jag aldrig ställt mig om mina barn. Frågor som "kommer dom att klara av att bli vuxna"? "Kommer de klara av att flytta hemifrån"? Jag brukar säga till barnen att dom är "mina bebisar" - för ja, det är dom. Oavsett ålder. Men jag har alltid, kommer alltid, lita på deras förmåga att leva sina egna liv. De kommer alltid att "klara" sig. Kommer nog alltid att oroa mig - men ändå vara viss i tanken på att de kommer få ett bra liv.

Så länge jag lever kommer jag finnas där för mina barn. Jag har inga tunnor med pengar att ösa ur men jag kommer finnas där på de sätt som jag kan. Dom kommer alltid vara de personer jag älskar mest av alla. Jag kommer aldrig överge dem och jag hoppas att de aldrig kommer att överge mig. Egentligen kan jag säga - de kommer inte att överge mig. Vi kommer aldrig överge varandra. Oavsett avståndet mellan oss - så kommer vi alltid finnas där. För varandra.