För det mesta är jag en lugn person. Eller lugn är väl "fel" sak att kalla det för - jag går bara inte ut speciellt ofta och dricker för det mesta inte så mycket alkohol. Kylen och skåpen är fulla av alkoholhaltiga drycker som jag aldrig dricker. Lillprinsessan såg förvånat på mig förra helgen då jag helt plötsligt fick för mig att göra mig en drink? "Mamma - jag har nog aldrig sett dig onykter, va"? Nej, hon har inte det. Min princip är att barnen inte ska se sin mor onykter, de ser andra som är det och den inbyggda känslan jag har för att ta hand om människor, speciellt när de är onyktra, gör att jag har svårt att koppla av när de är med. Det har alltid varit viktigare att ta hand om ett eventuellt bihang och att köra bilen hem.
Men när jag väl går ut - då är det fullt ös medvetslös som gäller. Ofta har jag ofattbart roligt och frågar mig ofta varför jag inte gör det oftare? Men det blir liksom bara inte så. Det kanske inte är så konstigt att det varit så de senaste åren sen barnens far drog till USA men fördelen med att ha en 16-åring i huset är att han så gärna är systervakt. Sen tycker mina barn att jag är ute alldeles för sällan och att jag är värd att få gå ut med mina vänner och ha roligt så när jag blir hemma istället blir de nästan arga på mig.
De tycker att jag tänker alldeles för mycket på dom. Vilket för mig är helt normalt. Det dom vill ha säger dom är en mamma som är lycklig. Som skrattar, ler och busar som hon brukar. Och då jag varit ute och kommer hem är jag oftast som ett enda stort leende. Jag tycker om att dansa på borden, skratta, krama om folk, busa med pojkarna och att känna smaken av öl i munnen. Barnens far avskydde när jag gick ut för det hände mer än en gång när han vaknade att det låg folk nedbäddade i sofforna. Han brukade fråga mig om alla dessa karlar jag släpade hem - var jag verkligen "bara" vänner med allihop? Och ja, det var jag och det är jag. På det sättet är det oerhört mycket lättare för mig att inte leva tillsammans med någon. Den där svartsjukan som vissa människor har driver mig till vansinne. Om jag tar hem någon och bäddar ner den i min soffa och sen lägger mig i sängen bredvid ett bihang - hur stor är då liksom chansen att jag hoppar i säng med soffsovaren?
Men jag kan villigt erkänna att det fanns oerhört mycket som tex barnens far inte visste om mig. Och saker han aldrig kommer få veta. Saker han inte behövde veta heller. Jag tror att mina barn vet mer om mig än vad han gör. Det är nog egentligen bara hjärtevännerna som vet det mesta, som vet hur jag fungerar, reagerar och vad jag gör men dom har också hängt med såpass länge. När han var här sa vän att den enda han litat på till 100% var mig då den enda han känner som aldrig skulle ljuga för att skydda sitt eget sorgliga ass är just jag. Och det stämmer nog riktigt bra. Jag kan underlåta att tala om saker men får jag en fråga så svarar jag uppriktigt på den - sanningen kommer ju ändå alltid fram på ett eller annat sätt så vad tjänar det till att snärja in sig i lögner som man sedan ska hålla reda på? "Tja, vad sa jag till den, och till den....?"
Nej, det är bättre att säga att "ja, så var det". Har jag varit så dum att jag snackat skit om någon får jag ju stå för det helt enkelt. Ofta blir personen som då frågat rätt ställd - då det vanligaste är att man börjar slingra sig och försöka komma på ett troligt svar och många gånger blir man anklagad för att ljuga. Men jag har mina knep. Lättast är ju att inte snacka skit över huvud taget men fan så många det är som snackar skit och som sen kläker ur sig att "det har jag aaaaaldrig sagt"... Men man kan ju bli trött för mindre... därför har jag som vana att alltid ha inspelningsknappen på mobilen längst fram och så spelar jag in och sen slänger in på datorn när jag märker att någon verkar säga saker i affekt. Likaså med datahistorik - in i mappen för skitsnack. Inte för att jag brukar använda det till något utan helt enkelt för att skydda mig själv. Hur många gånger är det inte som om steken vänds och någon säger men "hon sa det och det" - som man inte alls har sagt... då är det bara att slänga fram det - här är vad som sades - ta det som du vill...
Men utgång var det... hm... tja, det kanske inte vore så dumt i varje fall :) Hjärtevännerna säger att jag ska, barnen säger att jag ska, vännerna säger att jag ska... så - jag kanske ska :))
Den här fick jag här om dagen :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Här får du gärna lämna en kommentar. Din e-postadress visas inte om du kommenterar. Jag har rätten att välja om jag kommer publicera din kommentar eller inte. Oftast lägger jag ut den men det finns tillfällen då det inte passar sig. Ha det gott!