Den här kommentaren var så rolig...

...  att jag bara måste lyfta fram den bara för att bemöta den:

Sätt ett kryss i pannan så att dom vet vad det är dom ska operera, tänk om folk visste hyr det egentligen låg till med ditt patetiska liv men det är tur att du är mytoman så att du kan ljuga ihop ett händelserikt liv du är för sjuk för ditt eget bästa. Tre mån i din säng säkert det var tre homosexuella som hade trekant det borde vara skottpengar på en sån som du!! Om inte annat så borde du låsas in o bli lobotimerad din myr lort!!

Jag kan inte göra annat än att skratta så jag gråter :)

Det du kallar för mitt patetiska liv har faktiskt innehållit varenda sak jag skrivit ned :) På både gott och ont!

Jag har ingen anledning att ljuga om vad jag har gjort och vad jag inte har gjort - och jag behöver inte bevaka vad andra skriver heller. Jag vet ju anledningen till att flera bevakar mig - de rädda för det jag skriver för att det ibland anspelar på ett dåligt samvetet. Därför väljer jag att skriva sanningar - så som dom ser ut för om någonting skall komma ut så har jag ju redan varit sanningsenlig med det jag har gjort. Och jag står för varenda sak jag har gjort och vad jag gått igenom under årens lopp. En av de "fördelarna" när man tex varit med i ett ungdomsförbund är att man träffar oerhört mycket människor som man blir vän med. Man åker på kurser och det är ofta "no limits" som gäller. Det är dessutom drogfritt så många av tokigheterna har vi gjort bara för att vi faktiskt tyckt att de varit roliga. Och roligt - det har vi haft.

Jag behöver inte vara mytoman och ljuga ihop saker - då jag gjort dem. Det är ju ändå rätt roligt att en person som ljuger, manipulerar och baktalar mest av alla är avundsjuk på att hen aldrig vågat göra något roligt. Det som är patetiskt är att skrika ner andra människor och försöka göra sig själv till en superior människa. För det är du inte... du är om sanningen ska fram den mest patetiska person jag känner till... Men för din skull ska jag uppmärksamma dig och ta fram det du sagt och skrivit för att sedan ägna dig ett helt inlägg eller två någon gång. Så att du också får vara i centrum av egen merit någon gång - det verkar ju vara någonting du saknat i ditt liv.

Mitt liv har aldrig varit, eller kommer aldrig att bli, patetiskt. Men jag antar att just du tycker det som inte vågat göra någonting... Jag har alltid haft så här roligt - och det roliga är att de jag har gjort det med - faktiskt är mina vänner fortfarande och kan verifiera varenda sak - så att det är lögner - kan du stoppa upp någonstans där solen aldrig skiner. Då jag är medveten om att en del är här och läser misstänkte jag att den skulle lämna en dräpande kommentar - och fan så skönt det då är att kunna säga att man kan fråga de som var med om det verkligen var så här det gick till...

Jag behåller mina vänner i mitt liv då jag vet hur det är att vara en riktig och äkta vän. Jag baktalar inte mina vänner, jag dömer inte mina vänner. Jag stödjer mina vänner i vått och torrt och jag finns där när de behöver mig - och de finns för mig när jag behöver dem. Har vi olika åsikter om saker och ting, vilket händer rätt ofta, pratar vi igenom det - och sen låter vi det vara.. Vi accepterar varandra som vi är helt enkelt. Och de hemligheter vi delat med varandra i förtroende - är förtroenden och därför någonting man behåller för sig själv. Så när en av hjärtevännerna idag förlovat sig så gratulerar jag honom av hela mitt hjärta - bara för att vi var tillsammans en gång i tiden innebär det väl inte att jag måste dissa honom och allt det roliga vi gjort genom årens lopp? Han är dessutom en av dem som funnits i min tillvaro genom alla år, vet ALLT som hänt, vilka som sagt vad och vilka som gjort vad och som satt vid min säng och höll mig i handen då jag var sjuk senast. Varför skulle jag gå omkring och prata ner honom, ljuga om honom och sparka honom mellan benen? Det finns liksom ingen anledning till det. Det finns en handfull människor som står mig närmast och som jag berättar allt för. Och som jag visar allt för också och som jag aldrig behöver skämmas inför.

Du nämner specifikt de tre männen som fanns i min säng när jag vaknade - en fråga bara: vart står det att jag hade sex med dom? Eller att jag ville ha det? Som den fördömande person du är utgår du direkt ifrån att det är så... Och jag lovar dig: Matte, Jonne och Jari skulle bli väldigt upprörda över att du kallar dom för homosexuella. Och framför allt skulle deras barn undra en aningen - för att inte tala om Jonnes fru och de andra tvås sambos. Tror jag ska skicka vidare din kommentar till dom. Men nej, jag hade inte sex med någon av dom då det var mina vänner jag vaknade upp med. Frågan var om jag vaknat upp med fler män en 1 i min säng - och ja, det har jag. Vi hade en fest hos mig, vi var runt 15 personer och varenda ställe man kunde sova på i min lägenhet var upptagen och varför skulle man då inte kunna sova tillsammans med sina manliga vänner i samma säng? Herre gu' - måste man ha sex med allt som är av manligt kön? Det säger mer om din inställning om människor än om min...

För ordningens skull kanske jag ska tillägga att inget av det jag har gjort har jag gjort när mina barn varit närvarande. En del saker hände innan jag fick barn - andra när jag har haft barn. Mina barn har alltid varit hos sin andre förälder eller hos mina föräldrar då jag gjort något "barnförbjudet". Och inget av det jag har gjort har varit olagligt, kan inte generera någon anmälan till någon myndighet eller har gjort att jag brister i min uppgift som förälder. 2 av mina barn har aldrig sett mig onykter och Storprinsessan gjorde det inte förrän hon var över 18 år och således lagligt fick dricka alkohol själv. Mina barn säger ofta till mig att jag alltid finns där för dom och att jag gör allt för dom. Jag skyddar dom ifrån ondo och framför allt så lär jag dom att alltid tala sanning, att stå för det dom säger och tycker och att de duger som de är. Jag dissar aldrig mina barn offentligt, skriker sällan åt dom och jag skulle aldrig skrika åt dom så att dom tex börjar gråta eller känner sig mindervärdiga som en del föräldrar man ser ibland roar sig med. Och mina barn är trygga små människor och vet sin plats i familjen, släkt och samhället.

Hur är det man säger, lilla anonym - att anfall är bästa försvar? Tyvärr ligger det ju väldigt lite sanning i den meningen. Och man härskar inte genom att söndra heller. Att du ens kommenterar på det sättet och kallar mig myr lort (särstavning - hur är det med svenskan?) tar jag endast som en komplimang. Mitt liv måste ju uppenbarligen vara något som intresserar dig?

Jag har absolut ingenting att dölja - till skillnad från andra.