Dagarna bara...

... rullar på :) Vart tar de egentligen vägen? Den här veckan kommer säkert gå lika fort som förra veckan... eller så kommer den gå väldigt långsamt just för att man väntar på att någon ska komma.

Förra veckan innehöll sång, möten, läkarbesök, kärlek, smärta och en massa skratt och glädje. Det är ju inte riktigt förra veckan än men vi är ju ändå inne på söndag kväll så man kan ju i princip säga att den är slut. Är det inte sådana veckor man egentligen vill ha? Ibland tycker jag synd om er som är så gapiga, skrikiga och jobbiga som personer. När ska ni förstå att det är er själva ni sätter krokben för? Det är konstigt hur personer som har som tendens att börja skrika och vara ilskna inte förstår hur mycket skitsnack om dom själva som faktiskt förekommer bakom deras rygg. Hur människor stönar, vänder sig om, himlar med ögonen, är tysta och när personen inte är i samma rum, jobbar ett annat skift eller inte är på samma, typ träning eller fest så pratas det nästan uteslutande skit om just dom personerna.

Genom åren har jag känt ett antal sådana personer. En del rätt bra, andra mindre bra - men jag orkar inte med dom till slut så jag väljer att dra mig undan dom. Det gör rätt många personer faktiskt och det är nog inga andra personer jag känner som "byter" kompisar så ofta som just de personerna. Även jag har gått åt andra hållet i en affär för att slippa stå mitt emot dom men när man inte hinner undan så står man där med ett leende och beter sig skrattande som om det fortfarande var bästa kompisen som stod där. Sen kommer man hem och fullkomligen bara spyr över personen i fråga...

Jag brukar fundera över när de korsar min väg - fattar de verkligen inte? Eller är de så uppe i sin egen person och idioti att de verkligen inte ser detta? Ser de verkligen inte att deras sätt att vara faktiskt inte är uppskattat? Hur folk vänder sig om när de hör deras (ofta) gälla, hysteriska skratt och himlar med ögonen? Hur folk verkar som om de lyssnar på deras "åh, jag är så bra" - stuk för att när de kommit runt hörnet bara skrattar åt dom och tycker synd om dom och deras person? Mer än en gång har man träffat på den typen av person som har inställningen "jag slängde minsann näven i bordet och alla lyssnade" eller "jag blev så arg och skällde ut personen totalt, haha" och man bara ler och säger typ "jaha"... och personen i fråga är så uppe i det så att det dom inte ser är att när de gått därifrån - så skrattar folk åt dom. Snackar ner dom, snackar skit om dom och framför allt så brukar man tycka synd om deras patetiska person.

För de är ju faktiskt rätt patetiska personer. Och det konstiga är att väldigt många runt omkring dessa personer tycker detta - men själva så ser dom bara sin egen förträfflighet... Jo, jag vet att det har ett namn, denna psykologiska störning.... men jag måste säga att efter att ha haft en sådan person som bästa vän en gång i tiden så nästan springer jag åt andra hållet när jag ser minsta tendens till sådant beteende hos en person - istället för att stå där med ett falskt leende och tänka på väder, vind, vad jag ska ha till middag - eller "kan inte denna person hålla käft någon gång"... hahaha...

Men hur hamnade jag in där? Haha... nej, det finns så mycket annat som är så mycket trevligare att tänka på. Som att fortsätta tänka på veckan som varit - och veckan som ska komma. Känna känslan för att jag är älskad för att jag är jag - och inte någon som man försöker att vara. Eller tänka på att jag får ofta min vilja egen genom att vara rätt lugn, blinka med ögonen, anspegla på lite bus. Jag har aldrig behövt skrika för att få igenom min vilja och i ärlighetens namn - varför ska man behöva skrika för? Nej, det verkar jobbigt...

Den här veckan kommer att innehålla kastrering av katt, nämnd, sång, läkarbesök och så kommer min stora, stora kärlek :)... Den här veckan kommer bli den bästa veckan på länge... - sedan förra veckan, och förra veckan, och förra veckan och en massa andra veckor som också var bäst hittills :)

Jag har det verkligen rätt så bra, jag :)