Det är väl det där med...

... att bli hög och gå på adrenalin. Idag har jag hela eftermiddagen gått på adrenalin. Det gick fort att bli hög på det helt enkelt. Efter att ha ätit Efedrin som medicin de senaste runt 8 åren vet jag hur det känns att vara hög på adrenalin. Man blir som totalt speedad, hjärtat slår och man bara går och går... och som jag gått idag. Kors och tvärs över sjukhuset. Eller gått... haltat ska man väl säga.

Jag trodde (liksom) att jag bara skulle till läkaren för konsultation och se vad som kunde göras. Men här gick det undan utan dess like. De har effektiviserat sen jag var på den här avdelningen sist.... :

Först var det betalning och hann i princip bara sätta mig ner innan jag skulle in till en sköterska. Hon satte mig ner på en stol och frågade några frågor. Sen var det dags för blodtryck. En blodtrycksmanchett sattes fast och hon pumpade upp trycket och lyssnade efter övertryck och undertryck. Hon rynkade på näsan och gjorde om proceduren - samma rynka dök upp. Av med manchetten och på med en annan. Uppumpning av tryck - och samma rynka och proceduren upprepades igen. Så säger hon - brukar du ha lågt blodtryck? Hm - jaa, det brukar jag ha. Men brukar du ha 110/60? Tja... runt där... 110-120/60-70... ibland brukar det ligga neråt 100/55... "Medicinar du för lågt blodtryck?" Nej, det gör jag inte. "Har du alltid haft så här lågt blodtryck?" Frågan dyker upp igen - Ja, jag har så här lågt blodtryck... Är det något fel? Nej, nej - det är jättebra...

Sen in till läkaren. Han tittade och pratade. Jag svarade på vad som kändes som 75 frågor. Han tittade igen och fortsatte prata. Operation? Jadå - inom 1 månad svarade han leende! Öh... har aldrig varit med om något liknande. Av de 42 (!) operationer jag gjort sedan jag föddes har jag aldrig varit med om en operation som görs så snabbt - när det inte varit akut vill säga.

Efter detta så var det tillbaka in till sköterskan och flera frågor och information. "Ja, vi har tid den 16 och 17 april" - inse att det är om ca 3,5 vecka! Detta var inte alls vad jag förväntade mig. Nu har jag ju opererats ett antal gånger som sagt var så det var ju mycket upprepning av saker jag lärt mig den hårda vägen. Sen blev upp till medicinmottagningen för att ta EKG. Lika perfekt EKG som blodtryck :) Ja, hjärtat är det i varje fall inget fel på - det pumpar som det ska och är fyllt av kärlek till sin omvärld <3.

Efter EKG var det ner för trappan, tillbaka genom kirurgen och in på labbet för provtagning. Vilken suverän sköterska. Jag reagerar aldrig när de tar venprov. Jag lärde mig för många år sedan att det ska tas i vänster arm, där under den synliga lilla ådran går den stora venen så jag slängde vant upp min arm och kände inte ens när hon stack in nålen. Ett gäng rör senare och med plåster i armvecket var det nu vidare till dagkirurgin. In och prata med narkosläkaren. "Har du fått narkos?" Hehehe.. börjar alltid skratta då - ja... 42 gånger... "Ja, nu ser jag - inga problem någon gång, svarar bra på det och det". Efter det en snabb sväng in på röntgen (sist?) Och sen var det färdigt.

1,5 timmar efter att jag stigit in på sjukhuset var det bestämt och färdigt. Det blir en operation - precis som jag misstänkte. Man lär väl känna sig själv rätt bra antar jag till slut. Hittills har jag aldrig opererats för att jag bett om det, det har aldrig varit något jag förväntat mig och jag är van att höra hur andra personer får tjata, tjata och tjata för att läkarna ska lyssna på dom. Men inte jag... jag behöver bara nämna att det gör ont - och så vips så är det färdigt för att jag ska opereras... Det var inte direkt vad jag förväntat mig, inte så här snabbt i varje fall.

Tja, vad ska jag säga? Tack så in i helvete till det som var med och orsakade det indirekt? Eller ska jag säga tack så mycket? Jag vet inte... det kanske var på väg redan innan, eller nej, kanske inte. Hur som helst - skit samma... det blir operation hur som helst... inom en månad... :D

Och än en gång har en läkare reflekterat över det faktum att jag är så positiv :) Hur kunde jag vara så positiv inför operation 43? Hur orkade jag hålla humöret uppe, säga att "det ordnar sig alltid" och rycka på axlarna? "Du vet att det gör ont?" Ja, absolut - men det är inget jag inte gjort förut. "Du vet vad som kommer efter?". Alldeles för väl... "Men hur bygger du upp styrka?" Jag vet inte - jag gör det bara :)

Tjoflöjt - det ska nog går bra det här :D