Ibland får jag...

... nästan tårar i ögonen när jag tänker på vilka underbara vänner jag har :)

2 av dom är jag skyldiga ett så stort tack att hjärtat inte ens räcker till av tacksamhet!

En olycka händer, och vips - så var de ju bara där. Jag vet inte riktigt hur det gick till om sanningen ska fram, vem som är den som ligger bakom men likväl - det hände. Sjuk som jag var, omtöcknad och ledsen men ändock vid liv.

Det knackade på dörren - hjärtat gick och öppnade. Det dröjde ett tag och jag sov omtöcknad vidare. Efter ett tag kände jag en lätt strykning över kinden och hörde en röst som sa att Vän var här.

- Öh, men??? Hur, varför, när då? In kliver ett av mina hjärtas kär och ger mig en kram.

- Men ditt jobb? Din tjej?

- Jag hörde att du behövde mig så här är jag. Tog ledigt och hon håller på att lära sig att förutom henne finns det alltid någon annan som är viktig i mitt liv - du...

Dags för gråtattack igen...

Någon timme senare upprepas historien men den här gången när jag stryks över kinden sägs ett annat namn.

- Öh, men?? Hur, varför när då? Nästa hjärtats kär, kramar om mig. En mjuk, försiktig puss på kinden.

- Jobbet? Hade inte du ny tjej nu? Barnen?

- Du vet att jag alltid finns här när du behöver mig och nu behöver du mig... Jag är "sjuk", du är och förblir alltid den viktigaste för mig och barnen är hos sin mamma...

3 underbara män - vars enda uppgift i livet just då uppenbarligen var att ta hand om mig. Jag har alltid funnits för dom när dom behövt mig och nu när jag råkat illa ut så fanns de bara där. Utan att jag ens frågat efter dom, utan att jag ens sagt någonting, utan att.... tja - utan alls över huvud taget.

Planer smiddes i mitt kök. Scheman gjordes upp för övervakning av en rätt liten och omskakad Pebbles, handlingslistor, sovlistor och allt vad det nu var. Det smiddes andra planer också - av inte en så snäll art kan tilläggas men sanning å säga så orkade jag inte lägga mig i deras samtal. Men Pebblesförkämparna var en aningen förbannade och irriterade om man så säger. På snällt sätt...

Jag sov mest hela tiden. Det kom någon med medicin och smärtstillande när jag behövde det. Nässprayet hade en strykande åtgång. Mat dök upp ur tomma intet. Det städades i det tysta. Det hjälptes till toalett och in i dusch. Jag har nog aldrig blivit så bortskämd i hela mitt liv. Framför allt så slapp jag att tänka på alla praktiska saker själv.

När jag väl tog mig upp ur sängen och ner i soffan inleddes "operation få Pebbles att skratta". Vi gick igenom de olika namn de hade på mig - ingen av dom känner mig under samma namn och de olika namnen fick sina förklaringar. Diskussioner om varför jag håller dom isär. Det jag kände mest under de dagarna de var här var just VÄRME! Och KÄRLEK.

Jag har alltid vetat att de värnat om mig. Det är många gånger jag hindrat dom ifrån att ta lagen i egna händer, funnits där och sagt stopp som ett samvete men det finns också gånger då dom spöat upp någon som varit elak mot mig. Oavsett kön faktiskt. Det har även varit gånger då jag inte har hunnit hindra dom heller eller då dom varit för smarta för mig och gjort saker utan att jag ens haft en susning om det. Uppenbarligen... för det kom fram en hel del bus där i soffan. På något sätt så har de under alla år haft koll på mig - mer eller mindre, vilket jag ju vetat då vi ju ändå har kontakt med jämna mellanrum. Däremot så har jag inte vetat om i vilken omfattning de faktiskt haft koll på mig visade det sig. Oftast så har de ju lyssnat på mig då jag har bett om att få klara av saker själv. Men ibland har det hänt att dom sagt stopp. Det är dom som sagt till mig att "Nu hämtar jag dig om du inte åker själv"/Nu kommer du HIT! Du har X antal timmar på dig". Och faktum är att de flesta gånger har jag gjort som de sagt till mig. Glömmer aldrig då jag ringde ett samtal och helt plötsligt blev hämtad i Enköping efter en skottlosning (!) hos en fd pojkväns far. Det var lite samma sak då men omvänt - in i bilen, resa genom Sverige med uppskakad Pebbles, in i sängen och sen bara omgiven av värme och omtanke. Det är så äkta vänner är - de finns här när man helt enkelt behöver dom - att bara kunna ringa och utan att säga något, utan att få ur sig ett vettigt ord - utan att man behöver fråga dom.

Och nu fanns de bara här - mina 3 underbara män :)

De ni... Det är inte alla tjejer som har 3 beskyddare som ställer upp, ställer familjen åt sidan, tar ut karensdagar och bara dyker upp och är små sjuksköterskor när man inte har sin plats i livet - farit illa. Och det är inte alla killar som har en tjej som gör precis detsamma för dom också - för den dag de behöver mig -

Då kommer jag återigen att finnas där för dom :)

Som jag alltid gjort... och som dom finns för mig :)

Den här sången var min sa dom... och så är det nog :))

Den här dikten är jag sa dom :))

Älskar er så av hela mitt hjärta :)