Idag spretar...

... tankarna vitt isär... Många tankar är det som far igenom huvudet.

Igår hade vi årsmöte i Arbetarkommunen och tja, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta om sanningen ska fram. Det var i mina ögon ett rent osmakligt möte om sanningen ska fram. Jag engagerade mig i SSU när jag var runt 17 år - och åren som SSU:are är nog att klassas som de roligaste åren i mitt liv. Jag träffade Storprinsessans pappa, flyttade hemifrån, gick på kurser och levde livet. Jag var busig som få - som alltid :) Ständigt på hugget och redo att stå för mina åsikter - som skiljde sig diametralt från min familjs. Men - uppfostrad som jag var till att stå för mina åsikter och tankar så gav jag mig inte. Och jag har fortfarande aldrig gett mig på den punkten. En sak man fick lära sig i SSU var att när det gäller personval så går man upp och talar för sin kandidat - inte mot någon annan kandidat. Men detta var precis som hände igår - och det ger mig en så fadd smak i munnen. Man gör helt enkelt inte så - det är en grundläggande princip när det gäller personval.

Den andra delen av "gråtatacken" består i att jag inte tycker att det finns någon vilja till förändring inom vår Arbetarkommun - eller i varje fall en brist i det. Förhoppningsvis kan de som är benägna att vilja förändra som nu är invalda tillsammans generera en sådan styrka att man kan förändra det synsätt som hittills, i ett par år rått. Till deras hjälp har de även två av Arbetarkommunen utsedda grupper som arbetar med förändringsarbetet - SWAT-teamet och kommunikationsgruppen. Dessa gruppers uppgift är att komma med bland annat input och stöd om förändringar - och de har mandat att göra det. Så som det sett ut hittills kan det hur som helst inte fortsätta...

Men som den positiva person jag är så får jag nu utgå ifrån att det ska gå bra helt enkelt. Man kan inte gå in i någonting nytt med inställningen att något skall gå dåligt. Så visst fan blir detta bra!

En sak som dock var glädjande var att det var väldigt stor uppslutning på mötet :) I en tid där man säger att det politiska engagemanget minskar blir man som "gammal" politiker oerhört glad över detta.

Och så till det som gladde mig mest - SSU :D. Att 4 gånger se SSU:s representant i talarstolen värmer ett SSU-hjärta. Jag började i SSU, jag har en dotter som varit Sveriges yngsta SSU-ordförande och som blev värvad till SSU den dag hon fick gå med i SSU och jag har 2 små varelser till som nu vill gå med i SSU. Att få höra att de har 29 medlemmar i dagsläget är helt enkelt MUMMA :) Jag tror att för alla oss som börjat vårt politiska engagemang inom SSU så ligger det oss så varmt om hjärtat. Och om man då är den där spralliga typen med underbar kontakt med ungdomarna så blir man ofta kontaktperson för dem. Det är bara så - och vi måste acceptera det - att SSU:are gör saker på annorlunda sätt än de som är över 65...

För övrigt... tja - läkarbesök idag. Kan gå bra - kan gå mindre bra. Tiden får utvisa.

Kuratorbesöket... tja... jag vet inte riktigt. Hon tycker jag ska skriva, eller rättare sagt att jag ska skriva ner till henne vad som hänt genom årens lopp och hon tycker att jag ska skriva det här med. Och jag är nog inne på att börja skriva ner hur det faktiskt känns att bli slagen av den man älskar och hur det känns när man får höra att man ska bli slagen in i... Jag hade med mig fotografierna hon ville se. Det var tufft faktiskt - jag brukar inte se på dom. Har inte sett dom sen jag skannade dom och begravde dom djupt inne i datorns inre. Men vi arbetar just nu med att möta mina rädslor för att på så sätt gå vidare och dessa fotografier var inte roliga att plocka fram. Tog med mig hela datorn för jag vågade om sanningen ska säga inte öppna filerna själv. Men nu är det gjort. För första gången på år. Det var inget roligt. Det gjorde oerhört ont. Jag kände rädslan jag kände den där gången när jag blev kastad in i väggen eller då jag hade stora blåmärken efter en dörrkarm. Eller skräcken då jag sparkade någon ut ur min bil. Jag kände den psykiska rädslan när jag tänkte på orden jag fått mig till livs. Jag kände hur liten jag blev när mannen gjorde mig till en värdelös fläck... Eller hur jag än idag kan bli livrädd så fort jag hört finska talas. Jag svänger inte gärna höger ut på stora vägen där jag bor för en bit bort bodde han som låste in mig i ett rum... Ibland funderar jag över hur jag lyckats fylla hela mitt liv med dessa minnen - men ändå lever jag livet så positivt. Jag klarar av att hålla både gevär och kniv, låsa dörrar, åka bil, vara i stora samlingar med människor men även vara ensam.

Det är konstigt hur man kan gå till "den mest underbara" till "den mest hatade" inom loppet av en minut. Idag har jag fått flera namn på det jag utsatts för - och som kuratorn säger - jag är ett skolexempel på psykisk och fysisk nedbruten människa. Även fast jag inte ser det själv. Det är andra gången kuratorn säger det till mig - förra gången var för 7 år sedan. Psyket till stor del orsakat av yttre händelser - kroppen av sjukdom. När jag började min resa för att hitta mig själv anade jag inte hur svårt det faktiskt skulle vara att hitta det jag saknade. Man är så inne i sin egen förnekelse att man inte ser sig själv i det. Till slut börjar man anklaga sig själv och ge sig själv skulden till det inträffade. Idag kan jag se att jag var helt utan skuld. Att det faktiskt inte var eller är mig själv det var fel på. Den person som säger "det är ju bara att gå" - har aldrig varit med om det som en misshandlad person i förhållanden varit med om. Jag var en av dom som sa att jag aldrig skulle tolerera det - ändå har jag tidvis gjort det. Som 19-20-åring. Och som vuxen.

Jag fick en trappa en gång för LÄNGE sen - jag skulle gå uppför den. Jag blev varnad för att det skulle ta tid och att jag skulle gå upp och ned för trappstegen många, många gånger. Och det har jag gjort. Det är först nu tidsmässigt som jag kan säga att jag faktiskt är uppe på översta trappsteget för gott! Jag lyckas ju nästan gå nedför igen känns det som av någon konstig anledning...

Men jag har samlat de som älskar mig som jag är runt omkring mig också. Mina hjärtevänner som under alla år gjort brandutryckningar och tillfälligt hjälpt mig bort och försökt att få mig att se. De som säger till mig hur underbar jag faktiskt är - och som menar det av hela sig själva. Vi som hjälpt varandra genom alla år, de där personerna som man brister inför och som man inte kan säga annat än sanningen till. De som varje gång jag ringt i panik sagt till mig att ÅK! Och som sen sett mig ge männen en till chans.  - nu har de inte lämnat mig ifred över huvud taget. Så fort jag velat så har de sagt "stop". Jag försvann ur deras grepp och jag kom tillbaka och varje gång som jag har haft något besök av manligt kön bortsett från min far har de dykt upp som gubben i lådan. Ett samtal, ett besök, ett mail... Och jag har pratat och velat. De har hela tiden puschat fram den starka Pebbles - och motat bort den svaga. Utan mina hjärtevänner skulle jag inte vara där jag är idag. De har sagt till mig att åka för sista gången. Maken tyckte inte om dom - vilket var väldigt ömsesidigt. Men nu lämnar de mig inte ifred heller. De finns konstant där. Bara för att jag ska stanna där jag är nu - och nu är de min trygga, fasta punkt. Jag har bytt sten att stå på - den sten jag står på nu är en fast sten - ett berg.

Mitt självförtroende är tillbaka. Och det är inte konstigt när jag hela tiden får de positiva orden sagda till mig. Att jag - som de alltid sett upp till, som ständigt funnits där för dem och som alltid varit den starkaste av oss - återigen finns där. En av dom sa här om dagen till mig "Hur kan du vara så snäll, ödmjuk och underbar - efter allt du varit med om?"

För att det ligger i min natur helt enkelt. Jag tappade bort mig själv ett tag, under ett gäng år, då de kämpade för att väcka mig. Jag är vaken nu - JAG FINNS IGEN! JAG ÄR! Och när en av hjärtevännerna här om sisten sa att den mest underbara person som finns på denna jord är just jag - då visste jag:

JAG DUGER PRECIS SOM JAG ÄR och att JAG ÄR ÄLSKAD FÖR ATT JAG ÄR JAG!