För ett par år...

... sedan skrev jag att jag skulle berätta min historia rakt upp och ned. Vilket jag inte gjort än. Det blir mest brottstycken ur uppväxt, ungdom och vuxenlivet. På ett sätt är det skönt att hålla det på det viset men ibland känner jag en lust att skriva ner rakt upp och ned - utan att tänka på vem som skulle kunna tänkas bli arg, sårad eller glad. Som den tänkande, agerande och skrivande människa jag är så samlas tankar ner i skriftlig form rätt lätt. Människor har olika svårt/lätt att skriva. När jag var liten hade jag rätt svårt att komma igång att skriva men när jag väl kommit igång var det svårt att sluta. Nu för tiden befinner jag mig någonstans mitt i. Ibland flyter det bara på - ibland så är det som om det är tvärstopp.

Jag har flera gånger påbörjat att skriva om de mer allvarliga sakerna som hänt i mitt liv. Det är en oerhörd tur att jag är en positiv person i grunden för livet har inte alltid varit snällt mot mig men å andra sidan så har det varit rätt underbart. Allting handlar om hur man tar till sig det som händer och sker. Hur man förhåller sig till livet. Det har gett mig turen att vara minst, lillasyster i en syskonskara av tre barn. Att vara lillasyster med två äldre bröder kan ändå vara rätt påfrestande. Man står både i centrum men även så blir man den där som alltid får hänga med vare sig man vill eller inte. Mina bröder skyddade sin lillasyster väldigt väl och de få gånger de varit i slagsmål på annat ställe än idrottsrinken är då de faktiskt försvarat sin lillasyster - då de ansett att hon behövt det. Vilket inte innebär att jag alltid ansåg det. Men de gånger jag ansåg att någon varit elak så fanns de alltid där. När jag sedan i 30-årsåldern förlorade min ena storebror var min sorg rätt stor och det är någonting jag fortfarande sörjer såklart.

Hemma var det alltid så att sanningen var det som rådde. Mamma och pappa såg hellre att man var tuff nog och sa sanningen än att man kom med en mindre nogräknad lögn. Om man var ärlig om vad man gjort försvann ofta ilskan över buset man gjort - just för att man hade "stake nog" att säga sanningen. Det är en princip jag försökt att överföra till mina barn. Är de ärliga nog att säga vad som egentligen hände tycker jag att de ska ha kredit för att de är just ärliga. I de lägena räcker det ofta med att jag säger att de inte ska göra om det inträffade - vilket de faktiskt inte heller har gjort. De har helt enkelt fått lära sig vikten av ärlighet. Har man mer sig från barnsben att en lögn är någonting fult så vågar man helt enkelt stå upp för sanningen. Jag tror att det är så. Och jag avskyr verkligen lögnare. En människa som ljuger har i mina ögon mist all min respekt och är i ärlighetens namn inget annat än ett "low-life piece of shit". Jag brukar tänka på vad det är man i det läget lär sina barn. Är det verkligen okej att lära sina barn att det är helt okej att ljuga, snacka skit och gå bakom ryggen? Tänk så många föräldrar som gör det medvetet om det andra barnets förälder tex. Som medvetet står i Familjerätten och sprutar ur sig lögner om den andra föräldern - utan att se annat än sig själv. För det är ju det de ser - de skiter ju i de lägena totalt i att ett barn har två föräldrar. Så länge de själva tycker att de har rätt.

I Sverige finns idag ca 500.000 barn som lever med separerade föräldrar, varav ca 250.000 barn bor merparten hos endast en föräldern, oftast hos mamman. (BR2007:04 ) Samtidigt vill fler pappor vara mer delaktiga i barnens liv, även efter en separation. Endast ca 1% av alla pappor (totalt) kan kopplas till någon form av anmälan om brott (PoF 2011 ), så att beskylla ca 200.000 pappor för att vara olämpliga eller skadliga fungerar inte längre. Information och kunskap är numera öppet tillgänglig på Internet, så även fakta och forskning som styrker barnets behov av båda föräldrarna.

Dessa siffror visar för mig att någonstans i de ljugande föräldrarnas hjärnor måste det finnas ett stort fel. Många av dessa föräldrar ljuger helt medvetet för att på så sätt straffa den andra föräldern. Uppfattningar om den person som belagts med lögn kan skilja sig diametralt åt. Men ändock så görs det. Troligen för att ge sig själv företräde. I helgen har jag läst om 2 pappor som utsatts för kvinnors medvetna lögner för att förhindra kontakt mellan pappa och barn. I båda dessa fall har tom både TR och FR fastslagit att modern har en negativ inverkan på barnet men ändå tillstyrkt ett boende hos modern. Brukar inte svära men det är fanemig för jävligt helt enkelt. Man är två om att skaffa barn - och man kommer alltid att vara två föräldrar (såvida inte en dör typ).  Jag känner till flera andra fall, där många kvinnor farit med osanning och jag har sett en del bete sig så på rätt nära håll. Ibland känns det som om det verkligen är ett medvetet och beräknande sätt för att göra den andra föräldern illa. Men ja, det finns även män som beter sig på så sätt. Helt medvetet...

Vad dessa människor inte ser är att de faktiskt skadar sitt eget barn. Medvetet... Fy fan helt enkelt! I de flesta fall är man ändå över 18 och således vuxen när man skaffar barn - väx upp era snorvalpar...

Ja, lögner var det ja... det finns nog ingenting som gör mig så upprörd som medvetna lögnare. Egentligen ska jag nog ta och skriva ut vad en del människor säger... känner för att bli lite elak... hm... det är nog dags att öppna upp datorn med alla historikfiler och botanisera lite bland lögner och förtal... kan ju faktiskt bli rätt spännande...

Jaja... nu är det fika som står på dagordningen och en liten powernap... det där med sömn var inte det jag fick mest i helgen :P