... livslusten återkommer så återkommer även lusten att skriva. Det är mer än en person som sagt till mig att jag borde skriva ner mina tankar i större skrifter. Det är någonting som återkommande sägs och jovisst har jag funderat på det ibland. Den senaste i raden som uttryckt det är tom författare. Skriver ju ofta på andra ställen, gästbloggar ibland och framför allt skriver jag på en hel del olika forum vad gäller misshandel - främst kvinnors våld mot män.
Det är nog den fråga som jag är mest passionerad för, om man bortser från politiken förstås. Men däremot så skriver jag sällan om politik vilket inte beror på att jag är osäker på mina politiska åsikter utan just för att jag tycker det finns så många som skriver så bra om just politik och jag tror inte att jag skulle vara en bra politisk bloggare. Jag vet inte - men då det är den känslan jag har så tror jag nog ändå att den är en bra måttstock. Sen finns det saker jag själv tycker det är roligare att läsa om och en återkommande läsare har nog uppfattat den där fascinationen jag har angående de olika könens ställningstagande om sex...
Senast idag fick jag en kommentar angående det där med min inställning. Jag ska inte neka till att jag tycker det är rätt kul faktiskt när jag får höra att jag är rätt outstanding. Ibland känner jag mig som en central för missförstådda män. "Hur ska jag få henne att förstå ...... ?" "Men om jag gör så så gör hon inte alls som du....?" När nu livet flyter på så har jag kommit fram till att jag har saknat den gemenskapen med mina vänner de senaste åren rätt rejält faktiskt. Varje gång jag träffar dom så sluter de in mig i famnen, kramar mig hårt och undrar vart jag varit - varför jag gömt mig? Och jag berättar för dom. Jag har nog ett rätt stort nätverk som till en stor del består av män. Som är vänner. Tittade igenom min telefonbok i mobilen och ca 75% av telefonnumren har ägare av manligt kön. Jag vet att barnens far hade väldigt svårt för just detta. Någon ringde och jag tillbringade 1 timme eller två med en vän i telefonen. En vän som var man. När jag var 19 år träffade jag en kille som rev sönder hela min adressbok (man hade sånna då). Men han stannade inte där utan han minimerade min bekantskapskrets bland män till att tillhöra endast honom och de han valde ut. Till och med mina manliga släktingar och familj tyckte han var för mycket... Och nej - han var inte muslim då min läggning endast ligger åt det svensk/norska hållet. Och har det inte varit männen som minimerat mitt umgänge så är det mina vänners kvinnor. Kvinnor har generellt sätt väldigt svårt att förstå att en man kan ha flera kvinnliga vänner som är just vänner. Varför skall det "alltid" förutsättas att det är någon form av otrohet i faggorna bara för att man har ett vänskapligt utbyte av någon av annat kön?
Nej, det är nog så faktiskt. Jag är nog rätt outstanding. Det började rätt tidigt det där faktiskt. Jag var 14 år när just den banan började. Vi slängde alltid käft om det där med sex och jag sög bara åt mig allt. Flera av oss gick på gymnasiet tillsammans och har hållit kontakten genom alla år och vi faller alltid tillbaka i samma snack - förutom att vi gör det på ett äldre sätt. Senast igår ringde telefonen och ett meddelande lämnades: "Tja, XX här... du vet... X'et... ring mig - snälla"... Haha... X'et - sen gymnasiet. Men det var en rolig benämning. Det är ju tur att jag har som regel att aldrig hoppa i säng med gamla avlagda... hm... offer? Men... det finns ingen regel som inte har ett undantag...
Nej... nu är det dags att göra lite så där okvinnliga saker som männen tycker om att man gör...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Här får du gärna lämna en kommentar. Din e-postadress visas inte om du kommenterar. Jag har rätten att välja om jag kommer publicera din kommentar eller inte. Oftast lägger jag ut den men det finns tillfällen då det inte passar sig. Ha det gott!