JAAA! SATAN I HELVETE!!!...

... skriker hon helt plötsligt när vi sitter och chattar!

Jag vet vad hon gör - samtidigt som vi pratar sitter hon och kollar på fotboll. Hjärtelaget leder serien men dock bara med 4 poäng och naturligtvis vill hon att de två lag som idag spelar ska få oavgjort eftersom att de ligger båda två på samma placering bakom favoritlaget. Hennes hjärtesport är fotboll medans hennes mors är ishockey. Jag är en total sucker för hockey...

Det började när jag var liten... Jag vet inte hur liten jag var men jag var nog inte så stor. Vi hade flyttat från Helenelund i varje fall och bodde i Tureberg och dit flyttade vi när jag var 8 år och min äldsta bror 16 år - i varje fall vad jag kommer ihåg men det kan också ha varit när jag var yngre. Det jag med all säkerhet minns är att när jag gick i 3:an och sprang igenom en glasdörr, kom med blodet rinnande från höger arm, så hade pappa, bröderna och deras vänner precis kommit hem från en träning eller match. Alla som satt där blev lika chockade - vad nu? Hade lilla maskoten skadat sig?

För det var det jag var - jag var lagets maskot. Laget var SAIF'en - Sollentuna Allmänna IdrottsFörening - startat av min far och Uffe för att deras söner skulle få spela hockey. Där vi bodde i Sollentuna fanns bara ett lag och där var det redan knökfullt så det startades ett nytt. Träningarna hölls på Vallen, precis som hemmamatcherna.

För det mesta var jag med på matcherna, men även träningarna ibland. Båda bröderna var med - Mini var målvakt och Ärtan var forward. Mini var grym med plockhandsken men en urusel skridskoåkare medan Ärtan var, i sin lillasysters ögon, en gud på skridskor och med pucken. Han hade alltid nummer 9 på ryggen, en röd hjälm och fram på hjälmen stod det "Mors baby" med stora bokstäver. Det var någonting som retade motspelarna när denna 182 cm långa, rätt stora, ljushåriga på skridskor hade en hjälm som det stod "Mors baby"... Som beundrande lillasyster tyckte jag det var rätt grymt...

Faktum var att jag älskade att följa med på de här matcherna. Det var inte bara grejen med att jag var lagets lilla maskot - det var att jag älskade spelet i sig. Men det är fel att säga älskade för rätt epitet är älskar. Klart att det var roligt att vara maskot - det var ju som att ha typ 15 extra storebröder :). Speciellt bröderna Karlsson och Kjelle som ju hängde med brorsorna mest varje dag. Minst en gång  i veckan under hockeysäsongen hängde jag således vid rinken och kollade ishockey tills jag 14 år  - antingen hemmamatch eller bortamatch... Jag brukar säga att jag växt upp på hockeyrinkarna runt om norra StorStockholm. Efter att jag och föräldrarna flyttat ut till ön hände det att vi for in och kollade...

Var det sommarhalvår så spelade bröderna fotboll och där var det ombytta roller - Mini spelade ute och Ärtan var målvakt. Laget var HIK - Helenelunds IK. Fotboll var inte alls lika roligt som ishockey och jag ville inte följa med på de matcherna så mycket. Det roligaste med fotbollen var väl Maraccas cup som spelades i maj (?) där det gällde för spelarna att dricka så mycket öl som möjligt under cupen... :P. Nej - mamma och pappa var inte med på den cupen men lillasyster fick minsann ;). Det här med att brorsorna spelade både hockey och fotboll samt diverse andra sporter var vansinnigt roligt men kunde även vara rätt störande ibland - för alla visste ju vem man var... Nästan ingen vågade vara elak för var man Ärtans och Minis syrra så var man helt tabu för dom vågade ingen råka ut för... Och det hängde kvar (men i andra lägen): När jag var 19 år flyttade jag tillbaka till Sollentuna, bodde hos mormor och morfar och jobbade på Konsum i Kista Centrum. Ibland hände det att jag gick ut på krogen i Centrum och tog en öl och ja, jag och äldsta brodern har liknande drag och definitivt ett efternamn som inte är det vanligaste... Den vanligaste frågan jag fick var "Är du Ärtan och Minis syrra???" - och det hände ju att när man sagt ja att de helt enkelt sa "att dig vågar man väl knappt prata med för man vet ju hur beskyddande dom är...". Och ja - dom var beskyddande och skrämde bort alla eventuella pojkvänsprospekt snabbare än snabbt... Ärtan var det länge..., och de gånger vi varit ute tillsammans i vuxen ålder och han känt den jag pratat med så kommer det med istappar i rösten att "det här är min lillasyster"... Han är ju bara för söt min Big Brother...

Men hockey var det ja - jag kommer än idag ihåg min första hockeymatch på Hovet, jag var nog runt 8 år: Det var Djurgården mot Västra Frölunda och på den tiden var jag en liten Indian. Har ett foto på mig från då jag är runt 4 år då jag har en jättefin supportertröja på mig för Västra Frölunda - men då, när jag var liten och som alltid varit pappas prinsessa så var jag ju mer Indian för att min far var det. Men där på Hovet bytte jag helt plötsligt lag och blev Djurgårdare. Men egentligen var det nog så att jag var både Indian eller Djurgårdare för att pappa eller brodern var det. Mini var ju familjens avfällning - han var ju AIK:are (och det kommer jag aldrig att bli)... När det gäller mig och ishockey på elitnivå så har jag bytt lag 2 gånger - av ren och skär beundran faktiskt. Djurgården var mitt lag till jag var runt 30 år - då klev Skellefteå AIK in på banan i mitt liv och jag fylldes för varje säsong mer av beundran för deras bedrifter och kämparlust att ta sig tillbaka till Elitserien och de blev bättre för varje år som gick. Hur det kom sig att jag som bodde i Norrtälje helt plötsligt lade märke vid detta lag var ju att jag var gift med en fd Skelleftebo och det fanns andra i den familjen som var SAIK:are.

Idag är jag en total SAIK:are - och det är av ren och skär beundran faktiskt. Det som var när jag var mindre var nog mer för att få gå på hockey... Nu är det för att det sitter i hjärtat - där det ska sitta :).

Innan jag flyttade här ifrån för X antal år sedan brukade jag gå på Sportcentrum för att kolla på ett av våra lokala lag. Jag var nöjd typ bara jag fick se hockey - sen var min bror tränare för ett av lagen som låg i samma serie (nu har brodern bytt lag att träna och spelar inte i samma division...). Jag följer hockeyn på tv så gott det går - måste ju hålla koll på mitt lag. Men det har varit så mycket med livet de år som gått sen jag flyttade tillbaka hit upp så det har inte blivit av att jag gått iväg till någon match men nu ska det bli ändring på det! Jag har saknat att se själva spelet, höra skridskotagen, pucken slå mot sargen och se glöden... Samma vän som jag brukade gå och kolla på som spelade i det ena lokala laget, spelar nu i det andra av stadens lag och som jag sagt förut - det är mycket roligare att kolla om man känner någon än om man inte gör det... Så nu blir det hockey igen och jag tycker det är så synd att jag inte hade cash nog att gå och kolla på matchen då SAIK spelade mot AIK - men förhoppningsvis blir det fler tillfällen...

För övrigt - när jag kom gående i hallen såg jag att missarna lekt i garderoben och något rött ramlat ut. Det är min garderob för kläder men på hyllorna ligger sånt där som jag inte vill bli av med, alltså minnessaker. Något rött låg på golvet och jag tog upp det... Jag undrar om det är jag som har en liten, liten SAIF-tröja kvar??? Vem som hade nummer 4 har jag inte en aning om men det var väl någon söt pojke man var "lillasyster" till...:

...och hur många gånger tror ni jag har hört den här från omklädningsrummet:

Och varje gång jag hör den minns jag hur jag satt i trappen på Vallen och lyssnade på sorlet, kände lukten av hockey och bara mös efter en vinst eller var deppad över en förlust...