Det är ju oerhört sorgligt...

... att vårdnadstvister skall kartläggas...

Eller så här - att det finns ett behov av att kartlägga dem då ökningen av vårdnadstvister har ökat enormt mycket i vårt samhälle. Med hela 60% - och det är ju helt sinnessjukt!

Vart tog liksom tanken om att våra barn ska ha rätt till att ha båda sina föräldrar i sina liv på ett sätt som gör att barnens behov är tillgodosedda? Vad är det som gör att dessa tvister stiger i antal? Jag kan ju enkelt säga att jag har mina misstankar och jag är inte på något sätt rädd för att ha dessa tankar heller - trots att jag vet utifrån att jag är kvinna, att de inte är rumsrena. Men dessa uppfattningar är ingenting som jag har bildat mig på senare tid, jag har haft dem ända sedan jag fick barn - men det är på senare år som jag har börjat ge uttryck för dem.

Jag fick Storprinsessan när jag var 22 år, hennes pappa var rätt nybliven 19-åring och vi var kära i varandra. Vi fick denna ljuvliga varelse och kärleken till henne (och hennes syskon) överskuggar all annan kärlek i mitt liv. Det är bara så enkelt för mig. Varje barn har i de allra flesta fall 2 föräldrar och i de allra flesta fall har man också tyckt om, varit kär i eller älskat den andra föräldern. Någonting har ju i varje fall föranlett att man har ett barn tillsammans. Sen kanske kärleken tar slut och man går skilda vägar - och kvar som ett band för all framtid finns ett eller flera barn....

Och jag önskar att fler föräldrar faktiskt var medvetna om detta faktum. Och ja - jag skriver inte det här ur en traditionell kvinnlig vinkel  för det är en vinkel jag faktiskt inte har så stor del av om sanningen ska fram. Det kanske beror på min ständiga lust för att det ska vara lika. Att alla människor har lika rätt här i världen. Att alla faktiskt är värda att ha samma förutsättningar. Och det har alla barn också. Men ärligt talat så skiter jag faktiskt i att jag stöter mig med kvinnor när jag berättar om mitt ställningstagande - det känns som en mindre viktig del om sanningen ska fram...

När jag pratar med människor eller läser om händelser så brukar jag slås av hur det är oftare som kvinnor är den som står bakom det mesta av strulet vid en vårdnadstvist. De pappor jag pratar med säger oftast bara att "de vill ha en fungerande kontakt med sina barn, att de vill att deras barn ska vara en del av deras vardag - eller rättare sagt - att de ska få vara en del av deras barns vardag". Och jovisst, ett och annat "bitch" och kärring förekommer också men det är oftast inte mer än så... Om man inte är genuint intresserad och faktiskt frågar lite närmare för att man vill ha svar och inte för att man ska ge stackarn en spark i häcken...

Däremot - när jag pratar med kvinnor så målas det upp helt enorma historier helt plötsligt om denna totala skitstövel som "inte gör annat än att försöka ta mitt barn ifrån mig"...(???). Och det är här jag inte hänger med längre... Denna totala skitstövel var då alltså mannen som var helt underbar - för ett par år sen... Men vad hände nu liksom? Hur kommer det sig att så många kvinnor helt plötsligt anser sig vara den enda suveräna i vårdnaden om ett barn? Mannen kan gå från att ha varit den man gnällt över om bristande uppmärksamhet gentemot barnet (han tycks ju alltid ha så många egna intressen) - till att när man nu ska separera och mannen gör allt för att vilja ha gemensam vårdnad eller tom umgänge med sitt barn - ja, då är det helt fel det också. Sorry - I don't follow the path...

Javisst finns det skitstövlar till män - jag vet det. Det finns män som inte alls ser till sitt barns bästa - men det finns kvinnor som absolut inte ser till det heller.

Min utgångspunkt är alltid att barn har 2 föräldrar - 2 föräldrar som bör få finnas i sina barns liv utan att de ska vara tvungna att försvara sin rätt till det. Mitt ställningstagande är rätt enkelt - jag har barn, mitt barn har 2 föräldrar - och jag får aldrig som förälder låta min eventuella bitterhet gå ut över den andra förälderns tillvaro med sitt barn. Aldrig! De eventuella antipatier jag må ha ska jag hålla mig för mig själv och jag har ingen som helst rätt att låta mitt barn veta vad jag tycker. Nu har jag inga sådana själv - men om jag hade haft. Visst - jag kan tycka illa om min fd makes flytt till andra sidan jordklotet - men inte ens det anser jag vara anledning nog för att förhindra att han har umgänge med sina barn och när han flyttar tillbaka till Sverige kommer jag aldrig att sätta mig emot att barnen träffar honom så mycket dom vill. Han må ha gjort dom illa genom sitt beslut att lämna dom utan far men om deras relation till varandra kan återuppbyggas så kommer inte jag finnas där som en bitch och försöka förhindra det utan jag kommer istället att stödja mina barn så som jag alltid har gjort för jag anser att alla barn har rätt till att ha båda sina föräldrar i sina liv.

Men nu finns det en bunt kvinnor som är dom här små bitcharna och som utnyttjar det system som vi har i Sverige. Jag vet (och har känt) kvinnor som helt medvetet suttit och ljugit hos kommunens familjeenhet på Socialförvaltningarna. Som kommer på den ena ursäkten, den ena lögnen efter den andra och är det verkligen att tänka på sitt barns bästa? Är det att se till att mitt barn har en trygg tillvaro? Sen när blev kvinnorna dom enda som kan uppfostra just mitt barn? Sen har vi då dom som köper detta skitsnack - nämligen de som är satta att arbeta med det här. Är dom verkligen så jävla godtrogna? Hur skulle det vara om de med öppna ögon träffade båda föräldrarna istället för att döma (i mina ögon i de flesta fall) mannen? Kvinnan behöver bara säga att "åh, han är så elak när han är arg och tänk om han blir så arg när barnen är med" - och mannen är egentligen den nördigaste nallebjörnen som finns... Eller så blir det ett par meningar om hur oansvarlig han är eller att han försvinner i dagar, eller att han arbetar för mycket eller är våldsam eller... och eller... och eller... Ja, jag har hört det mesta av floskler - men jag har då fanken aldrig använt mig av det själv - och kommer aldrig att göra det heller.

Det som nu händer är ofta att kvinnorna inte blir ifrågasatta utifrån vad dom säger - men däremot är många av männen redan dömda innan dom kommer till mötet. Den förförståelse som utredarna blivit matade med av den andra föräldern färgar nu hela samtalet och det kommande beslutet. Det är svårt att komma till konsensus när man inte klarar av att nollställa hjärnan inför mötet med endera föräldern - något de faktisk är skyldiga att göra. För barnens skull. Allt för ofta ifrågasätt också faderns berättelse - till förmån för moderns.
Att utgå ifrån de här premisserna är faktiskt inte annat än rent och skärt maktmissbruk!

Det här existerar inte heller bara på en socialförvaltning - det finns på alldeles för många! Och det gör mig så illamående...

Okej - jag säger inte att det inte finns riktigt dåliga män eller kvinnor. Det finns individer ur båda könen som är förövare - absolut! Men de är faktiskt inte ett så stort antal om man ser till alla de föräldrar som är just föräldrar. I de fall där en förövare faktiskt finns så är det bra med tex övervakat umgänge - men jag tror att barnen även i dessa lägen faktiskt mår bäst av att få träffa båda sina föräldrar och det är många som faktiskt rätar upp sitt liv när de "förlorar" sin familj. Och det är saker som man faktiskt måste kunna se - både som förälder och de som tar besluten.

Men framför allt handlar det om att båda föräldrarna måste se till sitt barns bästa - och jag är övertygad om att för att skapa en trygg tillvaro för sina barn så måste man våga släppa sitt barn och inse att man är inte suverän som förälder... Mitt barn kommer alltid vara betjänt av att ha en relation med båda sina föräldrar - så är det helt enkelt...