Konstaterade i morse när jag kollade i diskhon och det var tomt med glas i skåpet att "jag behöver handla glas... och tallrikar...". Ändå är det inte mer än några månader sen vi köpte 18 stycken!!! Okej - anledningen är "Glaskrossen" - alltså jag :~). Det har med mitt störda nervsystem att göra och inte Dercums som jag trott berättade läkaren för mig här om dagen. Signalerna går helt enkelt inte fram att till hjärnan att jag ska hålla i glaset och jag tappar det helt enkelt... Tallrikarna... nej - dom har inte kraschat sönder men dom är ju spruckna i fiiiint mönster, haha...
Så jag insåg att jag var helt enkelt tvungen att åka till det stora varuhuset för möbler och inredning i lilla Storstorbyn... Ungarna hade ingen som helst lust att följa med och ja, de brukar inte tycka det är så roligt om det inte är någonting specifikt som de vill köpa... Och vad som skulle handlas kunde jag ju köpa helt själv eftersom att jag visste ju vad det skulle vara... Så jag packade in mig själv i bilen och for iväg... Hög musik! Vad annat liksom? Fortsatte på samma spår som igår:
Okej - jag är, efter säkert 6 år eller nått sånt, fortfarande totalt kär i den här låten i just den här tappningen!
På väg till lilla Storstorbyn messade jag söta vännen och undrade om vi skulle ta en fika på Stora Varuhuset och fick svar att "Gud vad roligt" - och sånt är ju alltid roligt att höra! Innan jag kvalade in på 10-öringen på Stora Varuhuset gick jag in på Skopunkten och fullkomligen drägglade över ett gäng stövlar - och ja - hade jag pengar skulle jag kunna göra mig mer fattig än vad jag redan är där inne. Speciellt nu när vaderna är smalare och man kan ha snygga stövlar med snörning och spännen utanför byxorna... Nästa lön blir det helt klart en resa till Skopunkten och inköp av vinterskor till mig och Prinsen - Lillprinsessan fick ju de hon ville ha här i veckan så hon är ju redan klar så att säga...
Efter att ha torkat drägglet kvalade jag ju då in på det Stora Varuhuset för att kolla efter fler glas och nya tallrikar. När jag gick igenom en av avdelningarna kom jag ju på att vi behöver en spegel! Lillprinsessan och jag har pratat om det i veckor nu, att vi behöver en helkroppsspegel. Jag hade en när Storprinsessan var liten men vart den har tagit vägen har jag inte en aning om och typ sen på tidiga hösten har jag känt att jag velat ha en för att kunna se mig själv och mina framgångar :P och LillPrinsessan, tja - hon är ju tonåring nu... med allt vad det innebär. Först hittade jag en spegel som var helt klart tänkbar men sen fann jag den där enkla jag ville ha - en enkel spegel som är lite fasettslipad i kanterna. Nu ringde ju söta vännen och sa att hon smitit från jobbet tidigare och att hon snart var på plats så det var ju helt enkelt bara att skena igenom de resterande avdelningarna och kramar utbyttes... Det första hon säger är "va SNYGG du ÄR!!!" Så som folk tittade på oss trodde de säkert att vi var något helt annat än kompisar... hahahahaha... (och ja - jag tycker om att få komplimanger om den resa jag har gjort, att folk faktiskt ser det och tycker jag är snygg så som jag ser ut nu - och det är inget fel i det har jag fått lära mig... Som någon sa - du ska vara stolt över dig själv och ta till dig alla komplimanger du får...)
En enkel kaffe (som dessutom var helt gratis om man var med i IKEA Family) och sen slog vi oss ned i ett par sköna soffor och pratade kärlekar och dater! Det finns ju helt klart män som dyker upp i våra liv som är alldeles för trevliga, snygga, sexiga och åtråvärda... Japp - så är det! Sen om man vill något mer med dom... jo, det är väl kanske klart men man är ju... liksom... inte ensam om att bestämma sånt :P Söta vännen skulle på date med en kille som hon träffat. Första daten och hur mycket man än pratat eller träffats "på annat" sätt innan man ska på första riktiga daten så är man ju supernervös. Så vi pratade om den manliga uppenbarelsen som dykt upp i hennes liv och vi skrattade nästan så tårarna rann :P. Men även om hur det står till med kärleken i mitt liv... och mitt liv har ju senaste tiden känts rätt upp- och nedvänt - milt sagt. Det där med att det finns någon som "man har" men som man faktiskt inte vet om man "vill ha"... och om det dyker det upp någon annan som man vet skulle kunna vara just "den där" men man vet liksom inte vad man ska göra... tycka... känna... eller va fanken som helst! Lättast är väl att inte ha någon alls (eller ska man satsa på flera, hahaha....närå, det ska jag inte!). När jag skriver det här vet jag redan att den första daten för Söta vännen gick över förväntan och jag är sååå glad över det - är rätt tacksam över att jag kan känna ren glädje över när mina vänner har framgång i det dom förutsätter sig och söta vännen är värd allt gott :D
 |
| Söta vännen, nervös inför första daten... ...vill inte vara med på bild...:P |
Grejen handlar väl egentligen om hur, vad och när. Älsklingen sa en gång för ett gäng år sedan, att "du är den typen av tjej att om man inte tar henne helt och hållet så förlorar man dig" - och så är det nog. För ett par veckor sen sa han det igen varpå jag frågade honom om "hur säker han är på mig" och jag fick svaret "mycket säker"... Och återigen känner jag känslan av att... hm... du borde nog inte vara det. Alls. Över huvud taget faktiskt... Och där, för några veckor sen så bestämde jag mig helt plötsligt att nej, jag vill inte mer nu... Man förlorar mig om man inte ger mig det jag vill ha - då går jag vidare. Och det värsta man kan göra är att ta min kärlek för given. Jag älskar djupt och intensivt när jag älskar men jag vill också bli överraskad och få överraska... Får jag inte den utmaningen - så går jag och det var det som nu hände... Det behöver inte vara till någon ny man utan jag går helt enkelt vidare i mitt liv. Jag vet oftast direkt vad jag vill ha - även när det gäller män och jag tvekar inte för rätt man. Nu dyker ju inte rätt man upp speciellt ofta, jag menar, har man inte letat typ hela livet efter just den där som är så där perfekt att allt bara stämmer? Man tror att man funnit det man söker men med tanke på att mina barn har 2 olika fädrer och att jag lever ensam - så har man ju inte gjort det. Den stora kärleken har jag dock träffat och upplevt och det är inget jag skulle vilja vara utan på något sätt...
Och just nu känns det väldigt starkt som om jag är på väg någon helt annanstans än där jag är nu. Det börjar kännas som om det är dags att vandra vidare nu. Denna gång handlar det om tudelat intresse och om att det faktiskt finns alldeles för många söta, charmiga, sexiga och åtråvärda karlar där ute - de som faktiskt kramar om den nya mig. De som kommer fram och pratar med mig och som ser mig med ögon jag inte är riktigt van vid. Det handlar om dom som dansat med mig, som kramat mig, dom som säger jag är snygg... har en jättemysig personlighet, är glad, framåt, charmig och intelligent... De där som jag gömt mig för i nästan 20 år för att jag antingen varit gift, sambo eller helt enkelt inte litat på min egen förmåga att vara kvinna. Lustigt det där, min kurator sa det i våras men jag skrattade och viftade bort det... Men hon stod på sig och vi slog vad om vem som skulle ha rätt... Och jag är skyldig henne ett paket kaffe :) Vad hon sa mer specifikt??? Någonting i stil med:
"En kväll kommer du gå ut i natten, på krogen, på fiket, gymmet och se och bli sedd - för att du är den typen av människa som blir sedd. Vad du än tycker om dig själv så kommer du få höra det som andra ser. Att du är söt, smart, intelligent, snabbtänkt, vacker, sexig osv - och att du faktiskt tycker om en massa saker som "vanliga" kvinnor inte tycker om. Du älskar bilar... och du är inte rädd för att bli oljig om händerna och du tycker det är roligt att gå och kolla på dom. Du älskar musik - och utövar musik själv. Du blir inte irriterad om mannen vill gå på gymmet, fotboll, speedway eller hockey - du följer med för det är saker du tycker om. Istället för att ge honom skruvmejseln för att montera möblerna - så hjälper du till att montera dom. Det är saker som män tycker om hos kvinnor - och som de finner tilltalande. En dag kommer du att träffa någon av dom männen och helst ska han väl vara musiker, gå på gymmet, vara racerförare, spela hockey, fotboll eller arbeta med något fysisk eller kanske vara allt eller några av dom. Det "enda" denna man måste vara, förutom något av dessa för dig tilltalande saker, är intelligent. Om han kommer gående förbi dig på din väg - så kommer du att släppa det du har direkt - för det är där du har DIN man"...
Och jag sa nej - men idag när jag och Söta vännen satt och fikade så slog det mig helt plötsligt att det är ju där jag är. Nu! Det märks om inte annat på vad det är som upptar mina tankar större delen av tiden. Och för att säga det enkelt - nej, det är inte alls älsklingen som upptar mina tankar... Det var där och då jag bestämde mig för att det känns mer som om "nej, jag vill återgå till hur det var innan...". Något vi gjort många gånger genom åren, herregud, vi har känt varandra så många år, och gjort precis samma sak. Ibland är det han som går vidare - ibland är det jag... och den här gången är det jag som är på väg bort... mot nya marker... och det känns som om vi varken är av eller på liksom.
Och egentligen är jag rätt stolt över mig själv också för att jag vågar gå vidare, se den nya jag. Se vart jag är på väg, vart jag vill och hur jag ska göra... Det nya livet helt enkelt... Precis som Söta vännen är på väg... Vi tar varandra i handen och vandrar iväg på nya vägar, i nya liv helt enkelt... Precis som vi ska!
En av 4 låtar som snurrat i bilen de senaste dagarna (och i öronen ikväll). Nej, jag vill inte ha en kvinnas hand men om man tar bort kvinnan och sätter mannen där istället... Och ikväll vet jag precis vem det är jag har i tankarna också... Inte alls den man kan tro...
Sov gott, snyggingar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Här får du gärna lämna en kommentar. Din e-postadress visas inte om du kommenterar. Jag har rätten att välja om jag kommer publicera din kommentar eller inte. Oftast lägger jag ut den men det finns tillfällen då det inte passar sig. Ha det gott!