Kapitelembryo 1

Bakgrund: Varför ens ljuga... ja, varför ljuger människan? För att skydda sig själv? För att göra andra illa? Kan man förhindra att man själv ljuger? Framställer lögnen mig som en bättre människa än vad jag egentligen är? Jag sätter epiteten kille eller tjej framför, observera att den som är kille kan vara tjej och tjejen kille, lättare att skriva så. När jag är skriven med "" är det någon som säger det - alltså inte jag som person.

 Exempelbas 1: En kille vill imponera på en tjej. Alla han nämner får då titlar oavsett vem det gäller. Jobbar du tex som expedit på en affär har personen hux flux blivit butiksföreståndare. "Jag" är avdelninggsschef (men går ju eg. fortfarande i skolan och har inte ett arbete som det. Kommer säkert att få ett sånt jobb senare men är inte riktigt där än.) Varför? Givaren tror att mottagaren blir imponerad. Jag tycker det är mer imponerande om en givare säger att jag är vaktmästare på XX och det är jag stolt över. Varför säga att man är någonting man inte är?
Exempelbas 2: Ljuga för att göra illa: Säga att någon slagit dig blå och kanske blodig, sparkat på dig när du legat på golvet och gjort detta systematisk i flera år. Ett bråk blev helt plötsligt till en stor hemsk berättelse i syfte för att vinna sympatier. Jag vet att det finns många, många kvinnor och män som faktiskt blir slagna av sina respektive och det är absolut inte dem jag klankar ner på för jag lider verkligen med dom. De ska ha all heder för att de överlevt sin situation. Att detta med misshandel mer och mer blivit uppmärksammat har dock, tyvärr, lett till att, tyvärr igen, många människor använder det i syfte att göra illa och misskreditera en person. Jag "känner" människor som avtjänat fängelsestraff pga sådana lögner. Jag känner även människor som faktiskt blivit misshandlade och jag lider med dom. När människor ljuger om tex misshandel får det till följd att många av dem som faktiskt blivit misshandlade blir misstrodda och detta är ju inte bra men jag antar att de personer som kan ljuga om sånna vidrigheter inte tänker på andra människor. Vill ju även tillägga att det inte bara är män som misshandlar, kvinnor gör det också. En del misshandel sker inte bara fysiskt utan det finns även psykisk. När Gunnar hotar Britta genom att förminska hennes person begår han ett brott.

Exempelbas 3: Ljuga om saker som inte sagts. Den är rätt klurig att bena ut faktiskt. Den skadar mottagaren och om mottagaren vill ha sanningen måste någon ställas till svars, kanske givaren eller den omtalade. I detta läge kan man som mottagare göra två val - antingen struntar man i det och är säker på att det inte har sagt eller så ställer man någon till svars för det sagda. Själv har jag en tendens till att rycka på axlarna när jag blir serverad allt för otroliga saker. Jag ser tex inte nyttan i att skapa ett bråk över någonting som andra säger av ren illvilja. Det är inte på grund av att jag inte är intresserad av sanningen eller är rädd för konflikter - jag anser det vara onödigt helt enkelt och det skapar bara mer bråk. Och givaren kommer nog med all säkerhet ljuga lite till för att "rädda sig själv". Sen kan det ju vara så att det finns uns av sanning i det sagda. "Per säger att jag är den enda kvinnan i hans liv, han har sagt att du är tjock, ful, dålig i sängen och bla, bla och åter bla". Till vilken nytta serverar man sådana saker? Det kanske är sagt eller inte sagt - jag vet inte och personligen skiter jag i om sånt sagts. Sådana saker är lätt att ta till under tex en konflikt med någon. Givaren kanske vill utövaren illa, eller så kan det vara att givaren vill mottagaren illa. Jag vet inte. Jag vet bara att vad man säger har en tendens till att komma fram till den det handlar om och då gäller det att vara tuff, säga att "ja, jag sa att du sagt att hon slagit er hund, att hon är elak mot barnen, dålig i sängen, lagar äcklig mat, har små fula bröst, är så tjock osv...".

Detta exempel hänger ihop med det där att släppa förtroenden. För hur reagerar den människa som får detta serverat? Ringer den upp och ställer någon till svars direkt? Blir den ledsen och kryper in i sitt skal? Avvisar den det genom att direkt inse orimligheten i vissa påståenden? Och vad kan man göra? Vad tjänar det till att släppa på sådana sk förtroenden? Om någon sa något av ovanstående till mig skulle jag mer eller mindre rycka på axlarna för jag vet ju att jag aldrig slagit hunden, jag är en gudinna i sängen, min morfar åkte 16 mil för att få äta min mat, jag är helt nöjd med mina bröst och är överviktig pga en sjukdom, alltså faller sådana saker under orimlighetsplatsen. Det kan ju knappast vara värt att ödsla tid på sånt man ändå vet är lögner. Och om jag nu sagt någonting som någon skulle bli ledsen av att få höra: ja, det är ju bara säga att jag sagt det till honom/henne. Jag var arg, sa saker jag inte riktigt menade men jag står för att jag sagt dem, vidarefört dem. Om det nu är sanning att hon/han sagt just de sakerna - ja, det får ju stå för henne/honom så länge jag vet att det inte är med sanningen överensstämmande. Om det är så att han/hon fabricerat ihop att det är sagts - ja, vad spelar det för roll? Sen måste man alltid, tycker jag, se på vad som var orsaken till dessa förtroendegivande samtal: hade dom bråkat? Var de osams? Eller var det av ren illvilja? Jag kan säga mkt strunt när jag är riktigt jäkla förbannad - men jag står för vartenda ord jag sagt och jag skulle aldrig ljuga ihop någonting för att vinna sympatier. Nä - håll dig till sanningen så slipper du oroa dig för att dina lögner kommer fram.