Jag skäms...

... för alla barns skull. Tänker på alla de barn som inte får umgås med båda sina föräldrar av en eller annan anledning. Jag skäms för de pappor och mammor som ljuger för att förhindra ett umgänge. Anledningen till dagens upprördhet beror på en artikel på en bloggsida. I det här fallet gäller det en man som har en före detta som anklagat honom för bla misshandel och tom fick honom dömd för det i tingsrätten. Mannen överklagade och fick rätt i hovrätten där åtalet ogillades. Bevisen var alldeles för vaga. Eller det kanske var så att det inte alls fanns några bevis?

Andelen anmälda kvinnomisshandel i Sverige ökar konstant. Men även de fall där män anmält kvinnor för misshandel av dem. När det gäller kvinnors misshandel av män tycks det ofta handla om verbal kränkning, lögner och även egenmäktigt förfarande med barn. Alltså att man hindrat barnet från att ha ett vettigt och normalt umgänge med sin förälder. Tittar jag på kvinnor rent generellt och hur "vi är" så har vi nog en större tendens till att snacka skit i mening att underminer andra människor, i fallet med umgänge då mannens oförmåga att ta hand om sitt barn. Eller så anklagar man ofta mannen för att på ett eller annat sätt ha förgripigt sig på kvinnan.

Det jag vill säga är att detta fenomen är lika hemskt oavsett vem det drabbar. Det är dock ett mycket mer dolt problem när det gäller män som blivit misshandlade av sina kvinnor. Läste en insändare i DN om en man vars kvinna inte tillät något ljud i hemmet efter kl 19.00. Det skulle vara helt tyst och var det inte tyst blev det "synd" om mannen i huset, kvinnan hotade konstant mannen. Inte minst var mannens son sen ett tidigare äktenskap tvungen att vara tyst. Mannen och barnen längtade konstant efter de kvällar då kvinnan var borta. Män som blir misshandlade på detta sätt, ja - för det är misshandel, skäms ofta mkt för att de inte klarar "av sin kvinna". Mannen är ju sedd att vara den stora och starka  - men långt ifrån alla män är det.

Senare idag satt jag och tittade på TV, en sån där TV-serie som går på eftermiddagarna, denna har jag iofs sett en del av förut. Mamman i familjen är domare och mormodern är socialarbetare. I dagens avsnitt var tre barn inblandade och familjens yngsta barn blev mer och mer inbunden. Utåt sett fungerade familjen helt okej, föräldrarna hade bra utbildning, juste jobb och fint hus. Varför mådde barnen så dåligt? Ett av barnen hade en penna med en inspelningsfuktion och en dag kom de tre barnen till socialkontoret. På pennan fanns anledningen till att de inte mådde så bra. Föräldrarna skrek åt varandra, sa fula ord och då menar jag fula med versaler. Kallade varandra för psykfall och ungarna för ungjävlar. En gång i tiden hade jag en kompis som var så, som skrek mer eller mindre konstant till sin man. Och på sina barn. Den dagen hon sa till sin dotter och son att de "skulle sticka och brinna" och sen satte sig ner i soffan och var sitt vanliga gapiga ja var den sista gången jag var hemma hos henne. Tänk så många barn som lever i familjer där tex mamman kallar mannen hon lever med för fula ord? Som kallar andra människor för horor, slödder, idioter utan att tänka på det... som tycker att det är ett helt normalt levende. När sen lille Peter kommer hem från skolan och säger att "Lisa är en liten hora" tänker de inte på att det är dem som föräldrar som faktiskt grundlagt barnets uttalade. De ser helt enkelt inte sin sin egen skuld i barnets beteende. Och så får lille Pelle en utskällning för att han säger något så fult... suck - snälla människa, tänk på ditt eget beteende...

Ja, vad ledde detta inlägg någonstans? Inte en aning faktiskt... men jag känner mig lite lättad för detta är något jag funderat över hela dagen... hur män och kvinnor beter sig mot varandra. Hur många som beskyller falskt och hur många som faktiskt blir beskyllda med rätta. Funderat över de kvinnor som ljuger för att hämnas på mannen och på de män och kvinnor som blivit beskyllda.

Barn har faktiskt rätt till båda sina föräldrar. Även om någon av föräldrarna farit illa så har ändå barnen rätt till sina föräldrar. Kommer man inte överens med barnets andra förälder går umgänget alltid att lösas genom smidig hämtning och lämning, använd en kontaktbok för information men baktala inte den andra föräldern inför barnet. Ljug inte och säg att barnet sagt det eller det. Ljug inte och säg att fröken X gjort eller sagt si eller så. Låt barnet vara barn och håll ditt agg mot den andra där det hör hemma - i ett rum med fyra väggar som endast föräldrarna äger tillträde till. Och sluta far med osanning - det klär ingen person....