Och livet går vidare...

... eller kryper, jag vet inte riktig vad man ska kalla det för. Ibland känns det ju som om det är krypstatus på det hela i varje fall. Sen sist har jag nyktrat till från sköna badet med den alkoholhaltiga drycken. Det är så sällan jag dricker över huvud taget men känslan var väl ändå rätt skön.

Klippt av mig håret har jag gjort med. Har en tendens till att göra det när livet förändrar sig. Då förändrar jag mig också så nu har jag klippt mig kort! En period av mitt liv var jag alltid korthårig, de senaste åren har det varit mer halvlångt och sen har det blivit kortare och kortare och nu är det jättekort... Tycker det är skönt även fast jag fryser lite om öronen ibland...

Skulle gått iväg på ett gospelprojekt i kväll men jag orkade helt enkelt inte. Har fixat i ordning i källaren, varit på 2 olika läkarbesök, byggt i ordning TV-bänken och fjompsonens skrivbord och nu tog orken helt enkelt bara slut. Ni vet - som om luften bara försvann. Så jag kom aldrig iväg till gospelprojektet...

Fick en kommentar här om dagen om att jag verkade vara en bra mamma. Och attans vad glad jag blev :) Jag gör i varje fall så gott jag kan. Jag gör saker som andra mammor kanske inte gör alla gånger. Naturligtvis finns det ju många som gör det förutom jag men ändå... När storfjompan var 13 år tillät jag att hon åkte iväg på SSU-läger och kurser. Hon är ju ändå en produkt av två SSU:are... lol... men ja, varför skulle hon inte få åka? Jag har alltid utgått ifrån att jag litar på mina barn. Visst får man en del surt tillbaka men vad tusan - man har väl själv varit barn och ungdom? Jag tycker inte om att ljuga ens för mina barn. Jag har däremot ställt upp som ett skydd gentemot dom så att livet blir lättare för dom. Ja, hur då? Jo, speciellt i tonåren är det viktigt att man har ett ansikte mot kompisarna. Ibland kanske man inte vågar stå emot trycket - när storfjompan ringde och jag hörde att hon egentligen inte ville följa med sa jag nej. För att ge henne en giltig anledning till att inte gå. Jag bjöd på den så att säga - precis som min mamma bjöd mig på samma. Det var en trygghet att kunna luta sig mot henne.

Sen det där med könsrollerna... I vår familj är det flickorna som är intresserad av hockey och sport i största allmänhet. Och jag och flickorna har gått iväg på hockey. Under påskhelgen var jag, lillfjompan och fjompsambon på Elmiamässan och kollade på den stora bilmässan och storfjompan åkte förbi där på väg hem med sin pojkvän. Fjompsonen var inte intresserad av att följa med så han var hemma i stället. Det är rätt typiskt för vår familj att det är så. Vi tjejer gör det som är typiskt "manligt". Och det känns så himla bra. Jag försöker göra mina barn så säkra på sig själva som det går, att de vågar och ibland vågar de faktiskt. Storfjompan är jag ju nästan löjligt stolt över...

Så ja, jag blev verkligen jätteglad över kommentaren om mig som förälder. Visst är jag orättvis ibland - det är alla föräldrar, speciellt i sina barn ögon... Jag ställer rätt höga krav på dem igen och (tyvärr) får de ju hjälpa till en del hemma då det finns saker jag inte klarar av när kroppen säger stopp. Jag kräver av dem att de ska uppföra sig för det tycker jag att man ska klara av. Och det gör de verkligen. Vad jag älskar mina tre fjompbarn :)

Ja, just det. Ska ut på praktik igen. På samma plats som förut, alltså Jysk men denna gång blir det inte på heltid - jag måste ju inse mina begränsningar... för trehundrasjuttiofemte gången typ... men men... jag blir tokig av att bara gå här hemma, hur ont jag än har. Så jag ger det 5 timmar om dagen och hoppas på att det fungerar med kropp och liv och att inte avlider som jag gjorde förra gången...

Ha det gott, nu blir det lite tv...