Musiken har funnits...

... i mitt liv - i hela mitt liv :)

Som liten sjöng jag alltid... Gjorde egna melodier och texter till det mesta jag hörde. Det roligaste jag visste var när pappa tog fram gitarren, spelade och sjöng. Låten om S/S Norrtälje var en av favoriterna "... En tjock madam med sin spinkiga man i sista minuten till landgången hann"...ungarnas flin - låt oss från storstaden fara, genom små sund, (raj, raj) - vi träffas nere i baren om en stund... // En tjock madam med sin spinkiga man i sista minuten till landgången hann"... Han var 3:e styrman på båten med knäckte även som trubadur och det var då den låten kom till. Pappa är lustig - alla låtar går i C... det spelar ingen roll om dom inte gör det - för allt går i C - i 2 år följde jag troget med honom på gitarrkursen - läraren undrade varför jag gick där... Jo, tänkte att farsan skulle lära sig och förstå att allt inte gick i C-dur. Efter 2 år gav jag upp och insåg att jag kan ju inte gå där och bli ett nervvrak bland öns mest omusikaliska människor (kändes som det som), min charmiga pappa och så jag som befann mig mil från dom andra i kunskap..., haha (men vad gör man inte för en mycket älskad far?). Jag tyckte aldrig att det var störande när grannarna kom över och det plockades fram alkohol - för jag visste ju att chansen var stor att jag skulle få höra min älskade pappa spela...

Tidigt i livet kom även folkmusiken in i mitt liv. Jag kommer inte riktigt ihåg när men jag vet att jag var 13 år då jag började spela nyckelharpa. Då hade jag redan klinkat på gitarren i några år, harvat med skolans obligatoriska blockflöjt och spelat piano som "alla andra" tjejer. Jag vet inte när vi började gå på spelmansstämmorna i Hälsingland men på något sätt så känns det som om de alltid funnits i mitt liv. Jag valde hellre att gå på spelamansstämman i Delsbo än att åka med mormor och morfar på Dellen. Den första gången jag stod på scen var i första klass - vi sjöng "Midnatt råder" och var utklädda till tomtar som klättrade på ett bord i skolans matsal. Vers nummer 2 var min vers... I trean stod jag i nästa skola och sjöng solo på sommaravslutningen - "Uti vår hage".

Det var också i trean jag började sjunga i kör, St::Eriks flickkör rättare bestämt. Sopranen blev min stämma... I femman började jag ta sånglektioner för Irene - samma sångpedagog som min kära kusin Carina gick ett antal år senare. Mitt liv bestod till största del av musik - 2 dagar i veckan tog jag sånglektioner, 1 gång i veckan var det pianot, 1 gång i veckan kören, 1 gång i veckan nyckelharpa - i övrigt var det träning på det som skulle lära sig samt att jag spelade gitarr... Men det fanns tid för annat - ishockey med bröderna :)).

När vi flyttade la jag av med pianot och nyckelharpan, sången fortsatte jag med i ordnade former och gitarren spelade jag ju på ändå... Som tur var hade vi en musiklärare på skolan som var mycket för att ordna uppträdanden, det var Negro Spirituals, 60-talskväll, uppträdande på skoldanser och vi skrev en egen musikal där jag spelade "Prinsens gamla amma"... Bland annat ska sägas... På sommaren åkte vi upp till Hälsingland och 1 spelmansstämma per år var och är ett måste för mig. Jag älskar att gå där på stämmorna, lyssna lite här och lite där, sjunga med, stampa takten och bara vara. Ett med musiken helt enkelt.

På Torpet spelas det alltid. Speciellt brorsan - han är gudomlig på gitarr och han har en enorm musikskatt som han hämtar ur. Av den musik som jag växt upp med - och som jag kan texterna till. Men vi är många som spelar gitarr där: Brodern, Ego, Storprinsessan, Pappa, Cilla, Lasse och Lisa. 2 av småtjejerna har nu börjat lära sig också. Men det finns även en gammal orgel, en cittra, banjo, trumpet, nyckelharpa och dragspel. När jag var liten och det var en stämma i faggorna fylldes huset av musikutövare och det spelades hela natten mellan solnedgång till soluppgång. Att sitta ute eller inne på logen med alla de olika musikstilarna som fanns var helt enkelt en enorm upplevelse. Jag gick aldrig och la mig och var ofta helt slut när livet skulle återgå till det normala...

"Kalvhaga dragspelsklubb" en mkt tidig morgon...

Sången blev rätt tidigt mitt instrument - och jag felar i 3 av körens stämmor: Sopran, Alt och Tenor.. Helt plötsligt upptäckte jag att jag alltid memorerade just de stämmorna (men även basen ibland) - samt att jag klarade av att sjunga dem så i kören hoppar jag mellan stämmorna allt utifrån där jag behövs för tillfället. Men står ofta i fronten med solona. En sommar bar jag ständigt med mig gitarren vart jag än gick. Den stod i garderoben på utestället när man var ute och hämtades ut samtidigt som jackan. Jag och kompisarna satt ofta på något torg i stan och spelade och sjöng ett par timmar innan vi gick ut - men även när vi gick hem... Varma sommarnätter utan ansvar (nästan). Ibland ringde kompisarna och ville att jag skulle komma och spela när det var fest... Vi hade en sjuhelvetes sommar den sommaren :)

Barnen kom och jag sjöng alltid för dom. Storprinsessan älskade alltid när jag sjöng och jag märkte tidigt att denna lilla flicka hade ärvt sin mors och fars musikintresse. Hennes pappa spelar vacker gitarr och det var riktigt roligt när vi sjöng med varandra och för henne. Så fort hon hörde musik så kröp hon mot högtalaren och ville att jag skulle höja och hon nynna med i allt från blues, visa, hårdrock  ja, allt man satte på helt enkelt. När man åkte bil var man tvungen att hela tiden ha musik på - och det hade jag ju hur som helst :).
Varje kväll sjöng jag för barnen - och deras visskatt är lika stor som sin mors. Jag har lärt dom de gamla visorna från flera hundra år tillbaka, jag har lärt dom visorna av Taube och Ferlin och jag har lärt dom de som är mer "nya". Storprinsessan valde ju också musiken som väg under hela högstadie- och gymnasietid. Vi har alltid tyckt om jazz och när hon började sjunga storbandsjazz var vi alla stolta. När hon var 14 år sjöng hon "Underbart är kort" i aulan och folk stod upp och applåderade när hon var färdig och mammas hjärta - var nog lika stolt som hennes föräldrars hjärta - alltså mina föräldrars hjärta när folk stod och applåderade när jag fick stående applåder då jag rivit av "Let's twist again" på 60-talskvällen i samma aula fast 20 år tidigare. Vi hade samma musiklärare och han påminde mig just om det...

14 år tror jag visst att jag var -
mammas brudklänning och "Let's twist again"

Gospel har alltid legat mig varmt om hjärtat - jag vet inte varför, kanske har det med det faktum att göra att jag är kristen och att gospel'n är föregångare till den musik som tilltalar mig mest, dvs blues och rock. Det är ca 12 år sen jag började sjunga gospel - och känslan är lika total varje gång jag står på scenen och sjunger. All typ av musik har alltid uppfyllt mig. Den uppfyller mig när jag utövar den - den fyller mig när jag ser någon utöva den. Det är väl därför jag älskar att gå ut och lyssna på den, älskar att gå på alla typer av konserter, älskar att stå på scenen och söker mig alltid till musiken... Idag, när jag målat de långa naglarna blåa saknar jag nästan den tiden då de nästan alltid var korta - det går ju inte spela med långa naglar :P. Men i mellanperioden, då de är korta, då spelar jag på gitarren - plockar fram alla låtarna och spelar, sjunger och njuter av att bara finnas till...

Stockholm Gospel Festival 2010 -
totalt drag, svettigt och jävla kul!

Den är en del av mitt liv helt enkelt... utan den skulle jag helt enkelt inte fungera...

När jag var liten älskade jag att vara i brorsans rum - han hade så många skivor (och har...). Vilken låt skulle jag ha här idag - en jag lyssnade på ofta när han inte var hemma och jag kunde botanisera fritt bland hans musik... Det får bli Stray Cats och "Rock this town" - dom var absolut inte snyggast, hade vissna frippor men dansen man dansade till fick hjärtat att svänga i takt med musikhjärtat: