Blir ju bara så...

... full i skratt :)

Ni vet, en av de där som är så fega att de inte vågar skriva sina kommentarer med sitt egna namn har varit så vänlig och lämnat ett bidrag i kommentarslådan när det gäller inlägget "Att en del personer inte borde vara föräldrar: "Fröken duktig!! Sopa runt din egen dörr först!!...

Tja, vad ska jag säga? Det är rätt välsopat runt dörren faktiskt. Där står 5 stora krukor med egenhändigt uppdrivna pelargoner, krasse, Flitiga Lisa och lite annat smått och gott - så, ja - jag är nog rätt duktig på det här med blommor, sopa trappen och hålla snyggt :)

Men för att vara lite allvarlig: Vad är egentligen ditt problem? Personen/peronerna reagerar bla direkt när jag skrivit om barn som far illa, kvinnor som misshandlar - vilket, i ärlighetens namn, är en vanlig reaktion bland föräldrar/kvinnor som känner sig utpekade. Om det är så tycker jag allvarligt att just denna person bör söka hjälp för sina problem. Det är inte normalt att reagera negativt om ett inlägg som handlar om misshandlade barn... Ska jag dra slutsatsen att du tycker det är helt okej att ge en 6-åring lekförbud, utegångsförbud och får inte gå på dagis för saker han är oskyldig till? Att du tycker att det är okej att en förälder lämnar bort sina barn när barnen inte varit hemma på nära 3 veckor, för att sen bli så full att man inte ens kommer iväg till fritids eller dagis morgonen efter? Eller att ett syskon som är i typ tidiga tonåren slår sina syskon som är runt innan skolåldern? Eller tycker du det är helt okej att de som är satta att värna om barns bästa "tappar" bort anmälningar om missförhållanden angående en ickefungerande förälder från tex BVC? Om du tycker det och själv har/har haft små barn - då börjar jag bli riktigt rädd för hur det går till i ditt hem...

1 (!) gång har jag varit onykter i ett av mina barns närhet. Barnet var då 16 år och det var Storprinsessan. I övrigt brukar jag för det mesta inte dricka alkohol i barnens närhet. Jag har haft fest 2 gånger i mitt hem då barnen varit med - den ena var då jag fyllde 30 år, den andra var min bröllopsmiddag. De har varit med på fest, javisst - det är inget fel med det men det är helt och hållet beroende på typen av fest... Sen, eftersom att jag i princip alltid varit den enda vuxna som har haft körkort har jag också varit nykter för att kunna köra hem. Jag dricker inte alkohol speciellt ofta över huvud taget. Jag har en Cointreau som är från 1999, som jag fick i julklapp av min mor - det säger en hel del om mina dryckesvanor. Jag har starköl i mina snigelfällor - för ölen har passerat bäst före datum (2 av dom med 2 år...). Jag är en förälder som går på krogen med kompisarna - men jag gör det inte så att barnen ser mig. Så länge deras far bodde i Sverige så gick jag ut när barnen var hos honom. När jag går ut nu så är Prinsen systervakt. Det är också en sån sak som fungerar, det skulle ju bara vara löjligt att hyra in en annan 16-åring som barnvakt... Barnen mina är lugna till sättet, vet vart de har varandra och vart de har mig och det är faktiskt dom som säger till mig att jag ska unna mig själv att gå ut med mina kompisar. Då vi bor ett par mil från Storbyn sover jag oftast hos en kompis eller mina föräldrar när vi varit på krogen. Så vad gäller alkohol har jag definitivt ingenting att sopa upp...

Jag har aldrig slagit mina barn. Mina barn har aldrig slagit varandra heller. Inte ens som små, kivande ungar så har de slagit varandra. De har vetat att det har varit totalt förbjudet. De har kivats som barn gör men har till största del varit väldigt sams med varandra. De gånger de har bråkat med varandra har vi helt enkelt satt oss ner och diskuterat igenom det som hänt och kört lite "orsak, handling och verkan"-prat. Fungerar hur bra som helst. När det gäller sådana saker är vi faktiskt riktigt lugna - skrik och bråk löser sällan problem - däremot löser det sig oftast genom att prata lugnt och stilla. både som liten eller som vuxen. Det är över huvud taget väldigt sällan jag blir arg på dom - jag har för det mesta ingen anledning till det. När barnen var små arbetade jag väldigt mycket på kvällstid men hade möjligheten att ta med mig barnen om deras far var upptagen. Det fungerade jättebra och på något sätt måste jag ju har varit väldigt närvarande då alla mina 3 barn har bilden av mig som "den som alltid funnits där". Så inte heller vad gäller slag, hot eller skrikande har jag någonting att sopa upp...

Jag har faktiskt en väldigt ren dörr och trapp så det känns rätt onödigt att sopa framför den. Jag får tom höra av människor att jag är rätt beundransvärd som kvinna och förälder. Sista gången var faktiskt igår... Det finns unga vuxna som har mig som förebild över hur de tycker att man ska vara som människa. Människor runt omkring oss som undrar om "hur får man så bra kontakt med sina barn?" pratar med mig. Jag har vänner runt mig som rådfrågar om hur jag tycker att de ska hantera vissa saker som händer i sina barns liv. Vi säger "Jag älskar dig" till varandra nästan varje dag (och till Storprinsessan varje gång vi pratar). Jag pratar inte skit om deras andra förälder eller deras släkt inför mina barn. Jag hyser inget agg till någon av barnens pappor, skulle aldrig drömma om att utöva umgängessabotage på något sätt. Jag har trygga, harmoniska barn helt enkelt - och det får man om man INTE har saker att sopa upp utanför dörren...

Några fler reflektioner om hur jag är dök upp i huvudet så här på en gång... Jag är vän med i princip samtliga tidigare pojkvänner jag har haft i mitt liv, en del av dom tom från tonåren, en del av dom är kanske man skulle kunna tro att jag inte skulle vara vän med. I mina ögon finns det ingen anledning till att bli ovänner eller något sånt bara för att kärleken tagit slut. Ibland tar inte ens kärleken slut men det finns andra faktorer som spelar in. Det finns ett talesätt som säger "Håll dina vänner nära men dina fiender närmare" - själv har jag satsat på att ha vänner och inte fiender. Så sopa? Vad är det jag ska sopa upp?

Jag har ju i sommar skrivit en del om när jag varit ute och förlustat mig - och till största delen har jag gjort det när barnen inte varit hemma alls. Vi har haft en underbar semester i Hälsingland tillsammans med släkten, 20 personer var vi som mest. Det är rätt duktigt av oss allihopa att komma överens med alla de olikheter som finns bland människor. Något annat som är duktigt och som jag är oerhört stolt över är att jag har gått ner 36 kg och det har vad jag vet inte drabbat mina barn. Jag har gjort en hel massa roligt under hela den här sommaren - men innan jag gjort det har jag sett till att mina barn har en trygg tillvaro...

Ursäkta mig för att jag säger detta men du verkar ha ett väldigt stort attitydproblem? Mitt förslag är att du borde lasta av dig ryggsäcken och släppa lite skit istället. Växa upp, bli vuxen och försöka vara lite lycklig kanske är ett bra förslag? Det kan inte vara sunt och gå omkring och vara neggig, fan, skulle jag gå omkring och negga hela tiden skulle jag ju bli tokig på kuppen. Livet blir så mycket lättare om man vågar stå för den man är, vågar vara lycklig, låter människor leva och vara som de faktiskt är. Våga lita på din egen förmåga som människa - det är faktiskt inget fel i att göra det. Lycka är faktiskt inte att försöka trycka ner andra människor - Lycka är när du får höra av hela ålderspektrat att "du är värd något, du är bra, du är snygg, du är en bra person osv" och jag har inga problem med att förmedla min lycka. Du förstår - den enda som gör bort sig med sådana kommentarer... ja, det är bara du själv

Haha, ja, jag undrar verkligen över vad det är jag ska sopa upp för sist jag och andra kollade... var det väldigt välsopat utanför dörren :)