I framgångsrika företagsstrukturer ser man tex detta. Med ett toppskikt där likheterna är större än olikheterna kommer man oftast inte framåt - man är för lika helt enkelt. Idésprutandet kommer i skymundan, stötandet och blötandet av idéer förfaller - det blir helt enkelt ingen dynamik i gruppen. Om det däremot är så att det är två motpoler som arbetar mot ett gemensamt mål bildas konstruktivitet. Man benar ner det man har i mindre beståndsdelar för att finna en väg mot ett mål som man kan komma överens om och utgår helt enkelt ifrån att varken "min" eller "din" väg är fel eller rätt - utan det är den gemensamma vägen man kommer fram till som är den räta. Detta kan innebära att man prestigelöst överlåter ett skeende till sin partner för att man kanske kan se eller tror på målet men är inte överens om vägen dit. Det är så man gör när man har ett ledarskap som är vinnande. Det är då man åstadkommer någonting.
Allt för många människor försöker hålla på sin rätt, sin suveränitet. Jag och min väg är den väg som gäller - annars så får det helt enkelt vara. De personerna har även en tendens till att inte vilja se fördelar med ett annat typ av tex ledarskap eller att saker och ting kan genomföras på olika sätt. De personer som håller på denna rätt bildar ofta en maktstruktur som de kringvarande antingen kämpar för eller mot - men med en känsla av att mitt eget engagemang inte är det väsentliga, jag behöver inte tänka speciellt mycket då jag blir en utförare av någon annans tankar. Det främjar inte personlig utveckling hos dom som finns runt omkring personen i fråga, det främjar inte de framgångsfaktorer som behövs för att komma framåt i arbetet. I dessa lägen har man ofta en tendens till att välja det som är tryggt och invant istället för att se möjligheterna till att komma framåt.
Dessa ändå rätt enkla faktorer behövs i samhället för att komma framåt i strukturen. Men även i det sociala livet, förhållandet eller föräldraskapet. Ett förhållande där man är överens om allt stagnerar till slut - det blir ingen gnista som tänder till. Observera att detta motsattsförhållande inte innehåller kränkningar av olika slag utan det innebär helt enkelt att man för en diskussion om hur man vill att förhållandet, sakerna, omvärlden ska se ut. Att man helt enkelt har inställningen att "jag har inte alltid rätt - min väg är inte alltid den rätta". Däremot så ska man ju naturligtvis inte gå med på saker man känner rent instinktivt att "det här går emot hela mig och min person". Det är en sak att hålla på sin egen rätt och sin personlig sfär - en helt annat att säga att "jo, men vi kan prova så här istället". Samma sak gäller i barnuppfostran och i föräldrarnas relation till barnen. För att fostra barn som står stadigt på jorden och som vill komma fram måste man ge dom utrymme att upptäcka sin omvärld. Få göra saker på sitt eget sätt - och det behöver absolut inte vara på mitt, förälderns sätt. En förälder har långt ifrån alltid rätt och måste kunna ta ett steg tillbaka och säga att "ja, mitt barn, det är klart att du ska prova och om du faller eller det går fel så kommer jag stå bakom dig, älska dig och ta emot dig i fallet". Det gäller för en förälder att lita på sitt barns förmåga och ger du barnet ansvar - lär det sig att ta ansvar. Att skrika eller bråka på sitt barn, utgå ifrån att jag som förälder alltid har rätt, har rätt att använda det språk jag vill och tendera till att trycka ner sitt barns naturliga nyfikenhet - skadar barnet och skapar ett osäkert barn.
Samma sak i tex styrelser. En styrelse har i de allra flesta lägen en plan för sin verksamhet. Man har således det där gemensamma målet man strävar emot - men vägarna mot målet kan skilja sig inom styrelsen. Det bör oftast göra det i början och ut ur det drar man upp riktlinjer för hur slutet förväntas bli. När man vill få fram hur man ska nå målet mår kreativiteten bäst av att man har olika idéer som alla accepteras och sen får man helt enkelt diskutera vägarna till målet. Alla behöver inte gå samma väg - man bör kunna se att "den där vägen är inte min väg - men den kommer kanske att fungera" och att man då ger personer den styrka i att man har ett mandat till utförande och tillit. Det är det som ger framgångsfaktorer... Man måste också se att olika vägar är bra och man måste kunna ge varandra tillåtelse att utföra saker utan att vara nedvärderande mot personen i fråga. Man kan ifrågasätta sättet men inte personen...
Så ja - olikheter berikar. Alla har sina sätt att nå mål och det finns ingenting som säger att "mitt sätt är det enda riktiga". Om jag lyssnar till och tar till mig det någon säger på ett konstruktivt sätt - lär jag mig någonting. Man måste kunna vara ödmjuk och se sina egna tillkortakommanden men även se att "allt handlar inte om mig som person". På två helt olika "ställen" den senaste veckorna har jag sett hur dessa faktorer fallit ihop totalt. Hur en del personer anser sig vara de "suveräna" och därmed försöker sitta med den totala makten och med hjälp av den makten (omedvetet eller inte omedvetet) faktiskt trycka ner de som har en åsikt som går dom emot. Alltså tvärt om de faktorer som olikheter faktiskt berikar. Jag har själv inte blivit drabbad av själva skeendet men i slutändan blir även jag drabbad av konsekvenserna och det är det man måste kunna se...
Man måste kunna se vad som händer i förlängningen av mitt eget handlande? Vilka effekter kommer det att få för de personer som ett handlande berör? Om jag sitter i en styrelse som har till uppdrag att förvalta en reell verksamhet - hur blir konsekvenserna för de som dels utför de nya direktiven men hur blir konsekvensen framför allt för brukarna? Kommer de bli drabbade? Det är de frågorna som en styrelse måste kunna tänka på när de tar beslut om hur deras verksamhet ska se ut. Om styrelsen dessutom har en verksamhet som baserar sig på sina medlemmar som utövare - ja, då bör styrelsen i rimlighetens namn ta in sina medlemmars åsikter i frågan - för vad säger att styrelsens tolkning är den enda rätta? Är det så att medlemmarna ställer upp på tex en verksamhetsförändring, en tolkning av en paragraf och om de inte gör det - är styrelsen vuxna nog att se att "det här fungerar inte". En av de viktigaste sakerna i dessa strukturer är förmågan att kunna säga "okej - jag/vi tänkte fel - nu tänker vi ihop, stöter och blöter och blir konstruktiva".
Jag önskar att man, i dessa totalt vitt skilda områden, kunde komma fram till lösningar som är konstruktiva. Att en del människor som slår sig för bröstet och tycker de är så bra och de enda personer som är relevanta faktiskt lär sig att se att "jag faktiskt inte är mycket utan min omvärld och den måste jag behandla med respekt". Det är inte respekt att trycka ner andra - oavsett om man gör det som person eller i grupp. Det är inte respekt att förringa andra människors tankar utan en enda tanke för att det inte är min tanke!. Man ska vara ödmjuk inför sin omvärld och se att alla människor är lika mycket värda.
Du - jag - och dom!
Vad passar bättre än Björn Afzelius och Ikaros efter denna skrift? Jag glömmer aldrig då min dotter uppträdde med den och hon sa att det stödet hon behöver - fick hon av mig. Jag har aldrig låst in henne och jag har gett henne den största av respekter. Att vara den som höll i mötet och stå där med tårar i ögonen och presentera och tacka min dotter fyllde mig så med stolthet över denna vackra varelse:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Här får du gärna lämna en kommentar. Din e-postadress visas inte om du kommenterar. Jag har rätten att välja om jag kommer publicera din kommentar eller inte. Oftast lägger jag ut den men det finns tillfällen då det inte passar sig. Ha det gott!