Så här - jag vet att min äldsta dotter läser det jag skriver - det vore ju konstigt om jag inte visste det då hon skrivit ett öppet brev ju om hur hon uppfattar sin mor här på bloggen. Hon känner mig som just denna kvinna som jag skriver om - och som sin mamma. En av de sakerna som barnen tycker är bra med sin mor är just det att jag vet precis hur det är att växa upp, hur det är att vara osäker, att känna sig älskad. Jag vet vilka bus man gör när man går ut på krogen, går i skolkorridoren eller är med kompisarna. Jag har inga som helst illusioner om att mina barn skulle vara på något sätt annorlunda än vad jag var. Och till mångt och mycket är...
Jag är hellre öppen och berättar om mina upplevelser - än att jag döljer dem. Jag har aldrig varit "Guds bästa barn" och kommer troligen aldrig att bli det heller. Jag lär barnen att det är helt okej att vara stolt över sig själv och det man åstadkommer. Jag lär barnen att stå för det man gör och säger - även när man gör "fel" saker. Alla människor gör dumheter - so what? Har du gjort det så har du ju gjort det - ingen idé att hymla om det! Får man en komplimang om det man gör, hur man ser ut eller vad det nu kan handla om - så var stolt över det! Det är helt okej. Det är så typiskt svenskt att man ska vara lagom - ett ord som inte ens finns på något annat språk. Får man en komplimang ska man vifta bort den... får man höra att man är vacker - utgå ifrån att människan ljuger och våga för fan inte säga detta till någon annan! Fy skäms på dig - då är du dryg, självgod, egoistisk, störig - ja, typ... you name it. Jag fick lära mig att vara stolt över mig själv och det jag åstadkommer - men så är jag inte helsvensk heller och jag kommer från en släkt med överlevare.
Det jag skriver om är inte värre än det jag berättar för mina barn. Har tidigare skrivit om den raka kommunikation vi har med varandra - och om jag tex går ut på krogen och får en massa kommentarer eller raggningsrepliker som hamnar på floskeltoppen... ja, då skrattar jag och berättar om det för mina barn. Sonen är inte så intresserad men även han kan tycka att det är roligt... Ja - jag är det vi kallar för busig - och jag vågar stå för att jag är det. Har inga som helst problem att delge om det heller. Jag och Storprinsessan pratade om det där igår och hon gjorde en rätt intressant reflektion om det: "Det gör ju att jag vet att vad jag än gör - så är det helt okej. Du tar det utan att bli arg, du vet hur det är att leva och jag vet att jag är älskad för den jag är. Det gör att jag kan lyssna till när jag får komplimanger". Och jag har försökt lära henne att lyssna och ta till sig det folk säger till henne när hon tex sjunger. Hon sjunger som en gudinna - hon har den lenaste röst jag vet och när hennes lärare sa att hennes röst är lika vacker som Helen Sjöholms sa jag till henne att lyssna på sin lärare - att ta till sig det hon sa och att det inte är något fel i det. Att det inte var något fel i att tala om det för människor - att hon ska vara stolt över komplimangen.
Hur kommer det sig då att jag skriver om när jag får komplimanger? Jo, för att jag älskar att få dom helt enkelt - och för att jag är stolt över att just jag får dom. Varför skulle jag inte vara stolt över dom? Så när jag får höra att jag, som i helgen, får höra att jag lyser när jag skrattar, att när killen som till sist vågade sig fram och säger att "nu har jag funderat hela kvällen hur jag ska få kontakt med dig utan att känna mig dum och underlägsen (?). Jag måste bara få säga att du är så jävla vacker och helt otroligt sexig. Du har ögon som blåa sjöar, du har ett hår man bara vill ruffsa runt i, du dansar bra och du utstrålar glädje, passion, sexighet och att hela världen är din" - ge mig en anledning till att inte vara stolt över att få höra det? Om det vore någonting jag inte fick höra så ofta skulle nog jag, precis som medelsvensson, utgå ifrån att det är lögn och förbannad dikt. Men det händer inte så sällan utan jag får om sanningen ska fram höra det med jämna mellanrum...
Även jag har lidit av synnerligen dåligt självförtroende - men jag har byggt upp det. Rätt så rejält också. Jag har gått från att inte lyssna - till att lyssna. Om inte annat fick jag lära mig det av en av männen i mitt liv - jag blev ständigt påmind om att jag var snygg, sexig, åtråvärd. Jag blir det fortfarande. Och jag lyssnar till det och jag suger åt mig av det. Ibland, när jag träffar vänner jag känt länge får jag höra om hur de uppfattade mig när vi växte upp. Som något åtråvärt men förbjudet. Som snygg men även mystisk (?). Som den som man ville ha men inte vågade närma sig utan det var bättre att vara kompis med mig - för de utgick ifrån att de ändå inte hade en chans... Till råga på allt var jag ju smart också, full av empati, bra att prata med, alltid förstående. Sen var jag ju busig och gjorde det jag ville. Jag dansade på borden - både i nyktert och onyktert tillstånd. Jag vågade prata med folk och jag klev rätt in i bråken för att stoppa dom.
Jag var Jag helt enkelt. Och detta vet mina barn - varför ska jag inte lära dom om hur livet fungerar? Jag fick lära mig det av mina föräldrar: pappa som varit sjöman (... säger väl allt) och mamma som var en snygg strulpella innan hon träffade min far då hon var 18 år. Dom pratade om hur dom varit, vad de varit med om - och jag lyssnade. Många dömde ut den tuffa killes och strulpellans äktenskap - inom 1 år hade de hunnit gå från att träffas till att få sitt första barn och egna hem. Men de har kämpat på - och de är fortfarande gifta med varandra.
När jag berättar om en del kommentarer och e-post jag får härifrån för mina barn säger de "strunta i det! Det är bara avundsjuka människor som inte förstår att du är världens bästa person". När jag berättar det för SötnosVännen (lite mer ingående) säger han precis samma sak. Han sa en så söt sak i lördags då jag var lite nere (att bli beskylld för saker som inte är sanna blir jobbigt i längden) - "Du ska inte ta åt dig, det är inte ditt fel. Det är männen som har flickvänner som ska låta dig vara ifred. Och du ska fortsätta skriva precis så som du skriver. Du ska fortsätta att vara som du är, vara precis så söt, underbar och allt annat du är". Och så sa han en massa andra uppeppande ord. Jag känner mig lyckligt lottad att jag har en så bra bästa vän som vet precis hur han ska få mig på bättre humör.
Ja, det där med flickvännerna... kan inte mer än att le faktiskt men samtidigt är det lite sorgligt att de är så osäkra på sina mäns kärlek att de känner sig utpekade (?). Troligtvis är det ju inte ens just deras pojkvän jag skriver om... Men visst - jag har i min krets av manliga vänner en del som väldigt tydligt uttrycker sin, hm, vad ska man kalla det för?, beundran för den jag är, hur jag ser ut, vad jag gör med dem men vem tusan sa att det handlar om sexuella saker...? Om det är det man utgår ifrån - anledningen till osäkerheten är nog egentligen inte jag utan härrör nog ifrån att någonting kanske är fel i det förhållandet som de kanske lever i. Då är det kanske är dags att börja leta efter anledningen till att det inte fungerar hos sig själv eller de gemensamma referenspunkter som man har? Det är aldrig ens fel att två träter och det är inte så ofta som en människa, man som kvinna, söker sig nya "jaktmarker" eller återgår till "gamla" utan en orsak...
På ett sätt kan jag förstå att just dessa kvinnor, som uppenbarligen reagerar på det jag skriver, kan irritera sig på att jag vågar vara stolt över den jag är, att jag berättar om komplimanger jag får, att jag beskriver helgens floskeltopp - för på något sätt är jag kanske det dom vill vara eller att de vill få höra det jag får höra? Jag vet inte - de kanske helt enkelt stör sig på att jag faktiskt vågar stå för det? Jag tycker det är synd för tyvärr går det även ibland ut över den de kanske lever med? Om de nu har någon vill säga... Tycker det är fegt att lämna isdroppskommentarer som anonyma... men jag har ju ändå ip-numren som loggas på 3 ställen så jag vet ju vilket område i Sverige som har tittat in...
Bryr jag mig då om dessa kommentarer och frågor om min öppenhet? Nej - faktiskt inte alls. Det jag skriver är en symbol för mig. De beskriver den jag är, hur jag är och att jag vågar stå för att - jag är så här... Eller så där...
Jag kommer fortsätta vara stolt varje gång jag hör att jag är söt. Jag kommer fortsätta le i smyg varje gång någon frågar mig om jag vill följa med hem från krogen (och troligtvis fortsätta säga nej också). Jag kommer fortsätta dansa, skratta och le. Jag kommer fortsätta flirta, glittra med ögonen och blända av vackra leenden. Jag kommer fortsätta att umgås med de jag umgås med, busa med de jag busar med. Jag kommer fortsätta att älska de jag älskar, stödja de som behöver stöd. Jag kommer fortsätta vara jag helt enkelt. Jag kommer skriva om det här - och jag kommer att prata med mina barn om det. Mina barn är inga små barn längre - och de är väldigt förnuftiga och intelligenta barn som tycker om att se sin mamma full av livsglädje, de får inte höra de mest ingående detaljerna men de vet att deras mamma är en fri kvinna, sorglös, busig och en alldeles speciell person som tar för sig av vad livet har att erbjuda henne...
För övrigt är det dessa tre grabbar som snurrar hemma i varje rum sen igår då jag kom hem med den signerade skivan - The Troubled Three:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Här får du gärna lämna en kommentar. Din e-postadress visas inte om du kommenterar. Jag har rätten att välja om jag kommer publicera din kommentar eller inte. Oftast lägger jag ut den men det finns tillfällen då det inte passar sig. Ha det gott!