Ledsen att återigen göra dig...

... göra dig besviken lilla fega "Anonym" men jag skriver inte kommentarerna själv... Men mina vänner och andra som återfunnit mig här förstår verkligen inte din hetsjakt på mig, det märker jag om inte annat på de övriga kontakter jag får istället för kommentarer. De undrar också över varför du är så feg och inte vågar göra det i ditt eget namn? Flera har påpekat för mig att om man inte ens vågar stå för saker man säger med sitt eget namn - vad är det som är anledningen till det och vad har personen i fråga att dölja? Mer än en har också frågat mig om det är "deras ex" som är i farten...???

...och jag har inte ens varit ensam på bolaget när jag fått visa leg utan varje gång det har hänt har jag faktiskt haft sällskap så jag får göra dig besviken på den punkten också - leg begärt och har visats... Med ett stort leende och inte utan viss stolthet. Men stoltast var nog äldsta dottern (och hennes sambo) som gladeligen talade om för kassörskan att "om hon fick köpa fick nog hennes mamma göra det..." :P
Dessutom är faktiskt den vanligaste kommentaren om min ålder att jag inte alls ser ut att vara den ålder jag är, och då definitivt inte äldre, om det inte var så skulle jag inte skrivit om det. Och jag är inte ens 45... Men jag är jävligt nöjd med den ålder jag har och har ingen som helst önskan att vara varken yngre eller äldre men jag vet att tex mina barn tycker det fantalastiskt (medveten felstavning) att de flesta har helt fel när de gissar min ålder (som yngre)... och med tanke på att min far ofta får höra att han absolut inte ser ut som de 75, nära 76 år han är utan de flesta tippar på runt 60 år och jag brås på honom vad gäller hy, hår och icke könsbetingad utveckling så har jag en rätt "ung" framtid att se fram emot - förhoppningsvis :P. Och när jag i helgen på den fest jag var på såg flertalet av mina gamla vänner med både grått hår och rynkiga ansikten så insåg jag har rätt bra framtidsläge...

För din upplysning kan jag tala om att jag är vuxen. Beter mig också som en vuxen... Står alltid för mina åsikter, vågar ta till mig kommentarer, sprider inte felinformation, säger eller gör för det mesta inte saker i affekt. Jag kallar inte folk för idioter, jag tar ansvar för mig själv, mina barn och min omvärld. Inte heller går jag in på någons bloggar och lämnar dryga kommentarer med avsikt att såra någon och dessutom vara så feg att jag gör det anonymt (tack och lov för icke javascriptbaserade loggar) och vad gäller det:

Det finns ingenting du kan säga i dina kommentarer för att få mig ledsen, sur, arg, irriterad, rädd, frustrerad... Faktum är att jag faktiskt skrattar gott åt dom och anledningen åt det - behåller jag för mig själv :) Det är därför jag faktiskt släppt igenom dina kommentarer och besvarat dom. Föredrar i och för sig konstruktiva kommentarer men men - man kan inte få allt här i världen.

Nu har du försökt genom att dissa intelligensen - sorry, jag har papper på den och är du ointelligent får du inte ordförandeposter, blir stödperson eller högst löneutveckling på ett företag, få mig att må dåligt, bli ledsen eller arg, torka en tår och sluta skriva. Satan då - funkade ju inte! Då kommer du med påståendet att jag inte har jobb - du är helt felinformerad på den punkten (vart får du all felinformation ifrån eller nej, du chansar nog hej vilt utifrån vad du tycker att du läst)  Anledningen till att jag inte arbetade under en längre tid har definitivt inte varit på grund av att jag inte är intelligent nog eller är utan utbildning utan har helt och hållet varit baserat på att jag har varit svårt sjuk. Du undrade vart "jag får allt ifrån" - lätt att läsa sig och ta till sig men ibland svårt att ta till sig om man faktiskt befinner sig i gråzonen... Sen det horribelt roliga om att jag skulle söka hjälp för någonting jag inte vet vad det är men som det är försent om... jag menar - det är ju rent komiskt och fungerar endast som en sporre att fortsätta arbetet för att stödja barn och vuxna, oavsett ålder, kön, sexuell läggning, religiös tillhörighet eller vad det nu kan vara. Och att fortsätta skriva om floskler jag fått mig till livs genom åren. Att berätta om folks lögnaktiga beteende har jag inga som helst problem med. Som dom i Mansjouren säger: "Det är kvinnor som du som behövs, som vågar ta ställning, arbeta aktivt, stödja, sitta och prata hela nätterna, tala om vad som sägs, erbjuda ett ställe att komma bort ifrån skiten men framför allt bara finnas där"... Har redan sagt tack för att du gav den kommentaren :)

När inget annat fungerar kommer du med påståendet om att mina barn inte vill bo hos mig - även det ett påstående taget helt ur luften. Barnen bor hos mig för att deras pappor ansett att de är tryggast hos mig. Det naturliga är att barn vill ha en kontakt med båda sina föräldrar men när man bor så långt ifrån varandra som jag och mina barns pappor gör blir det lite svårt att ha varannan vecka eller helg - men innan de flyttade var det givetvis så vi hade det. Storprinsessan valde att flytta när hon var nästan vuxen - en helt normal utveckling för en tjej som ville ha bättre kontakt med sin far, sin mor vet hon att hon alltid kan lita på i alla lägen. Däremot har jag en dotter som säger att hon vill se sin far så lite som möjligt och det beror inte på att jag snackat skit om honom utan den känslan är helt och hållet grundad på saker och ting som han har sagt och gjort och i det läget är det jag som medlar och försöker få henne att se saker och ting ur ett inte så dömande perspektiv. Däremot kommer jag aldrig att aktivt kämpa emot henne och tvinga henne till något hon inte vill. Hon anser att den enda hon kan lita på och som alltid finns där, precis som sin storasyster, är hennes mor. Sonen valde som 10-åring att bo hos sin mor för att det var tryggast, han vacklade lite nu när pappa ska flytta till Sverige och det gällde gymnasieval och Stockholm har mycket att erbjuda men beslutade sig sen för att söka gymnasiet i Norrtälje och att fortsätta bo hos sin mor - utifrån att här finns kompisarna, mamma och tryggheten... Min önskan har alltid varit att barnen ska ha en bra och konstruktiv kontakt med sina båda föräldrar och jag kämpar alltid för att de ska försöka se saker ur så positiva synvinklar som det bara är möjligt utifrån att jag (med flera) anser att barn behöver båda sina föräldrar i sina liv. Så du ser - ingenting att hämta där heller och du var verkligen mer än fel ute i frågan...

När inget av detta fungerade som nedtryckningsmedel har du så gått på mitt utseende och ålder... Och där hamnade du så fel som du bara kunde för är det någonting jag alltid fått höra och lära mig så är det att det är inget som helst fel på mitt utseende. Och jag har fått höra det från personer jag både känner och inte känner i hela mitt liv. Till råga på allt är jag faktiskt stolt över att få höra det. Jag har haft män som dagligen sagt detta till mig och som relaterat det till andra kvinnor de haft i sitt liv. Jag har vaknat upp bredvid män som legat och tittat på mig och som sedan frågat mig om vad jag, som är så söt - kan se hos dom som är så "fula". Skönheten ligger inte i en människas utseende utan det är hela människan som gör att den anses attraktiv. Olika parametrar attraherar olika människor och om det inte var så skulle vi inte bli kära i och älska olika personer. Tidvis i mitt liv har även jag haft dåligt självförtroende men aldrig över mitt utseende och det du säger är så irrelevant för mig, erfarenheten har lärt mig att denna typ av kommentarer kommer ofta från frustrerande, osäkra människor med dåligt självförtroende och som ofta ifrågasätter sitt eget utseende. De som känner sig hotade av att det finns människor som faktiskt vågar visa att de har bra självförtroende och som är omtyckta av sin omvärld enbart för att de finns. Lika bra att förtydliga på en gång: med det säger jag inte att jag anser att du har/är det för det har jag ingen vetskap om  men tycker nog att du borde försöka fokusera mot glädjeämnen istället för att försöka trycka ner en person du inte känner och komma med påstående du inte har någon enda aning om, det har ju visat sig att allt du påstått är helt fel och på intet sätt med sanningen överensstämmande. Det kanske är dags att börja se dina egna goda kvaliteter istället för att fokusera mot vad du tycker är fel hos andra? Jag lovar - livet blir så oerhört mycket lättare om man kan se sina egna goda kvaliteter, älska sig själv och även kunna säga att "för fan vad jag är bra" - och inte basera det på att man tryckt ner någon utan basera det på goda ting istället. Om du inte tycker om mitt utseende utan tycker att jag ser ut som en söt padda - varför skulle jag bry mig om det?

Jag har rätt livlig fantasi - men när jag skriver gör jag det direkt ur livet. Min fantasi använder jag till att hitta på roliga saker med familjen istället. Att genomföra trevliga, roliga, konstruktiva, givande och lärorika mötestillfällen för de jag arbetar med. Att plantera och se framför mig hur en plantering kommer att se ut i slutändan från liten stickling till vuxen planta i samklang med andra plantor. Jag använder min fantasi och iniativförmåga till att köpa för små kläder, det jag kallar för målkläder, bara för att puscha mig själv till att klara av att gå ner några kilon till och det har hittills gått väldigt bra och inget av det jag köpt har jag inte heller kommit i. Jag använder inte min fantasi till att bygga fantasivärldar och om jag har en åsikt står jag för  den. Inte heller skulle jag komma med lögner i kommentarer eller använda härskarmetoder för att försöka få en människa att känna sig sämre till mods.

Jag använder den också till att klara av och parera att leva med en kronisk smärtsjukdom... Jag har en positiv livsinställning och det är många gånger det som räddar mig när det gör som mest ont, oavsett om min smärta sitter i kroppen eller i själen. Det är oerhört lätt att hamna i en nedåtgående spiral när man lever med konstant kroppslig smärta - en spiral som till slut får åverkan på det mesta man gör och tänker här i livet. Därför får många av oss med svåra sjukdomar ofta kuratorskontakt för att få hjälp att se det positiva och se lösningar istället för problem. Det hela handlar om att klara av men även att våga fokusera mot det som är positivt i livet - och jag har så oerhört många positiva saker i mitt liv. Och det är de sakerna jag väljer att se och leva för... vilket gör att när det blir svårt finns det alltid punkter att tänka mot. Hela livet handlar om att göra val - och jag har alltid valt att se det som är positivt och vågat arbeta mot att det faktiskt kan bli bättre. Efter att ha varit nästan helt sängbunden i 8 månader, gått till att i varje fall kunna gå och köra bil till att idag klara av att gå flera kilometer utan problem så vet jag ju att jag gör rätt som hela tiden försöker hitta det positiva även i negativa saker. Att vända skutan åt rätt håll helt enkelt. Därför får jag också informera, skriva och prata med människor som har svårt att se just dessa saker.

Jag kommer aldrig sluta att kämpa för det som jag tror på. Jag kommer aldrig sluta att skriva om både goda och negativa åsikter och påståenden jag träffar på. Inte heller kommer jag att sluta skriva om mig själv, mitt liv, hur jag uppfattar det, hur jag blir uppfattad av min omvärld, mitt engagemang eller hur jag känner mig eller mår. Jag kommer inte sluta skriva om saker jag har hört eller saker jag kommer att få höra. Jag kommer aldrig att överge mina vänner eller sluta få nya vänner. Jag kommer fortsätta skratta och le, glittra med ögonen, ha goda samtal, ha askul på krogen, retas på dansgolvet, flirta, få kommentarer, älska och ha fantastiskt sex. Jag kommer fortsätta att älska de som är värda att älskas men även fortsätta att inte hata någon. Jag kommer fortsätta att tycka synd om de som farit illa men även tycka synd om dom som inte tycks förstå felen de gör. Jag kommer fortsätta prata, informera, lära mig och lära ut. Jag kommer fortsätta ha min dörr och mitt hjärta öppet för de som behöver det - även om klockan är 3 på natten och någon behöver hjälp. Jag kommer fortsätta ta emot komplimanger om saker jag gjort och mitt utseende - och vara stolt över dom. Jag kommer fortsätta dansa på stolar och bord, köra bil alldeles för fort ibland, lyssna på hög musik och busa med mina barn och min omgivning. Bara för att jag är jag och jag kan det!

Detta kommer troligen att innebära, lilla anonyma kommentatör, att du nog kommer fortsätta att känna igen dig och känna som att jag attackerar dig. Och vem vet - om du är någon av de som några av läsarna tror att det är - (de har haft några olika alternativ på vedervärdiga ex) så kan det ju faktiskt vara så också. Men det är deras historia jag väljer att berätta, deras historia jag blivit ombedd att berätta om - din historia ger jag faktiskt blanka sjutton i. Jag kommer att fortsätta lägga ut en del kommentarer, inte lägga ut de kommentarer som blivit ombedda om att inte bli utlämnade och om du är så osäker på om det är just dig jag skriver om så föreslår jag att du slutar läsa eller så fortsätter du att sluta läsa och troligen kommer fortsätta "känna igen" dig själv. Det kanske inte alls är så att du känner igen dig utan du bara irriterar dig på att jag finns av rena rama farten - ledsen, honey - då får du allt fortsätta vara det då för jag försvinner inte... Om du så gjort en enda av de saker jag är negativ mot så får du ju helt enkelt ta det och fortsätta vara osäker på om det är dig jag berättar om. Det är faktiskt inte mitt problem. Det mest pinsamma är att hur olika personer, som inte känner varandra, kan ge förslag på olika personer som de tror att det är - hur fan behandlar en del människor sin omvärld egentligen? Det innebär - vilket jag vet, att det finns människor som behandlar sin partner illa medvetet, styr deras omvärld genom hat, fula ord, svartsjuka, olagligheter och andra vidrigheter för att det ska passa deras egna syften... Dina kommentarer får mig hela tiden att fundera över om du ger liknande kommentarer till en eventuell sambo eller ett barn? För i sådana fall... är det nog dags att söka terapi för ditt beteende...