... eller vad fanken man ska kalla det för... Så fort barnen är borta blir jag helt rådvill, rastlös, (mer) sömlös (än vanligt). Det har väl med att göra att de alltid bor hos mig, finns hos mig, är hos mig och så helt plötsligt har man massa tid över, ingen annan att laga mat till än mig själv (laga mat???), ingen att säga god natt till, ingen att bli irriterad på, ingen att "skälla" på, ingen att skratta med eller ingen att poppa hög musik med...
Vi skrattar mycket här hemma - både åt roliga saker och åt idiotier. Finns så oerhört mycket att penetrera djupare, saker att fundera över, saker att ifrågasätta - men även att skratta åt. Skratta åt idioter, förutfattade meningar, feltolkningar eller annat gör de faktiskt lättare att relatera till... Sen skrattar vi hysteriskt åt roliga saker också - alltså saker vi tycker är roliga - andra kan jag ju inte svara för....:P
Till detta poppar vi en hel del hög musik. Både hemma och i bilen... Senaste tiden har det varit mycket SHM, svenskt och topplista - Lillprinsessan och jag har extremt lika musiksmak - precis som Storprinsessan och Prinsen.
Varför kallar jag dom för prinsar och prinsessor? Mycket enkelt - jag ÄR prinsessan! Pappas prinsessa i alla lägen och när jag fick barn blev dom självklart morfars prinsessor dom också. Pojken blir ju i rimlighetens namn prinsen i det läget. Det är ett namn som passar bra in i vår familj, blandat med fjompbarn, typ, pilijoxer, makapärer, tingestar, prylar och allt vad det nu är. Sjukdomen gör att jag ibland tappar ord när jag pratar så då får det bli någonting påhittat och barnen är fenomenala på att förstå vad en pilijox är vid just det aktuella tillfället.
Det där med att skratta är viktigt. Det är också viktigt att man kan skratta åt sig själv. Bjuda på sig själv och se att "tja, den där saken är/var jävligt rolig". Jag är specialist på att skratta åt mig själv - tar inte mig själv på så jävla stort allvar. Jag vet ju redan vad jag har, vad jag är, hur jag är, vart jag finns. Jag är inte jordens medelpunkt - alla är vi jordens medelpunkt. Ibland brukar jag fundera över att om "de där" forcerade bloggarna tex som finns, manligt och kvinnligt kön, som mer än villigt skriker ut forcerade berättelser i 190 km/timmen till nära 100% är skrivna av de där egotripparna? Ni vet - de som får spel om de blir angripna i en kommentar, målar ut sig själva som jordens medelpunkt och/eller man liksom hör den höga, gälla och forcerade rösten i bakhuvudet när man läser... Det är bilder som egentligen är rätt patetiska som dom (ofta?) tycker är roligast, gärna en nedlåtande ton och ibland känns det som om dom verkligen är fulla av människoförakt. Så där ja! Fick jag klagat lite också... :P
Nä, blä liksom! Som vanligt räknar jag dagarna tills barnen kommer hem. Undrar vad jag fyller dagarna med egentligen när de inte är hemma? Den här gången har det ju varit mycket roligt som ändå hänt när de inte varit hemma. Tjejkväll, Jazzfestival, Nostalgifest, Öl/fest och Madonna i Göteborg, Shopping i Kungsbacka, bilkörning och ta hand om tomten. Så kom då lördagen - fredagen var sjukt tråkig hela kvällen - skulle nu lördagen bli lika tråkig?
For på loppisturnering, Storprinsessan ska ju flytta ihop med Svärprinsen och saker behövs... Vad för saker? Inte en aning men de behövs... Jaha??? Så jag for iväg och tittade efter saker jag inte visste vad det skulle vara för något men som behövdes men jag fann inte en enda. Vi får helt enkelt ta och göra loppisturneringar i Hälsingland i stället. Efter det blev det en tur ner på stan. Det molniga vädret slog om till strålande sol och jag var säker på att jag skulle dö av svett i mina jeans och tunna blus. Letade efter något vitt att använda till de silverfärgade byxorna som jag ska ha på Fullmånefesten. Hittade ett jättefint på KappAhl i storlek 36/38 som satt perfekt. En del kläder är så... Jag har alltid haft en rätt så smidig överkropp och underben... Har en kropp (som min gynekolog en gång sa) som är skapt för barnafödande (vilket enligt forskning på ursprungligt, nedärvt beteende är breda höfter som tilltalar män). (Det var ju lite oroligt då de ju upptäckte att min höft är sned efter mc-olyckan). Men nu, efter att ha gått ner i vikt är för tillfället överkroppen i storlek 38 (vanligast) och underkroppen i 40-42 (förutom de nu oerhört smala vaderna och vristerna9. 8 kilo kvar till första målviktsgränsen som jag satt upp :). Idag satte jag för första gången på mig det första målplagget som jag köpte för flera månader sen. Var oerhört skeptisk till om jag skulle komma i det när jag köpte det men tänkte att "va fan - snyggt, billigt och vad har jag att förlora mer än min egen självkänsla"? Så jag köpte den... Idag känns det ju grymt bra för självkänslan att jag köpte den - den sitter ju som smäcken!
Väl hemkommen satt jag och irriterade mig på häcken... Jag själv är en tvärhand hög - häcken är allt annat än liten... Den är väl 3 meter hög och 2 meter bred och hur i hela friden ska jag få ordning på den utan att stryka med på kuppen? Visste att det någonstans i verkstan finns en häcksax så jag lokaliserade den, ut med sladdar och körde igång den. Jag har då aldrig i hela mitt liv hållit i en häcksax eller motorsåg... Nu är insidan av häcken sned och vind och klippt till ca 2 meter och de där 1 meterna som är kvar rakt upp - ser inte riktigt klokt ut... Det gjorde det ju inte innan heller så det spelar ju inte någon större roll... La ner projekt häck och satte mig och surade på altanen i stället. Hur sjutton ska detta lösas? Får väl helt enkelt ragga upp en karl i vettig längd, med vettiga muskler som kan hantera en häcksax och ansa häcken... Det låter ju helt perverst men är ju med sanningen överensstämmande....:P
Pratade med Storprinsessan om middagar, torpet, lägenheten, konserter och karlar (och säkert en massa annat :). Hon skrattar åt sin virriga mamma... Så hörde hjärtevännen av sig och ville jag skulle komma och prata lite - och självklart åkte jag. En helt underbar kväll utvecklade sig... Samtal som skapade gemenskap, förvirring, lösningar och som vanligt det jag kallar för "annat". Det är många saker som liksom aldrig tar slut att hantera... Vid halv 5 på morgonen somnade jag i soffan mitt ute i skogen och vaknade upp på morgonen med ett lugn i hjärtat. Kaffe, frukost, mer prat och skratt...
"En speciell kvinna, en osannolik dragningskraft som inte går att värja sig emot som lyser upp rummet. En kvinna man inte vill vara utan men som är så fri i sig själv att man inte vet hur man ska hantera henne för man är så rädd för att förlora henne". Tja, vad säger man? Jo, man säger "En speciell man som tilltalar alla delar av mitt mänskliga väsen. Den mannen som man vet är den saknade hälften men som man inte vill riskera att förlora ur sitt liv, den som läser ens tankar och känslor utan att man behöver säga ett ord". För det är ju så det är... Min bästa vän av manligt kön helt enkelt. Den som vet allt, kan allt om mig, känner min glädje och sorg - den jag litar på till 110% i alla lägen. Den jag ärligt kan säga att jag älskar över allt annat - och som jag vet älskar mig lika mycket. En riktig vän, skapad ur ett vakum av inlåsta känslor och trevande steg. Som står bredvid mig när jag behöver honom och som jag står bredvid. Livet är verkligen svårt och komplicerat ibland - men det är så livet är och då är det skönt att ha en person i sitt liv som bara "är"...
Nä... nu blir det ut och stirra på häcken, tvätta en maskin tvätt, städa lite kanske och bara vara lite....
En av dagens favoritlåtar:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Här får du gärna lämna en kommentar. Din e-postadress visas inte om du kommenterar. Jag har rätten att välja om jag kommer publicera din kommentar eller inte. Oftast lägger jag ut den men det finns tillfällen då det inte passar sig. Ha det gott!