Livet ändrar sig...

... verkligen :)

Ibland brukar jag gå in och läsa ifrån då jag startade den här bloggen. Se hur dåligt jag mådde då. Se hur kroppen var helt nedbruten. Ibland öppnar jag upp den första bloggen jag hade, som jag stängde ner pga förföljelse och ser hur ännu värre jag mådde där... När jag ser den förtvivlan jag kände då, hur ont jag hade och jämför den med hur jag mår nu så är det ju nästan eoner i skillnad. Men jag ser ändå de positiva uttryck som jag ändå alltid har haft och som jag hela tiden försöker att fokusera emot. Och med facit i hand kan jag ju konstatera att jag lyckats med mina förutsättningar :)

Jag har fått hjälp med fokuseringen. När jag blev sjuk och gick in i ett enda smärtsamt kaos som läkarna kallade just för "Smärtkaos" blev jag erbjuden samtalskontakt och först sa jag nej men jag ångrar inte den dagen då jag ändrade mig och sa ja. De senaste 7,5 åren har jag mer eller mindre stadigvarande haft olika typer av samtalskontakt: Kuratorer kopplade till smärtenhet, psykologer kopplade till psyk, kuratorer kopplade till Kvinnojouren, kuratorer kopplade till mansjouren, kuratorer kopplade till läkare... Det har blivit en hel del. Det är många som anser att det där med att ha någon form av samtalskontakt är oerhört nedvärderande men ingenting kan vara mer fel. När man går in i ett smärtkaos, skiljer sig, livet är svårt i övrigt, blir baktalad, blir överöst av superlativ - är det oerhört bra att ha någonstans att gå och prata.

Det har alltid funnits genomgående röda trådar som utkristalliserat sig när jag har varit hos de jag valt ut (ja, jag har bytt ibland när personkemin inte fungerar): Samtliga av dom fascineras av den oerhörda styrka jag har, den positiva inställningen till livet, förmågan att fokusera bort från det svarta och söka och ge mig själv svar på det negativa. Den envishet jag besitter för att allt ska bli bra för mig och mina barn. Den omtanke jag känner för andra människor där jag finns till hands så mycket att jag sätter mig själv i sista rummet. Den ärlighet jag konstant söker och vrede jag känner mot de som far med lögner. Det har väl "bara" varit det att ibland har jag mått så dåligt att jag inte sett de där positiva sakerna och fått hjälp med att faktiskt se dem!

Jag glömmer aldrig då jag tidigt en morgon satt hos min kurator och bara satt tyst... till slut började jag prata, sakta, sakta kom orden - samtidigt som fler och fler blåmärken kom fram på min kropp. Huvudvärken var enorm och till slut reste hon sig upp och ringde till sjukhuset som sa att jag genast måste åka till dom. Jag tackade henne för hennes tid, reste mig upp och satte mig i bilen. Så sjukhusvan som jag är borde jag inte ha något emot att åka dit men den här gången tog det lång tid att ta mig dit men jag steg in på akutmottagningen ungefär 2 timmar senare. Genast blev jag förd till ett rum där de pratade med mig, klädde av mig, fotograferade första omgången av foton och tog en del prover. De sår jag hade lades om. En läkare kommer in och undersöker mig och talar om att jag har en kraftig hjärnskakning, att de ska röntga huvud och överkropp med en specialröntgen och jag rullas iväg. Jag säger under dessa undersökningar inte mer än vad som är absolut nödvändigt, jag svarar på deras frågor men jag är inte självgående i talet. Läkaren kommer in igen och verifierar återigen hjärnskakningen, något hade synts på röntgen men i övrigt fanns inga skelettskador. Jag får medicin och får komma in i ett rum och där ringer jag några telefonsamtal. Jag tackar nej till erbjudandet om att bli inlagd utan säger att jag fixat det hela. De dubbelkollar och godkänner. Innan jag lämnar sjukhuset får jag klä av mig igen och de fotograferar de över 20 stora blåmärken som jag hade över kroppen som nu börjar bli riktigt mörka i färgen...

Den här händelsen blev början till den resa jag gjort som pågått sen innan barnen föddes för att nu må så oerhört bra. Det är konstigt men jag hämtar mycket av min styrka utur de negativa faktorerna som finns i mitt liv. Däremot gör jag inte som andra och fokuserar på det negativa och fortsätter att döma människor och min omvärld. Jag tror ärligt på att det finns något gott i alla människor - de måste bara hitta ett sätt att se det själva på. Jag förlåter hellre än att jag dömer, jag ser hellre de positiva faktorerna i det som ser ut som negativt men framför allt så ger jag inte upp! Det där fascinerade mina kuratorer väldigt mycket. När jag väl gått igenom det som för tillfället tynger mig ser jag alltid mot framtiden eller mot saker som kan göra det hela bättre. Och jag gör val! Val som att gå ut på krogen och dansa en hel kväll - trots att jag vet att jag i ett par dagar efteråt kommer jag att vara i princip sängliggande. Val som att gå till ett möte av något slag även fast starkt kan misstänka att jag kommer att må dåligt efter mötet. Ibland har andra gjort val åt mig, vilket i princip alltid gör mig väldigt irriterad men även där gäller det att försöka se att "vad är meningen med att detta görs åt mig?" och jag tror nog att i alla lägen har jag i efterskott sett att "jo, det var bra för just då och där skulle jag inte ha orkat ta det där beslutet själv".

Idag mår jag så bra i mig själv och med min tillvaro att jag inte behöver besöka någon kurator längre. Det kommer alltid finnas faktorer som saknas i mitt liv. Kroppen sköter sig helt okej trots att det stora problemet när man har Dercums och lyckas gå ner i vikt är att smärtan försvinner inte med övervikten som det är lätt att tro. Dercums är en reumatisk smärtsjukdom och man kan väl säga att summan av smärtan är konstant. När man är överviktig sitter smärtan till stor del i själva fettet (vilket är det som gjort att jag tex kan ha svårt att ha kläder på mig) och hos mig sitter smärtan också i de konstanta inflammationerna jag har i ett par av kroppens stora muskelgrupper. Det som dock händer när kilona försvinner är att smärtan byter plats helt enkelt och flyttar på sig - till stor del till "skelettet". Förra gången detta hände skickade dom mig på utredning för skelettcancer för de smärtor jag beskriver påminner tydligen till stor del om de som dessa patienter brukar beskriva. Jag brukar beskriva det som om jag har influensasmärtor i skelettet - bara det att jag har det 24/7 365...

Men - låter jag detta fenomen styra över mitt liv? Nej - inte alls... Jag tog ett beslut om att jag skulle göra det där allvarliga försöket att återigen försöka komma ner i vikt. Det är ett oerhört smärtsamt projekt och denna gång visste jag ju hur smärtan skulle förändra sig. En skrämmande vetskap men ändå inte nog att få mig att stoppa. Och jag har ju lyckats, visar ju sig om inte annat då Frederic när vi var i Göteborg inte kände igen mig när jag kom gående på gatan, min fd svärmor kände inte igen mig när hon var här ett par dagar och andra vänner missar mig på gatan eller säger: "är det verkligen du"?. Människor har nästan slutat säga hej - om nu inte hej bytt ord till "HUR mycket har du gått ner i vikt"? Den roligaste var nog en gammal pojkvän som inte kände igen mig... och så länge sen var det inte vi var tillsammans ändå :P.

Sådana saker gör viktminskningen värd varje smärtattack, helt klart! Dercums har för mig väldigt långa skov och när jag skovar vet jag att det är ingen idé att ens tänka tanken "viktminskning". Skoven orsakar ju nästan alltid viktökning då inflammationerna rasar i kroppen. Men i slutet av november då jag av yttre faktorers påverkan gick ut ur skovet (jajjemen - det psykiska välmåendet spelar in även här) tänkte jag att jag skulle försöka. Det var kämpigt första tiden men det visade sig ge lite resultat - och det gav blodad tand. Sen kom de oerhört jobbiga 3 första månaderna på året men jag gav inte upp och på något sätt gav just de månaderna så mycket styrka då man sviks av de man litat på men samtidigt träffade jag en av de personerna som idag betyder absolut mest för mig. Den person som idag vet ALLT om mig och som jag kan säga allt till och som inte ryggar tillbaka. Som idag har lyssnat till mitt liv som en kronologisk berättelse och där verkligen inga faktorer undanhållits. Och det vi pratar om är absolut inte bara livets dåliga sidor utan allt annat, roligt/sex/bus/uppväxt finns med. Och jag har hela vännens berättelse och detta gör att jag hela tiden känner mig trygg. Det bästa med vännen är att jag vet att han aldrig kommer att svika mina förtroenden och att han alltid står bakom mig... vad jag än gör eller säger.

Men det där med skovet, ja. Det har ännu inte börjat igen och därför fortsätter jag att gå ner i vikt. Och det är så oerhört roligt. Dercumläkaren är helt fascinerad över min viljestyrka och säger ofta att om "jag inte vore just jag skulle det nog inte gå så bra som det gör". Det största problemet är dock att det börjar bli dyrt för jag måste ju köpa nya byxor, klänningar, shorts, tröjor ungefär varannan vecka :P. Tur att det är sommar nu och sommarreorna pågår vilket gör att jag köper kläder i för små storlekar och hoppas på att jag fortsätter klara av att gå ner och komma i dom. Den här gången har jag dock kunskap, insikt och har klarat av de åtgärder som gör att jag förhoppningsvis inte i första taget kommer gå upp igen (men som vanligt med Dercums kan jag inte vara säker på det) men mitt yttersta för att kontrollera det kommer jag att göra.

Men det är inte bara viktminskningen som gör att jag mår så oerhört bra idag, det är även andra faktorer som spelar in. Jag har tillåtit mig att göra saker jag drömt om att göra en längre tid och inte tillåtet mig att ha dåligt samvete för det. Jag får generellt sett annars alltid dåligt samvete då jag satsar tid och pengar på mig själv men med barnens glada hejjarrop i bakhuvudet har jag gjort dessa saker och mått extremt bra av det! Jag har tillåtit mig att låta den där spexiga/busiga/tokiga men framför allt leende och flirtiga Pebbles komma fram igen och kommit ihåg att det är när jag är så som jag är lyckligast och mest tillfreds med mig själv. Jag har gett mig själv tillstånd att lyssna till och ta emot de goda superlativen som sägs om mig av min omgivning - både den stadigvarande men även den tillfälliga.

Jag har satsat av mig själv, på mig själv - och jag har vunnit tillbaka mig själv!

Och när man gör det och ser tillbaka så ser man att ja, livet ändrar sig verkligen :) Till det bättre <3

Inläggets låt passar verkligen in på min verklighet :)

Storprinsessans skolkompis från Mimer :) Grym tjej och grym låt - snurrar runt runt här hemma: