Våga släpp skiten...

... och var lite positiv istället!

Blir så trött ibland... Och jag antar att en del människor är tröttare - i varje fall i själen... känns så i varje fall. När jag blir så trött hakar jag av ryggsäcken, stoppar ner skiten i den och sen så stänger jag den - det gör då i varje fall livet så mycket lättare att leva. Jag förstår verkligen inte hur en del människor tycks bygga upp sin tillvaro på att vara negativa, hacka ner på andra människor och leva på de negativa strömmarna som finns runt omkring oss. Känns ju också som att det är också de människorna som klagar mest som återfinns i diverse kontroverser och som känner sig mest motarbetade. Det ska skrikas än hit och än dit, dissas hit och dit, vara otrevlig mot människor (som de kanske inte ens känner) och sen - tar de på sig offertröjan och ojar om att "det är så synd om mig, vart är alla mina vänner och att ingen förstår..."... Oftast får de noll förståelse för sin skit - ofta av den enkla anledning att folk ger upp då det spelar ju liksom ingen roll vad man gör för att få en sån person att se det positiva. De skjuter även budbäraren och skriker lite till och sen undrar de ännu en gång - vart är alla de som borde hålla med mig? De troppar ju av en efter en och de orkar ju bara inte till slut...

Nä - men tacka fan för det! Vem vill liksom ha en energitjuv som äter upp den positiva energin i sin närhet? Vem orkar lyssna till hur oäven omvärlden är för dessa personer - som ju faktiskt sätter sig i denna skit helt själva? Sen känns det ju som om att dom blir dessutom otrevliga mot dom som faktiskt försöker hjälpa dom att komma till någon form av slutsatts också - och då tröttnar de flesta människor. Så även jag...

(Går in i avdelningen för Egobooost)... Jag försöker för det mesta ha en positiv hållning till saker som sker och till min omgivning. Det innebär inte att jag inte klagar, blir förbannad eller säger ifrån. För det gör jag. Ofta rätt rejält också och har jag en åsikt står jag för den tills motsatsen är bevisad. Jag är stark i  mig själv, tror på min förmåga att förbättra och tillföra och vågar stå för att jag kan ha en åsikt som går stick i stäv med andras. Däremot är det sällan jag skriker ut den, blir otrevlig på kuppen och sätter mig på höga hästar. Det hela handlar om hur du handskas med dina egna åsikter och hur du framför dem. Jag har inga problem med att ha en åsikt men inte vara främst i ledet med att ha den. Däremot har jag svårt att ta när någon annan tar god kredit för någonting jag har fört fram eller gjort - men ibland är det så det är och det får man ibland helt enkelt acceptera. Speciellt när det gäller arbeten som görs i grupp som i politik eller föreningar. Då är det ju inte jag som person som är det viktiga - utan det är slutsatsen, kontentan av det hela som är det primära.

Jag får (japp) ibland höra att jag är oerhört bra att prata med och att jag borde ha ett arbete som går ut på att lyssna och ge goda råd - utifrån den förmåga jag har att fokusera mot det positiva - även i negativa skeenden. I mina ögon handlar det om att ingenting faktiskt är totalt nattsvart - det finns för det mesta någonting bra att hänga upp någonting på, helt enkelt som hjälp för att hålla sig flytande. Min inställning är inte så konstig med den bakgrund jag har - med allt som jag trots allt var med om under livet, med allt som funnits runt omkring mig. Kuratorn jag går hos reflekterade över detta en gång och sa stilla: "Vet du hur många som hade gett upp för länge, länge sedan om de levt det liv du har gjort?" "Hur då menar du?" blev min motfråga och hon började räkna upp att bla:

* Du fick "slåss" i din egen familj för din uppväxt mot de starka pojkarnas intressen.
* Du var liten, hade glasögon, snaggad, överviktig och smart.
* Du har är över hela kroppen efter olyckor.
* Vittnena trodde du inte ens överlevt MC-olyckan men det gjorde du.
* Du blev har levt inlåst och helt avskuren från din omvärld.
* Du har levt under hotet att dina framtida barn och män ska avrättas.
* Du har överlevt 33 stycken operationer.
* Du har blivit skjuten på, hotad med kniv och slagen.
* Du har uppfostrat dina barn helt ensam med totalt frånvarande fädrer.
* Du har en kronisk smärtreumatism som orsakar övervikt och kronisk smärta...

- Och så där höll hon på och räkna upp. Det finns mycket mer som skulle kunna stå i listan men det den egentligen handlar om är det faktum att jag aldrig givit upp trots alla dessa saker som hänt. Jag har hela tiden fokuserat mot det som är positivt och att det måste ju helt enkelt finnas någonting som är bra och fint där borta någonstans...  För att bemöta denna lista kan man ju säga följande:

Jag hade hela tiden egna intressen som jag höll fast vid - speciellt musiken som jag hela tiden vägrat ge avkall på. Den tuffaste biten var nog att jag var liten, hade glasögon och så vidare - men när jag var 14 bestämde jag mig helt enkelt för att "ingen skulle kunna sätta sig på mig för detta" - och ingen har lyckats göra det sen den dag jag bestämde mig helt enkelt. Mina ärr är en del av mig idag. Visst, det är inte roligt att ha en massa är över hela kroppen men de är samtidigt ett bevis på att jag överlevt... och operationerna har ju behövts, visst det gör ont efter men va sjutton - den glädje jag känt över att ha överlevt trumfar över smärtan. Jag har haft min beskärda del av tossiga män som hotat min existens - men jag har 3 barn, jag har varit både gift och haft sambos. Lät jag dessa män styra mitt liv - nej, inte alls. Jag valde att vidta åtgärder som gjorde det svårare för dom att hitta mig helt enkelt men jag är väl rätt glad över att en är död och en sitter på psyket för det gör ju att jag helt kan koppla bort dom. Och ja - jag har en kronisk smärtsjukdom som orsaker kraftig övervikt. Men idag sitter jag här och har lyckats ta mig tillbaka till 60-talet :). Jag lever med min sjukdom och inte mot eller trots den. Den är en del av min vardag och jag får ju helt enkelt komma överens med den - men den ska aldrig få vinna över mig, den ska aldrig få ta över och styra mitt liv...

Frånvarande fädrer - javisst men... Jag har aldrig tyckt att det är svårt att vara ensamstående mamma. Visst hade det varit enklare om man haft någon att bolla med men jag har inte låtit detta hindra mig från att vara supermorsan åt mina barn. Det svåraste har nog faktiskt varit de gånger ett papper måste skrivas under av båda föräldrarna. Vi har alltid haft gemensam vårdnad om barnen - det har aldrig funnits en anledning till att inte ha det för mig. Man är två föräldrar i ett barns liv och man är två som ska ta ansvar och tillåtas att göra det också. Jag som mamma har ingen som helst rätt att på något sätt utesluta barnens pappor från deras liv och det är min förbannade skyldighet att vara vuxen och hålla inne med mina personliga, vuxna och kvinnliga tankar om deras pappor! Men nu har jag ju ingenting emot dom heller - har jag älskat dom tillräckligt för att skaffa barn med dom - varför ska jag motarbeta dom? Det primära för mig är och förblir mina barn... och barn mår i de allra flesta lägen bäst av att ha båda sina föräldrar i sina liv och utan föräldrar som snackar skit om den andre.

Med andra ord - våga släpp skiten och vara lite positiv istället - det gör livet så mycket lättare! Våga ta till dig komplimanger om dig själv och våga vara stolt över att du fått dom. Våga ha gott självförtroende utifrån att du får komplimanger - det är faktiskt helt okej. Våga lita på din mans kärlek - svartsjukan förtär förhållanden. Får du höra att du är sexig, snygg, har gjort något bra, är intelligent, är amazing - gör som jag: Egobooosta lite! Var lite positiv istället - ta för dig av vad livet har att erbjuda dig! I helgen fick jag höra att jag var så underbar för att jag vågade skratta, ha självdistans till mig själv och att jag strålade - och jag tog det till mig. Våga gå på din väg - utan att vara negativ och dissa din omgivning - jag lovar - du tjänar på att vara positiv - ingen tycker om en människa som skriker, skrämmer, sätter sig på höga hästar... Det är okej att "äga din värld" - om du gör det utan att nedvärdera din omgivning...