Den senaste tiden känns som om jag tagit avsteg från en rätt lång rad av principer. Men det får mig inte att må dåligt utan nästan tvärtom - det ger mig en lugn och skön känsla i magen och det gör det hela ännu märkligare... En del saker kanske inte kan kallas för principer utan borde nog benämnas som egenuppsatta regler över saker jag inte vill eller bör göra... Knepigt - nja, inte för mig. Det jag inte vill göra - det gör jag inte helt enkelt och jag är oerhört stolt över att jag har 3 barn som är precis likadana. De har alltid sagt emot sina vänner om de velat göra något bus, de har, precis som jag, känt i magen att "nehej, det här är inte okej" och därmed inte gjort det. Ibland skyllde de på att mamma sagt nej - vilket både stämde och inte stämde. Jag har alltid givit dom backupen - precis som min mamma gjorde med mig. Min mamma var (och är) väl känd som den med oerhört stark vilja och åsikt och när man är ung vill man ju ha "ansiktet kvar" inför kompisarna... så jag blandade min egna starka vilja med att få behålla ansiktet - och skyllde helt enkelt på att min mor sagt nej och gick hem med stolta steg över att jag visste att jag sagt nej till ett bus jag inte ville vara med om men att jag hade ansiktet kvar. Sånt är ändå rätt viktigt när man är i tonåren.
Det har hänt mer än en gång att barnen kommit hem och sagt att deras kompisar önskat att jag var deras mamma. Fri, frispråkig. Kan prata med ungar och ungdomar på deras eget sätt och språk. Öppnat hem och hjärta till deras och mina egna vänner, funnits där helt enkelt. Lyssnar på samma musik som mina barn och inte som "andra mossiga föräldrar". Jag inkluderar även mina barn i beslut jag tar, inhämtar deras åsikter, tar till mig dem - och ger dom kredit för dem. Detta gör att vi har ju en oerhört bra, givande och konstruktiv kontakt med varandra. Och jag är principfast och har regler. En del regler är okej att bryta men andra är det bättre att inte gå utanför. Jag brukar beskriva det som att jag har en ram och inom den här ramen är det helt okej att studsa runt för att testa sina gränser. Man kan också testa att ta sig utanför ramen men då måste man ha bra, underbyggda argument - vilket är någonting mina barn klarat av galant. Ibland händer det att steg tas lite väl långt - men det är saker man helt enkelt får ta som förälder och frågan är då i stället hur man relaterar till det som förälder. Det har hänt att jag blivit arg - men alltid bett om ursäkt för min ilska. Det är ett A och O helt enkelt och vad blir egentligen bättre för att jag blir arg? Så jag försöker att säga till barnen att vi "diskuterar det som hänt senare" då vi lugnat ner oss lite. På det sättet är risken för att man går i klinch med varandra mindre - och det har väl fungerat för det mesta. Ibland blir det lite skrik - men som tur var är ingen av mina barn eller jag långsint och ilskan rinner av oss och sen - är det hela utagerat :). Varför i hela friden ska man dra upp saker som redan har skett och som är utagerade? I mina och barnens ögon finns det ingen anledning till att dra upp saker som redan är gamla...
Det finns vissa saker som jag är hård på - inget smink innan 7:e klass (utom vid skolfester, teateruppvisning eller liknande) har varit en av dom. Det var aldrig någon diskussion om det över huvud taget. Tydlighet har varit ledordet och så länge jag har varit tydlig och kunnat argumentera för det så flyter det på. Det ger även barnen en stabil grund att stå på när de kommer ut i livet då livet är fullt med krav man ska klara av helt enkelt. Ett barn som inte har konsekventa krav lär sig inte heller att leva i ett samhälle där de flesta handlingar har en efterföljande konsekvens och hittills har ungarna klarat sig oerhört bra och det går inte ett enda föräldrasamtal, från dagis till högstadie, då jag har fått höra att mina barn är bra på att ta ansvar för sig själva och sin omvärld.
Ibland frångår jag mina egna principer som jag har satt upp för mig själv - de principer jag har frångått rör alltså inte de jag har för barnen. Eller har jag frångått dem? Det kan ju också vara så att jag har gjort en omvärdering av det jag lever i. Under hela livet ändras människans referensramar vilket är en naturlig utveckling av människan. Och det kanske är det jag har gjort - utvecklat mig? Jag känner mig utvecklad på mer än ett sätt om sanningen ska fram. När jag flyttade hem fick jag ett för mig väldigt hedersvärt uppdrag, jag blev invald i Valberedningen. Där blir (oftast) de som varit aktiva länge och som har ett brett nätverk invalda. Just nu har vi ett jätteuppdrag då vi ska ta fram ett nytt oppositionråd, ett svårt arbete som måste vara väldigt noggrant - förhoppningsvis gäller det ju att vi tar fram vårt nya kommunalråd. Om jag inte varit den person jag är, som då det känts rätt, vågat frångå principerna, hade jag aldrig fått just det här uppdraget. Det kräver starka människor, som vågar stå för sin uppgift och åsikt, kan arbeta i det tysta - lyssna, reflektera, utföra. Men det kräver också människor som vågar gå utanför sin egen referensram för att kunna se saker som är bra hos människor.
Så ja - jag har stigit ut ur mina egna principfasta referensramar dessa sista månader. En del frånsteg är jag rätt förvånad över själv - saker jag kanske inte förväntat mig att jag ska göra men samtidigt så känns de så himla bra. Vilket ju gör att de känns bra i magen, hjärna och framför allt hjärtat. Vad detta ska sluta har jag inte en aning om men just nu - lever jag livet så som jag vill att det ska levas - varken mer eller mindre!
Gårdagskvällens och morgonens bilresas mest spelade låt. Den stämmer så rätt, det var fega människor där bakom ryggen - tur att jag var och är så stark :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Här får du gärna lämna en kommentar. Din e-postadress visas inte om du kommenterar. Jag har rätten att välja om jag kommer publicera din kommentar eller inte. Oftast lägger jag ut den men det finns tillfällen då det inte passar sig. Ha det gott!