Busig Pebbles ...

... och hennes vänner... Ja, så kan man nog kalla det.

Min första bästa vän hette Christer - vi lärde känna varandra som små knytten - första gången vi träffade varandra var runt 1970. Jag och min familj hade vårt sommarställe på Båtvägen och hans familj hade sitt på Bergsvägen. Det passade honom att bo just där då han heter Berg i efternamn. Våra föräldrar började umgås och vi minsta barn kom oerhört bra överens. Vi hade en stig som gick mellan husen - och över grannens tomt men det var så vi gick där - stigarna gick över varandras tomter. Hittade inte mamma och pappa mig eller hans föräldrar honom ringde de alltid och kollade om vi var där. Tillsammans lärde vi oss att simma och till slut, efter mycket tjat, fick vi börja gå ensamma ner till bryggan för att bada. Vi lärde oss ro tillsammans och lyckan var stor då vi fick börja använda vår lilla båt med den lilla motorn med "hare och sköldpadda". Vi hängde ihop tills vi var runt 14-15 år - och sjutton vad roligt vi hade, vilka bus vi gjorde och vad vi älskade varandra.

Jag hade även en riktigt bra tjejkompis, Lena, men ingenting slog den känsla som Christer och jag delade. Han var den som kände mig bäst, kunde säga vad han ville till mig. Han grät när livet var jobbigt i min famn och vi skrattade tills tårarna rann. Han var min! helt enkelt.

När vi sen flyttade ut och bosatte oss på Vätö träffade jag Mattias - vi gick i samma klass. Där Mattias var - var oftast även jag. Vi hängde ihop jämt och alla hans flickvänner fick alltid lära sig och förstå att jag alltid sov hos honom när jag var kvar inne i stan. De fick också lära sig att jag var hans bästa vän - och det kunde ingen flickvän förändra... Likadant med mina pojkvänner - var man tillsammans med mig fick man liksom Mattias på köpet :P. Vi kallades för Ler och Långhalm, Knoll och Tott, Kling och Klang och en massa andra kombinationsnamn. Vi gjorde en massa bus ihop - vi var aldrig ihop med varandra men vi älskade varandra djupt. Vi älskar nog varandra fortfarande - nu är vi vuxna, har barn, har varit/är gifta och bor i olika städer men varje gång vi träffas är det som om det var igår vi träffades sist. Vi vet precis vart vi har varandra, vet hur den andra tänker och vi skämtar med varandra på ett sätt som de andra som är med bara tittar på oss åt... :P. Det är många, ibland rätt råa, skämt med sexuella anspelningar - men vi har aldrig haft sex med varandra - däremot såg vi våra första porrfilmer ihop på hans jätte-tv och vi pratade ofta om hur det var med de pojk/flickvänner vi hade... Det var liksom vi...

Mina bästa vänner har alltid varit pojkar. Sedan killar... och så blev man vuxen och då kallas de män. Jag har en bästa kompis som är tjej men det finns alltid saker jag inte diskuterar med henne, mest kanske sexuella saker. Jag började gymnasiet på Fordonslinjen - och jag trivdes med den typiska pojkjargongen som fanns - det var mycket prat med sexuella anspelningar och som ensam tjej på Fordon regerade man liksom på något sätt. Sen vurpade jag ju på MC och bytte linje - men vart hängde jag varje rast? Jodå - nere på Fordon, bland "mina" grabbar :). Flyttade till Stockholm, gick på kurser, jobbade och startade SSU-klubbar - och hängde med killarna...

Det var på något sätt skönt... Jag hade alltid back-up när någon hotade mig. Jag var alltid safe... Vi skrattade åt alla rykten och funderingar om vilken ställning jag egentligen hade bland dessa killar. Vältränade, snygga killar och så jag... Hur många tjejer har man inte träffat på som direkt feltolkade min närvaro i gängen? Skitsnack bakom ryggen av dumma blondiner blev mer som en vardag... Påhopp av brunetter klarades av utan problem... Vi hade en regel - jag hade inte sex med mina kompisar. Punkt!

De jag hade bäst kontakt med av kompisarna var alltid männen. De jag har bäst kontakt med idag - är männen. Min bästa vän idag - är en man. Jag har massa tjejkompisar också och vi är väl som tjejer är mest men det är fortfarande hos killarna jag känner att jag kan vara mig själv. Många av före dettingarna i mitt liv har försökt att använda mina manliga vänner emot mig. Skrikit att jag ska gå och hoppa i säng med "den eller den"... Försökt få det till att jag har/ska/vill haft sex med dom... Det är faktiskt riktigt tröttsamt i längden... Varför ska man ha sex med en kompis liksom? Och om jag har en man i mitt liv - är jag honom trogen.

Sen finns de där männen som har den speciella platsen i hjärtat. Män som varit pojkvänner och som sen stannat kvar i hjärtat med ömsesidig värme. Vänner som blivit pojkvänner. Ja, visst finns dom, sa jag annat skulle jag ju ljuga. Men de tillhör definitivt undantagen...

Vi struntade alltid i ryktena - vi visste ju vad vi gjorde för någonting. Vi skrattade åt dom också... Men ibland var vi ju tvungen att busa och driva med de som inte förstod så många gånger har det hållits hand, kramats och pussats - bara för att reta en kille eller två - eller varför inte de där tjejerna? Elakt spel? Nja - mer busande... och så är det nog ibland fortfarande :P. Jag är en fri själ som bestämmer över mig själv - och jag är busig. Fortfarande... och kommer nog alltid att vara också :)...

För övrigt har jag ont i ryggen idag... Att ligga på rygg och studera stjärnorna och stjärnbilder i över 3 timmar och prata om livet med SötnosVännen - och göra det på en filt och handduk på en liten upphöjning har ju gett ett stort, jävla blåmärke med svullnad! Men det gör inget, svullnaden kommer gå ner, blåmärket blekna - men minnet av det vi pratade om och det vi såg - det stannar för alltid i minnet - så det är värt det!

Nu är det dags att ladda inför Blues- och Rockfestivalen :) Har kompisar som spelar i år - ska bli så roligt att äntligen få se dom live, har ju lyckats missa varje gång... Klippa gräsmattan, rensa ogräs... sakna Storprinsessan (men även Svärprinsen) - och hoppas på ett kvällsdopp i kväll med (men om jag ska titta på stjärnorna i natt med ska jag fane mig ha med mig en luftmadrass...